Det är sant...

Det går liksom i motvind, eller åtminstone nån sorts pust, men definitivt lite mot....
Jag åkte till Gotland för tre veckor sen.. Jag var blond och vackert solbränd..
Efter tre veckor borde jag väl, i rimlighetens namn, antagit ett yttre som, om man kisar lite, skulle kunna uppfattas som en av dom 3 pepparkaksgubbarna vi så muntert sjunger om runt jul... MEN SÅ ÄR INTE FALLET !!

Soldagarna på "sommarön" Gotland har inte varit så jävla somriga... Mest är det gråmulet i kombination med en och annan regndroppe. Emellanåt så roar sej solen med att titta in (ungefär som en vintertrött fluga på våren) och får mej då att tro att: "Tjohoo !! Nu blir det sol & bad" !!".. Men den luras (typ som jag gör när nån ringer mitt i natten och ställer frågan: "Sover du" och jag svarar: "Nej" fast jag egentligen låg mer eller mindre i koma) och tar sin tillflykt tillbaka bakom molnen... Troligen (är helt övertygad) för att jag ska känna mej misslyckad, bli blek och fet och längta hem... För tro´t eller ej, men solen lyser och värmen slår rekord hemma, dvs där jag vistas mestadels under den resterande delen av året... FY FAAN VAD ORÄTTVIST !!

Å andra sidan så är det inte särskilt synd om mej.. Gotland är alltid Gotland oberoende av vädret.. Nånstans så VET jag att solen snart kommer.. Dessutom så har jag den lite smått dåliga smaken att jobba !! Ställde in semestern när det helt plötsligt dök upp ett bra jobb här på Gotland. Så OM det skulle vara soligt så skulle jag bara ha ångest för att jag jobbar inomhus..

Jag ångrar allt jag skrivit... Drar mej så sakteliga tillbaka till mitt hotellrum med havsutsikt och en flaska Champagne på kylning... Det är verkligen JÄTTESYND om mej.. Eller...........

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0