magstar

Som den mogne man jag är borde jag inte skämmas längre, men det gör jag. Ibland.
Att exempelvis inhandla toapapper kan jag tycka är "på gränsen".
Graden av skam beror på storleken på förpackningen.

Det logiska, och mest kostnadseffektiva för hushållskassan, borde ju vara att köpa
en sån där gigantisk bal, en sån där förpackning som liknar en badbrygga och
säkerligen innehåller typ 200 rullar. Men då inbillar min lilla hjärna mej att dom som ser
mej tänker tankar som "oj, vad den killen måste bajsa mycket".
Därför köper jag inte sånna förpackningar. Det blir 8-rullarsmodellen, dom där med lite
mer papper på, så att jag trots allt inte behöver handla så ofta.

Pinsammaste toapappersinköpet brukar det bli när jag lånar en lgh i Sthlm där det aldrig
finns papper, vilket medför att jag gör den klassiska handlingen: "Enrullesköpet".
Dvs skenar in på Seven-Eleven nere på hörnet, rafsar i hyllan efter en endaste rulle,
och sedan går med raska steg till kassan. I den situationen kan jag läsa tankar.
Signalen är glasklar (eller klockren): Nu brinner det i knutarna. Här ska det bajsas. Nu.
Helst för en stund sen. Pinsamt.
Finns det nåt mer pinsamt än det, överhuvudtaget??