magstar

Sakta kliver jag upp ur min säng..Sängen som varit min oas, min sista utpost under några veckor då jobbet har hotat att äta upp mig. Stressen har varit påtaglig, men jag har lyckats behålla lugnet. Pressen att prestera har funnits där hela tiden. Men inte prestationsångesten. Bara vetskapen att jag måste prestera. Det är en balansakt. Till sängen har jag återvänt kväll efter kväll och låtit den omfamna mig och vyssa mig till sömns.

Renad och mindre stressad har jag sen vaknat morgonen efter av att ljuset letar sig in genom sovrumsfönstret. Jag väcks av något. Men inte någon. Ensam, men ändå inte.

Jag kommer alltid att vara ensam. Ensam även i en eventuell tvåsamhet. Jag kanske nån gång igen kommer leva parallellt med någon, och låta hans vardag vävas in i min till någon sorts enhet, men vi kommer alltid att vara som två trådar i en väv. En väv som kan hållas samman av kärlek och envishet, men som till slut kan tråcklas upp när man minst anar det..

För ensam är jag stark. Ensam klarar jag allt..
"Du helar dig själv. Du behöver inte mig. Jag har aldrig stött på någon lik dig. Du är en elitmänniska". Vad är det här ? Hitlerjugend ? Jag vet inte. Jag brukar djupdyka i mig själv och bearbeta det onda för att sedan komma upp igen som en mera hel människa..
Men igen.. "Elit". Yeah, right...

När jag vacklade och tyckte mej behöva hjälp sa alltså en psykolog att jag inte behövde någons hjälp. "Du klarar dig utan mig. Ensam är du stark".

Och så är det kanske.
Men jag skulle hellre vara bara stark.
Och inte ensam.