magstar

Det finns en psalm som börjar med orden: Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans.

Idag vet jag precis vad det betyder.

Hampus, mitt hjärta, mitt liv, mitt barn, ska flytta hemifrån.
Vad ska jag göra nu? Fixa ett liv kanske..? Jag vet inte. Får ta det senare.

I snart 17 år har det varit "vi". Han och jag. I medgång och motgång. Vi.

Idag kom beskedet. Han har kommit in på den enda skola han vill gå på.
Han är stark och modig. Han lämnar sin tjej, sina kompisar, sin hund, sitt hem, mig.
Han gör det för något han vill göra, som han tror på. Han gör det jag alltid
sagt att han ska göra. Men ändå gör det så ont. Så jävla ont.

Samtidigt, mitt i "ontandet" så är jag så glad, så innerligt, sjukt jävla glad.
Jag är lycklig. Lycklig och glad att han kommit in. Glad för att han vågar, har en lust, en vilja.
Glad för att han tar sig själv på allvar. Men var det nödvändigt att söka en skola så långt bort?

Vem ska jag nu skämma bort, dalta med, curla? Vem ska jag nu skälla på, krama och älska?
Jag fortsätter älska, men resten? Jag vet inte.

Men, som sagt, jag vet att jag allra mest är glad. Jag är stolt.
Jag vet också att en "ny tid" kommer för mig. Det är fortfarande "vi", så kommer det alltid
att vara. Men snart blir det på distans. Jag våndas och längtar på något märkligt vis.

Meningen med livet förändras. Hampus är min mening.
Love u.