magstar

Som vanligt tänker jag mycket. Inte minst då det händer en hel del.

Känslan just nu: Det är dags för nån sorts avslut.
Det senaste året har på många vis varit ett skitår.
Men det har också varit ett år då mycket har hänt.
Förändringar av många slag, på jobbet, i hälsan m.m.

Mitt i detta grubblande kaos så tror jag mig ha funnit mig själv.
Igen.

Nånstans i ett ganska sargat liv fann jag delar av det jag söker.
Mening och lust.

Men jag söker vidare efter en tydligare lycka. Tillfredställelse.
Har börjat drömma igen. Tvivlar fortfarande, men inte lika mycket.
Kanske kan kärleken finnas även för mig. Kanske.

Kanske finns det någon även för mig, trots alla misslyckanden.

Kanske finns han. Han med stort H. Han.
Men jag gräver inte ner mig. Jag avvaktar. Väntar.

Men tills dess något händer så är jag glad att jag hittade
tillbaka till pojken som alltid log. Som oftast var glad.
Han är tillbaka nu. Han märks och tar plats.
Det är ok att djupdyka.
Att inte orka. Att inte vilja.

Jag står här som jag är.
Han som funderar alldeles för mycket.
Det är sån jag är.