magstar

Jag skulle vilja blogga om min helg.
Jag skulle vilja skriva massor om konserten med Säkert i lördags.
Jag skulle vilja hitta de rätta orden. Men jag lyckas inte med det.

Fina Myran kom på besök. Carina Kågström (som gör sjukt roliga tecknade vardagsbetraktelser) tittade också förbi. Samma sak gjorde Malin & Frida som ska bli föräldrar. Frida är annu sötare med sin lilla putmage. Vi gjorde sällskap till Säkert-konserten där "Mackis" väntade. Träffade Tove, Jerker, Anna och en del annat skönt folk.

Men det var ju det där med konserten.
Jag har gillat Annika Norlin ganska länge nu. Inte avgudat. Inte hängivet. Bara gillat.
Jag har lyssnat, hittat mina favoritlåtar och varit nöjd med det.
Nu stod hon där på scenen med sitt band. Enkel. Inget krångel.
Jag smalt som is i ett drinkglas en varm sommardag.

Hon kan berätta. Jag tror det är det som gör det.
Hon berättar, både i texter och i sitt mellansnack. Enkelt. Lättillgängligt.
Vi förstår, känner igen, identifierar händelser och känslor. Inget jidder.
Hon har grova "L" när hon både pratar och sjunger. Hon är liksom "en av oss".
Jag tror det är den norrländska melankolin, som berättar om livet som är ett helvete,
men som ändå har ett ljus någonstans, som gör att jag suger i mig.

Jag kom på mig själv med att gråta ett par gånger. Jag är såld.
Det är detta som hänger kvar efter en helg som erbjudit så mycket mer.
Men allt annat överskuggas av Annika. Säkert!

Ps. Negativt? Ja, hon spelade inte "Min hemstad"....  Ds