magstar

Hamnade i tankelandet. Jag gör det ibland. Ganska ofta.
Det finns ju så mycket att tänka på.

Men nu får det vara slut på huvudbry. För den här gången.

Jag har tänkt för mycket på vad som ska göras, skrivas och hur jag ska förhålla mej till vissa saker, personer och situationer. Det är bara att låta det som ska ske ske. Get it?

Det är ingen mening med att hålla på att överanalysera och göra allting bra mycket svårare än vad det är, trots att avsikten med tänkandet var tvärtom. För så jävla svårt är det inte egentligen. Livet alltså. Är det nånting vi människor kan så är det att leva. Det finns liksom där, djupt rotat inom oss, som en gammal vana. Att leva alltså.

Livet bara finns där och väntar på att komma ut. Det vill inget annat än att få springa fritt på gräsmattan och jaga sin egen svans. Mitt ligger där nu på golvet framför mej och gottar sig i lite höstsol som skiner in genom fönstret. Det ska nog bli bra det här. Jag måste bara ge honom ett ben att bita i. Eller en leksak. För stunden.