magstar

Det får vara slut på grubbel nu. Jag har tänkt för mycket på vad som ska göras och vad som ska skrivas och sägas, både här och på andra ställen. Say it och it will komma. Tror jag. Inte hålla på och överanalysera och göra allting bra mycket svårare än vad det är. För så jävla svårt är det inte egentligen. Livet alltså. Är det nånting vi människor kan så är det att leva. Det finns liksom där, djupt rotat inom oss. Livet. Och bara väntar på att komma ut. Det vill inget annat än att få springa fritt på gräsmattan och jaga sin egen svans. Mitt ligger där nu på golvet framför mej och gottar sej i sol som skiner in genom stora fönster. Det ska nog bli bra det här. Jag måste bara ge honom ett ben att bita i. Eller ett grisöra. För stunden.