Hit & dit

Daniel skrev en kommentar till förra inlägget. Detta blir mitt svar.
Ni anar inte hur många inlägg jag skrotar, hur ofta jag refuserar mej själv i rädsla för att säga "för mycket". Jag är en rädd jävel. "Visa dej, men gör dej inte sårbar". "What u c is what u get"...

När jag läser min egen blogg inser jag att hoppadet mellan allvar och trams kanske kan verka lite märkligt (Daniel kallade det för spretighet och undrade över ev hjärnskada). Det finns ingen röd tråd i det jag skriver. Från svärta till gröna oliver (mest oliver). Från kärlek till bajs (mest bajs). Anledningen är förstås att de allvarligare inläggen (som kanske inte är såå frekventa) kräver ett visst mått av självrannsakan. Jag behöver vända mig inåt. De finns där hela tiden. Saknaden efter nåt. Efter någon. Tankarna behöver bara formuleras. Stöpas om. I en bloggform. Och det är svårare än att skriva om än ett glas vin eller macka med makrill. Speciellt när man har fullt upp på jobbet. Vissa dagar sitter jag på ytan och metar, andra dyker jag djupt och letar efter saker på botten. Just nu har jag knappt tid att doppa tårna.

Den ur betraktarens ögon svårmodige killen sitter på balkongen och äter glass.
Makrillglass med olivströssel.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0