magstar

Det kom ett sms: "Jag saknar dig".
Men snälla du....
Jag vet inte vad, eller om, jag ska svara.


Jag "satte stopp", eller vad man nu ska kalla det. Egentligen var det ju aldrig något. Han var snygg och trevlig, och jag smickrad över att han ville ha just mej. Av alla som svansade efter honom så ville han ha en småfet pojkman med attityd.

Jag använde alla trick jag hade. Det var sms, vin på balkongen, en och annan utflykt och annat som snälla pojkar gör.

Han var intresserad av mej och bara mej, men ändå spelade han väldigt svårflörtad. De få gångerna vi sågs skiljdes vi alltid med en känsla av att det var kört. Men sen skickade han alltid sms och mail dagen efter, och så höll vi på. Ett kort tag.

När jag till slut verkligen fick honom på kroken var det redan försent. För mej. Jag var inte längre intresserad. Det var för mycket jobb och känslan "på riktigt" uteblev. Igen.

Att han nu var kär i mej gjorde det bara jobbigare. Jag försökte. Vi försökte. Men jag var inte kär. Han var bara vacker. Och jag ensam och med andra värdemätare på kärlek och livet.

Vi promenerade till tågstationen. Jag vinkade av honom farväl.

Han grät. Jag kände ingenting. Mina tankar var på annat håll.

.