magstar

Kanske handlar det om att släppa taget. Kanske handlar det om nåt annat. Jag har en väldigt kluven inställning till min gamla hemstad. Jag vet inte längre hur jag ska ställa mig till Härnösand. Det kanske låter konstigt. Måste man ställa sig till Härnösand? Ja, låt oss säga att man måste det.

Jag har bott i Sundsvall ett tag nu, men större delen av mitt liv har jag bott i Härnösand. Trots det har de stora händelserna i mitt liv ägt rum på andra platser. Visst, jag flyttade dit första gången när jag var 4 år, men sen då? Vad har Härnösand gett mig mer i form av minnen för livet? Min första kyss skedde på en helt annan plats. Oskulden blev jag av med långt från mammas gata. Första fyllan kan jag inte heller ge Härnösand. Inte ens första kräkfyllan med efterföljande bakfylla från helvetet kan Härnta stoltsera med. Tekniskt sett var det på bygdegården i Ljustorp som får äran. Fyllan påbörjades och avslutades där, det får räcka.

Men sen? Ingenting att skriva hem om. Härnösand är en stad jag har bott i. Det finns ett uns av kärlek. Mer är det inte. Detta blev väldigt tydligt ganska fort när jag lämnade stan. Alla som jag betraktat som vänner hade redan försvunnit. När jag kom till Sundsvall kunde jag andas igen. Gå på stan och ta en fika utan att känna mej som en spetälsk. Men jag känner fortfarande värme när jag åker ner för backen in mot Härnta och ser Vårdkasen, Fredriksudde, södra vägen, domkyrkan osv...

Varje gång jag åker den vägen, vilket är ganska ofta, så ger det mig en märklig känsla. Känslan av att se Härnösand igen. Det är så bekant, men ändå inte. På ett sätt är det sorgligt, för så fort jag kört in i längs Storgatan så känner jag en ny känsla välla över mig. Här kommer jag aldrig att bo igen. Aldrig mer. Det fanns inget aggressivt i känslan, det är lite mer som att träffa ett gammalt ex man undrar hur i helvete man kunde dela en del av sitt liv med. Nån man inte har något gemensamt med. Jag tror jag förstår att jag är färdig med Härnösand. Eller också inte.. Jag vet inte. Eller gör jag det. Förvirrande? Javisst!

Varje sekund av mina besök i Härnta är fylld av minnen, varje gathörn har nån sorts symbolik. Men samtidigt så känns det inte lika spännande längre. Jag har hånglat och gjort saker, den ena märkligare än den andra på olika ställen i stan. Men när jag nu kör förbi är allt det där magiska borta. Är det en process, eller är det såhär?

Jag passerar det ena stället efter det andra. Det går ganska fort i en liten stad. Brunnshusgatan, Nybrobacken, Kastellgatan. Åkte förbi på Haga häromsistens och jag tänkte på Dave och hans bunkerrum där vi spelade musik, sov och snackade. Nu var det bara en gata med hus. Trött kände jag att t o m detta mist all sin charm.

Men sen tänker jag efter. Och tvärvänder. Det är klart att det fanns charm där. I alla fall i minnena. Kanske endast i minnena, men charmen finns där. För någon som inte delat de där ögonblicken på den där gatan är det förstås bara en gatstump utan nån laddning. För mig är det ändå fyllt av minnen. Vanliga gator var boulevarder jag dansat fram på för att jag varit upp över öronen förälskad. Allt är minnen. Överallt väller de över mig. Gamla Flickskolan som blev Musikgymnasium där jag spenderade tre år utan att egentligen förstå varför. Parkerna.. Jag minns soliga dagar ända från skoltiden och framåt. Som den gången då jag satte mig i solen och pressade två citroner över håret för att jag ville bli sommarblond lite snabbare. Det gick sådär.

Mitt tänkande levererar det ena roliga minnet efter det andra. Minnen från förr. Shit vad gammal jag låter.

Men sen är det inte så mycket mer.

Utan alla dessa minnen är Härnösand bara en stad. Som ett skal. En plats jag kanske skulle kunna göra till min igen, ett ställe där jag eventuellt skulle kunna bygga upp nya minnen. Men jag tror inte det. Inte som det känns just nu.

Alla platser kan bli ställen som betyder något. Jag har ett gäng. Men där, då och nu så känner jag bara en sak.

Hamnkrogen? Skeppet? Matverkstan? Rutiga duken? Sälsten?

Jag är ledsen, Härnta.
Det räcker inte. Inte just nu. Kanske sen.

Jag släpper taget nu. Ett tag i alla fall.