Medlem i alkisklubben
Det här är inte helt lätt att berätta. Att blotta sig kostar. Men, men... Here we go.
Det är väldigt tragiskt egentligen men jag kan liksom inte låta bli att skratta lite åt livets lotteri. Missförstå mig inte. Jag har en hel drös med underbara och fantastiska saker i mitt liv, men när jag väl drar nit då drar jag verkligen en fetnit.
När jag för en stund sedan promenerade hem och passerade busstationen så sitter där en skäggalkis. En sån där lirare som krökat skiten ur sig i 52 år men som verkar ha en lever av asbest eller annat stryktåligt material. Han hade sett livets ytterst bruna dagar kunde jag se. De får en speciell blick, ja, tom kroppsspråk, efter fyrsiffrigt literintag av berusningsmedel.
I alla fall så är de här snubbarna mer eller mindre likgiltiga inför omvärlden och människorna runtomkring. Visst händer det allt som oftast att de "lyser upp" och häcklar, eller bara tvångssocialar med "vanliga" människor, men det är enbart deras val då. Allt sker enligt deras regelverk - missbrukarkodex. Däremot så har de en gemenskap som är lika svår att förklara som alla hundägares osynliga samförstånd, eller småbarnsföräldrars. De skiljer direkt ut varandra i ett folkhav och hittar varandra. Fint kan tyckas. Men inte lika läckert, tycker jag att det är, att jag verkar gå runt och bära på någon sorts dragningskratft till ovan nämnda kodex.
Jag såg "liraren" ifråga på långt håll, och precis när jag cyklade förbi så kastar han huvudet lätt bakåt i ett "tjenare-polarn-tecken". Han valde ut mig till sin missbrukarbroder bland alla som passerar just då. Vi var många men han behandlade alla med total ignorans. Alla utom mig.
Jag vägrade att hälsa. Inte av förakt för honom utan av självförakt i dess renaste form.
Detta har hänt förr och det är lika frapperande varje gång. Jag bär på det här osynliga bandet även med hundägare (fast hunden är ju inte osynlig iofs) och det är helt ok. Men alkis- och lodisklubben är en jag inte vill behålla medlemsskapet i, men ändå förnyas det gång på gång. Ordet är ÅNGEST!
Varför är livet så orättvist? Hur mycket ska en människa behöva utstå egentligen? Inte undra på att Bitterfittan har blivit mitt alter ego.
Det är väldigt tragiskt egentligen men jag kan liksom inte låta bli att skratta lite åt livets lotteri. Missförstå mig inte. Jag har en hel drös med underbara och fantastiska saker i mitt liv, men när jag väl drar nit då drar jag verkligen en fetnit.
När jag för en stund sedan promenerade hem och passerade busstationen så sitter där en skäggalkis. En sån där lirare som krökat skiten ur sig i 52 år men som verkar ha en lever av asbest eller annat stryktåligt material. Han hade sett livets ytterst bruna dagar kunde jag se. De får en speciell blick, ja, tom kroppsspråk, efter fyrsiffrigt literintag av berusningsmedel.
I alla fall så är de här snubbarna mer eller mindre likgiltiga inför omvärlden och människorna runtomkring. Visst händer det allt som oftast att de "lyser upp" och häcklar, eller bara tvångssocialar med "vanliga" människor, men det är enbart deras val då. Allt sker enligt deras regelverk - missbrukarkodex. Däremot så har de en gemenskap som är lika svår att förklara som alla hundägares osynliga samförstånd, eller småbarnsföräldrars. De skiljer direkt ut varandra i ett folkhav och hittar varandra. Fint kan tyckas. Men inte lika läckert, tycker jag att det är, att jag verkar gå runt och bära på någon sorts dragningskratft till ovan nämnda kodex.
Jag såg "liraren" ifråga på långt håll, och precis när jag cyklade förbi så kastar han huvudet lätt bakåt i ett "tjenare-polarn-tecken". Han valde ut mig till sin missbrukarbroder bland alla som passerar just då. Vi var många men han behandlade alla med total ignorans. Alla utom mig.
Jag vägrade att hälsa. Inte av förakt för honom utan av självförakt i dess renaste form.
Detta har hänt förr och det är lika frapperande varje gång. Jag bär på det här osynliga bandet även med hundägare (fast hunden är ju inte osynlig iofs) och det är helt ok. Men alkis- och lodisklubben är en jag inte vill behålla medlemsskapet i, men ändå förnyas det gång på gång. Ordet är ÅNGEST!
Varför är livet så orättvist? Hur mycket ska en människa behöva utstå egentligen? Inte undra på att Bitterfittan har blivit mitt alter ego.
Kommentarer
Postat av: Bright
neeeej då.. Du är som jag bara..man utstrålar något som gör att folk tror att dom känner en.. Varför är jag mongomagneten? Jag får nicka och hälsa tillbaka på varenda fyllo i nordstan..fråga mig inte varför..men så är det..:)
Postat av: MAGSTAR
Det finns två av oss!! :)
Trackback
