magstar

När jag köpte nya glasögon fick jag med ett fodral. Inte ett sånt där hårt standardfodral, utan ett sportigt i nylon och med dragkedja, och hällor på baksidan så att man kan ha det fäst vid bältet om man vill. Det har aldrig jag. Jag har inte ens glasögonen i i fodralet, dom har jag i ansiktet. Istället använder jag glasögonfodralet som plånbok. Där ryms allt jag behöver ha med mej. Hällorna brukar jag stoppa in ett finger i för att inte tappa mina värdesaker. Om nån illbatting till yngling skulle försöka rycka min förmögenhet ur handen (sådär som dom gör på oss gamlingar ibland) så måste han, mer eller mindre rycka bort hela handen, eller åtminstone ett finger. Jag är så nöjd med mitt fodral.

Idag kom jag på ännu ett förträffligt användningsområde för min vän, fodralet.

Jag sitter i kalsonger i soffan och känner helt plötsligt hur det kliar på ryggen. Det kliar precis på den där ytan som man inte når till med naglarna, hur man än sträcker sej. Eftersom jag är av ganska slö natur så tittar jag runt omkring mej för att se om någon glömt en gaffel, eller kanske ett skohorn, i närheten av soffan som jag kan använda som "kliare". Men icke. Det är då jag ser mitt fodral. Jag greppar detsamma och sträcker det bakåt och låter den lite sträva nylonytan skrubba min kliande rygg. Nu kliar det inte längre och mitt fodral ligger och tittar på mej ganska förnöjsamt. Nöjd med att vi närmat oss varann ännu lite mer.
Det är fint att vara två.