magstar

Jag sitter med ett tomt anteckningsblock framför mej. Tankarna vandrar. Dom brukar göra det. Det sker per automatik. Tanken var att försöka kläcka nån bra programidé, men icke. En liten bläckfläck är det enda som stör det bländvita beviset på att jag inte kan komma på något att presentera för mej och kanske nån kollega eller en chef.

Istället börjar jag, lite flickpubertalt, att lista de killar jag varit med genom åren, oavsett djup på relationen. Jag vet inte varför, men plötsligt sitter jag där med en radda namn. En lista över dem jag kommer ihåg. Jag fyller i namnen en gång till med kulspetspennan. Några får "nicknames" då jag inte minns deras namn. Namnen gör märken i papperet. En del djupare än andra. Efteråt känner jag med fingrarna över varje namn. Kanske vill jag se om namnen känns olika, lika olika som personerna ifråga varit, eller också är jag bara uttråkad och vill ha nåt att göra.

Jag känner på dem en efter en. Försöker minnas gångerna. Skratten. Fyllorna. Allt bra. Det dåliga. Ångesten.

Till slut har jag gått igenom listan. Det hela avklaras på kortare tid än det tar att dricka en kopp te med gammal hederlig smak av earl grey. Troligen är dom flesta "relationerna" lika ytliga som bläcket på pappret, men nånstans hoppas jag att nån av dom betytt något iaf. Säker är jag inte.

Jag vänder upp vänsterhanden, den med fingrarna jag kände med. Typiskt.
Förutom mer eller mindre beständiga minnen har jag nu även fått svärtade fingrar.
Poetisk rättvisa kallas det visst.