magstar

Jag sitter vid mitt skrivbord på jobbet. I ett halvorganiserat kaos gör jag det jag gör varje dag. Mitt jobb. När jag tittar ut genom fönstret ser jag en byggarbetsplats, föga upphetsande sånär som på några hantverkare.
 
På väg hit såg jag människor på väg till gud vet vad. Jobb förmodligen. Eller så låtsas de bara. De tar på sej kostymer och plisserade kjolar och går runt för att det ska se ut som att de är vuxna. En massa vilsna barn går omkring och låtsas att de är vuxna. För att det är det våra föräldrar uppfostrat oss till att göra. Gå till jobbet. 8 till 5. Jobba, jobba, äta lunch. Ganska så jätteförmodligen betala med rikskuponger. Skratta lite med kollegorna. Skratta lite åt kollegorna. Gå tillbaka igen och fortsätta låtsas vara vuxen. 

Jag minns hur det var när jag var yngre. Jag var både livrädd och förväntansfull inför vuxenlivet. Vuxen innebar ju att man fick göra vad man ville. Plötsligt skulle man ha frihet att stanna uppe så länge man ville. Ingen jävel som skulle säga till en att man bara fick äta chips och dricka läsk på fredag och lördag kväll. Ingen som sa till en att man var tvungen att lägga sej direkt efter det och det tv-programmet. Ingen som sa till en nånting.
 
Att vara vuxen handlar ju om att vara den som säger till. Tänkte jag. Men nu sitter jag alltså här bakom ett skrivbord. Då och då kommer det människor och frågar mej om min åsikt i olika ämnen. Det kan vara om nästan vad som helst, om det här och det här. Och vi vill att du, Magstar, ger oss ett svar. Jag vet att de som frågar ser en vuxen man, i och för sej ganska valpig, men jag vet att de tror att ser en vuxen man framför sej. Jag har erfarenhet och vet konstigt nog vad jag pratar om när det kommer till det jag gör. Så jag vet vad det är de tror att de ser. De ser en vuxen man. Problemet är bara att det är en välspelad bluff. 
                      
Det spelar ingen roll att jag har en ny fin skjorta på mej just idag. Inte heller min ansade stubb gör nån skillnad egentligen. Eller mina jeans eller kavajen. Allt är lånade vuxenattribut. Saker jag gömmer mej bakom för att dölja att det sitter en liten pojke bakom det där skrivbordet. Det ser kanske ut som att han har fötterna på jorden, men egentligen sitter han där och dinglar med fötterna medan han tänker på annat. 

Bakom ett skrivbord i ett radiohus sitter en pojke och spelar med. För pojken bakom vuxenfasaden kan man ju inte visa upp för nån. Killen som ibland funderar på hur många askar med emsertabletter han skulle få om han gick in och lade upp hela månadslönen på disken på Preem-macken i närheten. Pojken som skrattar åt kiss- och bajs-humor och petar näsan i smyg. Han som ibland funderar på att hoppa i vattenpölarna istället för att gå runt dem. Men aldrig gör det. 

Istället spelar jag med i det spel jag blivit tillsagd att spela av generationer vuxna före mej. Jag leker vuxenleken. Betalar räkningar, köper "ett gott rödvin" till middagen med vännerna. Jag går på restauranger och äter saker jag garanterat hade spottat ut, alternativt stoppar upp i näsan, för inte allt för länge sen. Och efter middagen betalar jag med kort. På gatan utanför ringer den sjuåriga pojke, jag egentligen är, till taxi och till min stora förvåning kommer det en. Killen som kör taxin ser tydligen inte igenom bluffen den här gången heller.
 
Jag tar i hand och kindpussar mina vänner utan att ens reflektera över det konstiga i det. Allt lillkillen funderar på är att slicka nån av dom på kinden bara för att se hur de skulle reagera. Vuxenvarianten ser dock till att det inte händer. Den här gången heller. På morronpromenaden med jycken går jag förbi några skyltfönster. När jag sneglar lite ser jag den där vuxne mannen som de andra ser. Jag blir lika förvånad varje gång. Titta, där går en vuxenvariant av mej själv.
 
Fy fan vad sjukt. Det enda som avslöjar mej är ögonen. De tittar på mej nyfiket. Sjuåringen kollar in den jag blivit. Åhå, är det här fasaden du gömmer dej bakom nu? Skäggväxt minsann. Vad ska du göra bakom skrivbordet idag? Du får inte stapla saker ovanpå varandra eller leka med häftapparaten eller rita blommor på nåt block. Se vuxen ut för guds skull. Och vad du än gör, inga hoppsasteg på väg till kaffeautomaten. Det kommer att avslöja dej med en gång. Jag går in genom dörren och torkar inte av fötterna. Dumtöntbusigt. Bara för att. Och jag går in på jobbet och sätter mej bakom mitt skrivbord igen. Som jag gör varje dag. 

Det sitter en sjuårig pojke bakom ett skrivbord i ett radiohus. Men berätta det inte för nån. Då kommer han att kasta klossar på er, eller dra er i håret.

Mvh Eder Reprisario