magstar

Fick en fråga i förra inlägget om vad grejen med mig och Gotland är.
Det är egentligen inget konstigt. Jag har inget påbrå från ön. Min Gotlandshistoria börjar med att mina föräldrar hyr en stuga i Sproge på Gotland då jag bara är knappt ett år. Kärleken till ön var total och året efter byggde vi en egen stuga på öns västra sida, rakt innanför Karlsöarna, drygt en mil söder om Klintehamn.

Efter det så kan åren jag inte varit på Gotland räknas på ena handens fingrar. De senaste åren, sedan 2007 då jag jobbade på ön ett par månader, så har besöken ökat i antal. Anledningarna är två. Den ena anledningen är att jag mår så bra på ön, det är som att "komma hem". Jag blir lugn i själen, en annan människa. Den andra anledningen till att besöken ökat är att min son sedan två tillbaka bor i Visby där vi numer hyr ett litet hus. Jag har de senaste åren besökt ön då det varit både vinter, vår och höst. Förr var det bara på sommaren jag var där. Alltid känns det lika bra, t o m då det bara blåste och regnade i höstas. Att ta in på hotell i centrala Visby och sedan gå, mer eller mindre, ensam på Adelsgatan är en skön känsla. Sommartidens trängsel med turister är inte min grej. Men våren är kanske ändå bäst, då vallmo, blåeld, prästkragar och annan växtlighet visar sig längs vägkanterna. Att köra bil längs Ekstakusten, stanna och titta på hav och natur ger en extradimension till livet.

Det här är inga bra bilder (de är från mars 2010 och tyvärr de enda "däckbilder" jag har just nu), men varje gång färjan närmar sig Visby går jag ut på däck. Jag tittar mot land, följer kustremsan så långt det går från norr till söder, jag fäller en tår av glädje och hänförelse.

Kommer jag att bo där någongång, mer än bara en kort tid? Ja, jag tror det.