magstar

När jag var i Stockholm häromsistens så försökte jag börja röka igen.
Jag ville passa in. Jag spenderade en dag tillsammans med ett helt gäng trasiga konstnärstyper, typ 68-vänster, som drog upp sina neurotiska axlar mot öronen och var svårt intellektuella och litterära. Eller seriöst musikaliska. Eller filosofiska. Eller bara svåra och skapande i största allmänhet. Orakade var de också.

Jag såg framför mej hur de satt i sina breda fönsterkarmar och tittade ut över gråa takåsar och drack neurotiskt, och växelvis, kaffe ur en kopp och rödvin ur ett solkigt vinglas. När de bräckliga händerna inte var upptagna med fluidum så skapades stordåd, och de hette saker i stil med Waldemar eller Greger.

Så för att kompensera försökte jag börja röka igen. Det kändes väldigt genomtänkt. Att sitta på ett utomhuscafé och röka. Neurotiskt och bräckligt, indeed. Men shit. Det funkar ju inte. Jag blir ju inte neurotisk och bräcklig och trasig och svår eller skapande i största allmänhet. Jag började hosta! Trots min historia som rökare så var franska cigaretter utan filter inget för mej. 

Jag är inte så märkvärdig. Jag står med båda fötterna på jorden. Och jag dricker mitt svenska kaffe med en hand och jag äter ordentligt och jag somnar på kvällarna och jag städar lägenheten och fyller mina matlådor och jag flyr inte fältet och jag får aldrig ätstörningar och jag sitter aldrig i någon fönsterkarm och skapar stordåd och jag heter aldrig saker i stil med Waldemar eller Greger. Det är så jävla typiskt min otur.