magstar

Det är svårt att uttrycka känslor eftersom dom är personliga och svåra att sätta ord på.
På en blogg av det här snittet blir det ännu svårare.
Jag ska inte ens försöka få er att förstå "djupet" i det jag känner,
men en liten, liten insikt är ni värda. Jag vill ju ändå berätta.
Här kommer det: Jag är ur balans!! Det är sant...

Det har hänt förr att både pojkar och män (+ ett och annat kjoltyg) har fått mej att svaja av olika anledningar, men den här gången är det en pojke på 7 månader som slitit tag i mitt känsloregister. Jag har nämnt honom förr och nu gör jag det igen, lite mer tydligt. Erik är min gudson, jag är hans gudfar. För den oinvigde, eller den som tycker att det är trams, verkar det möjligtvis töntigt, men för mej är det inte det. Tvärtom.

Redan när jag fick frågan, av Eriks föräldrar förståss, så kände jag hur det "tryckte till" över hjärtat. Den gången för att jag fått ett förtroende som samtidigt är en bekräftelse på vår vänskap. Nu, då namngivningen är över, är det den värme och kärlek som jag känner för Erik som överrumplat mej. Han är inte mitt barn, inte "blodsbarn" iaf, men på sätt och vis så är han ändå "mitt". Det hävdar jag bestämt. Erik är min gudson, jag är hans gudfar. En stolt jävla gudfar med fukt i ögonvrån.