magstar

En av mina vänner som jag umgåtts med long way back spelar i ett nystartat band. Vi har tidigare suttit och jammat tillsammans många nätter under åren. Vi gillar samma typ av musik och jag vet att han kan lira. 

När min vän och hans nya bandpolare gick in i replokalen för ett tag sen så var det inte utan att jag förväntade mej nån sorts stordåd. Efter att ha repat och snickrat låtar så blev utkomsten en demo. Efter avslutat förvigande så kom dom ut. Dom såg uppriktigt, lyckligt, nyknullade ut. Här hade minsann spelats in rock. 

Med glansig blick och nästan astmatisk andning så lämnade min vän över en demo och bad mej lyssna på mästerverket. "Faan vad bra det känns, jag känner mej stolt. Lyssna du som kan det där", sa han och tittade ner. Jag garvade lite åt låttiteln och väntade på nån sorts respons. Oförstående tittade han på mej. Jag började ana öråd redan där. Det jag trodde var ett ironiskt skojnamn och en drift med en hel genre fylld med kassa låtnamn var på dödligt allvar.
 

Av rädsla för att han ska hitta hit, fatta att det är jag som skriver, och förstå att jag tycker att hans band luktar surt fiskrens, så vågar jag inte skriva ut varken hans namn, gruppens namn eller för allt i världen låtnamnet. Men låt oss säga att man tror att det är Eddie Meduza och Cia Berg som bestämt sig för att starta ett hardcoreband á la 90-tal. Så är det dock inte.

Jag satte på låten och lutade mig tillbaka. Herre jävlar vad kasst det var. Det finns inte ord för hur klyschigt det lät. Jag blev efter lyssnandet tvungen att rådfråga andra vänner i hans närhet för att få bekräftat att låten faktiskt är på allvar. Och det är den!! Med stirriga blickar, bajsmage och handsvett går alla hans vänner nu runt och försöker undvika ämnet. Ingen vågar säga hur värdo dom tycker låten är. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna berätta för honom att den skulle få en brakfis att låta som Mozart i jämförelse.