magstar

Det är första semsterdagen. Jag vaknar med ett ryck.
Det är tyst i lägenheten. Stilla.

Jag är klarvaken och inlindad i mina sängkläder. Det känns som en tvångströja.
Jag tittar ut genom fönstret. Solen lyser mej rätt i ansiktet.
Jag trasslar mig ur mitt bomullsfängelse och går ut till köket.
Trots att jag är ensam går jag tyst. Tassar.

Jag vill inte väcka. Vem vet jag inte. Det finns ingen av betydelse i mitt liv.
Tar ett glas vatten och går ut på balkongen. Luften är klar. Behaglig. Inte kvalmig.
Jag står en stund och funderar på hur jag hamnade här.

Kanske sökte nåt större, nåt mer?

Jag inser att jag är ganska lyckligt lottad. Har ett bra jobb. Hyfsad lön. Fin bostad.
Och ändå är jag inte helt lycklig. Är inte intresserad av de karlar som vill ha mej.
Saknar nån att dela mitt liv med. Nån att ösa min kärlek över.
Nån som vill ösa sin kärlek över mej. Jag förtjänar det. Jag är värd att älska.

Jag vänder mej om för att gå in i lägenheten igen. Något som rör sej speglas i fönstret. Jag vrider på huvudet. På balkongräcket sitter en liten sparv. En halvmeter från mig. Helt oberört tittar den på mej. I en evighet sitter den kvar. Till slut lyfter den och flyger uppåt, uppåt.

Idag är det måndag. Första dagen på semestern.
Kanske finns det hopp för mej med.