magstar

Har spenderat 9 timmar i krogmiljö.
Kommer hem trött och sliten kl 04.00. Det är tyst hemma. Tomt.
Ingen hund, ingen son. Båda ute på vift.

Det slår mig att "såhär kan det bli varje dag om bara ett kort tag".

Just nu ser jag inte det positiva i det. Inte ett dugg.
Jag hatar att det är tyst, att ingen spelar hög musik i ett angränsande rum,
att det inte är brödsmulor på diskbänken, att det inte lyser lampor lite varstans.
Det känns konstigt att ingen glad hund möter i hallen, att kuddarna ligger på plats i soffan,
att sängkläderna är orörda.

Jag dyker ner i ett svart hål. Den roliga kvällen hamnar i skugga. Jag är ensam.
Den är inte vald den här gången, ensamheten. I hate it. Fattar ni? Hatar.
Jag hatar den lika mycket som jag älskar mitt barn, hans ljud, hans närvaro, allt.

Klockan är 04.30. Jag inser att just nu så borde jag sova. Inte tänka, inte tycka synd
om mig själv. Imorgon, när jag är pigg, kommer allt att kännas bättre. Hoppas jag.