magstar

Hamnade i funderingslandskapet. Jag gör det ibland.
Men nu får det vara slut på grubbel. För den här gången.
Jag har tänkt för mycket på vad som ska göras, skrivas och hur jag ska förhålla mej till vissa saker och personer. Det är bara att låta det som ska ske ske. Get it?
Inte hålla på och överanalysera och göra allting bra mycket svårare än vad det är. För så jävla svårt är det inte egentligen. Livet alltså. Är det nånting vi människor kan så är det att leva. Det finns liksom där, djupt rotat inom oss, som en gammal vana. Livet alltså. Det finns där och bara väntar på att komma ut. Det vill inget annat än att få springa fritt på gräsmattan och jaga sin egen svans. Mitt ligger där nu på golvet framför mej och gottar sig i sol som skiner in genom fönstret. Det ska nog bli bra det här. Jag måste bara ge honom ett ben att bita i. Eller en leksak. För stunden.