.. och tåtarna knyts ihop...
Semester.
Onykterhetsgrad: Hög.
- Åh, Magnus sa du? Trevligt, sa han.
- Ja, jag bor här sedan snart ett år. Svarade jag.
- Och du jobbade inom media, sa du?
- Mmm.
- Är det du som är Magstar?
- Ursäkta, vad sa du?
.....
Spring maddafacka...
Samtidigt vill han se sådär obesvärad ut som man gör.
Nänä, jag springer inte efter bussen, jag bara småspringer lite här.
Med min attachéväska och långrock.
Ta ingen notis, please.
Men det gör jag.
Jag nästan hänger ut från balkongen, till och med pekar och skrattar, tre våningar upp.
Självklart missar han bussen.
Hehehe...
Ute
Såååå, då var Magstar ute ur duschen.
En vanlig jävla svensk kille.
188 cm lång, halvfet, blå ögon, nån sorts solblekt hårfärg och välsmord käft,
och snabbt roterande hjärna.
Har jobbat länge på Sveriges Radio. Just nu: Semester.
Bor i Sundsvall, "Stenstan".
Men det visste ni ju redan.
Jag ser inte ut som Justin Timberlake.
Har glasögon.
Sorry.
Hoppas jag inte förstörde nåt nu.
Salladsprojektet 09
Ett inlägg om mode. Eller inte.
länka till kändisar som har på sej fina kläder jag också vill ha.
Kanske även berätta vilken fuktighetskräm och shampo jag använder.
Och nåt om snygga handväskor eller glasögon.
Men då slår det mej.
Jag har nästan inga kläder.
Och ingen fuktighetskräm heller.
Livet är bra orättvist.
Life goes on
Men snälla du....
Jag vet inte vad, eller om, jag ska svara.
Jag "satte stopp", eller vad man nu ska kalla det. Egentligen var det ju aldrig något. Han var snygg och trevlig, och jag smickrad över att han ville ha just mej. Av alla som svansade efter honom så ville han ha en småfet pojkman med attityd.
Jag använde alla trick jag hade. Det var sms, vin på balkongen, en och annan utflykt och annat som snälla pojkar gör.
Han var intresserad av mej och bara mej, men ändå spelade han väldigt svårflörtad. De få gångerna vi sågs skiljdes vi alltid med en känsla av att det var kört. Men sen skickade han alltid sms och mail dagen efter, och så höll vi på. Ett kort tag.
När jag till slut verkligen fick honom på kroken var det redan försent. För mej. Jag var inte längre intresserad. Det var för mycket jobb och känslan "på riktigt" uteblev. Igen.
Att han nu var kär i mej gjorde det bara jobbigare. Jag försökte. Vi försökte. Men jag var inte kär. Han var bara vacker. Och jag ensam och med andra värdemätare på kärlek och livet.
Vi promenerade till tågstationen. Jag vinkade av honom farväl.
Han grät. Jag kände ingenting. Mina tankar var på annat håll.
.
Semesterdag nr. 16
Det regnar.
Har ni tänkt på att "flyg" blir "gylf" baklänges?
Kreativt tänkande? Knappast.
Snart...
Nu sätter jag mej och skriver ett nytt inlägg. Det 1456:e i ordningen. Jag har ännu inte bestämt vad jag ska skriva om, men det brukar lösa sej. Fingrarna på tangentbordet bara, Magnus. Allvarligt, skärpning nu. Det ska nog gå. Det brukar göra det. 1, 2, 3. Nu kör vi.
Eller vänta...
Ännu en repris av nån risig tv-serie jag aldrig kollar på.
Hmm.
Ok.
Vänta.. Jag ska bara.. Snart...
.
Mord i sinnet
Då skulle jag börja med dragspelaren nere på gatan.
"Drömmen om Elin". I helvete heller.....
Mitt namn
Magnus är ett mansnamn, ursprungligen ett latinskt tillnamn med betydelsen 'stor', till exempel Carolus Magnus. En kortform är Måns. Den finskspråkiga motsvarigheten är Mauno eller Maunu. Äldsta belägget i Sverige är från 1100-talet genom ristade runor på väggen i Bringetofta kyrka. Småland: Herr Magnus. Namnet finns också i en runinskrift på ett rökelsekar i Angelstads kyrka, Småland, ca 1400: Magnus Diacomus gjorde mig, Gud signe honom.
Magnus var ett modenamn på 1970-talet minskade sedan något i popularitet men har nu ökat igen. Den 31 december 2005 fanns det totalt 73 251 personer i Sverige med namnet Magnus, varav 41 475 med det som tilltalsnamn. År 2003 fick 489 pojkar namnet, varav 29 fick det som tilltalsnamn. Vanliga smeknamn för personer vid namn Magnus är Mange och Mangan. Namnsdag: 19 augusti.
Kommentar och tanke:
Hmm.. "Mange" och "Mangan" i alla ära,
men fr o m nu vill jag helst att ni kallar mej "Herr Magnus".
Att läsa
Kanske inte så konstigt att jag sen började läsa ganska mycket på egen hand. Igår avslutade jag, motvilligt, Arne Dahls "Himmelsöga". Hade sparat den nästan ett år bara för att få ligga i solen och läsa den och nu är det klart. Nästan lite sorgligt... Nu måste jag titta i högen av olästa böcker och välja en ny. Alltid lika svårt att hitta en ny som är lika bra. Ungefär som med vänner.
Vädergudarna sniffar bensin
För några dagar sen såg jag folk med tjocka tröjor och jackor på sej.
Idag är det varmt ute. Just nu 27 grader i skuggan.
Och ingen reagerar på skillnaderna. Men kläderna är andra.
Alla är vana.
Det kallas svensk sommar.
Dagen efter, kvällen före och idag
Men det var ju nån som sa att "det krävs fyra inlägg om dagen för att hålla en blogg levande". Sicken tosing!
I nuläget vill jag bara konstatera, och rapportera, att gårdagens middag blev bra. Gästerna var nöjda och jag likaså. Det är en bra känsla, och en god förutsättning för nästa dag (dvs idag) att ha en trevlig kväll med sej i bagaget.
Nu packar jag kaffe, hund, en bok och en handduk och placerar min feta kropp på nån plats nära vatten. I sol. Den bleka huden måste måste få färg!
Må fredagen vara snäll med edra liv!
Det är min 15:e semesterdag idag.
Onsdag
Solen i ögonen
Man ska inte förbanna solen, det ska man inte. Men just nu är den extra skarp, den skär genom nerver och näthinnor och får den semestrande radiomannen att muttra irriterat. Kanske spelar glasen med Martini som dracks i går in lite också. Men bara lite. Jag tror på att solen är extra vass idag. Så måste det vara. Måste.
Det kallas brister
Hummanden, tyst sång, små grymtningar i sömnen, spontanitet, knäppa infall osv...
Det är sånt jag minns.
Det är sånt jag saknar mest. Små egenskaper som bara jag kände till.
Det var det som gjorde honom till min.
Det är egenheter som ibland kallas "brister", men det är fel.
Det är det bästa. För det var mitt. Och vårt.
"Du verkar så ledsen"
Jag är inte det. Ledsen alltså. Tro mej.
Eller. Det är klart jag är ledsen ibland, sådär som alla andra.
Men varken mer eller mindre. Tror jag.
Däremot så funderar och tänker jag väldigt mycket. På olika saker.
Men att blogga om en potatissallad eller hur dammsugaren låter
hör inte till vanligheterna. Jag tror det är med mej ungefär som det är
med låtsnickrare. Hur många muntra texter har ex Mauro Scocco skrivit?
Det är när jag är lugn, kanske melankolisk och ensam som jag både
tänker och skriver. Oftast. Inte alltid. Det är också då som jag gör det.
Istället för att läsa in "ledsen" mellan raderna, läs in ifrågasättande,
tänkande, sökande, utvecklande, nyfiken.
Jag är inte ledsen. Bara ibland. Jag är oftast glad. Faktiskt!
I´m still standing
Av olika anledningar råkade jag såra någon häromdagen genom att jag blev rejält trött och förbannad och bet ifrån via mail. "Ifrånbitandet" gällde saker jag inte tänker gå in på här. Jag är trött, grinig och känslig just nu och i precis fel ögonblick fick jag ett anklagande mail från en person som känner mej allt för väl. Jag tycker att jag hade rätt i sak, men det rättfärdigar inte min reaktion, som var att, återigen, bita ifrån. Och det rejält. Jag ångrade mej efteråt, men då var skadan redan skedd.
Tror det bl.a därför jag bloggat mindre ett par dagar. Jag är trött och frustrerad och vet att jag är ett blödande sår som väntar på att någon ska hälla salt i blottade ådror.
Jag är inte olycklig, långt därifrån, men skölden är nere just nu.
Ord menade som en klapp på kinden känns plötsligt som slag i ansiktet.
Jag står. Jag faller. Jag står, faller, står...
I väntan på nästa slag.
.
För ordningens skull...
Dagen har f.ö sett ut som följer:
- Långpromenad med Frank.
- Mediachock via en av lokalblaskorna...
- Fika med Stefan
- Fika med Stefan & frk Hummer
- Visit i stugan
- Ösning av regnansatt båt.
- Ett gäng med telefonsamtal.
- Middag hos, och med, kär syster.
- Soffhäng (pågår fortfarande)
Jamen dåså.. That´s it 4 now..
Over and out.
S K R I V A
Jag har funderat väldigt mycket på det här. Om det är så att jag kan skriva. Jag är långt ifrån övertygad om det. Men bl.a min vän, Stefan, tycker uppenbarligen det. "Skriv en bok!". Det finns några till också som tycker det. Och jag undrar varför? Inte varför ni tycker det, utan om det verkligen är så. Och om det är så att jag "kan" skriva, eller uttrycka mig i skrift, varför är det i så fall så?
Min pappa är fd journalist, speciallärare och rektor, min farfar var kyrkoskrivare och har även nedtecknat det mesta ur familjehistorien, och mycket annat. Andra personer i min släkt har också skrivit. Men jag har aldrig gjort det. Aldrig. Jag har heller aldrig uppmanats att skriva. Har aldrig skrivit dagbok, har aldrig skrivit noveller eller nånting. Det har aldrig lockat mej. Och därför är jag nyfiken. Är det så att jag kommer från en något sånär skrivande familj, och att jag därför har någon sorts fallenhet för det (om man nu tycker att jag har det vill säga), eller är det så att skrivandet bara är ett sätt att förmedla delar av alla mina tankar som snurrar runt?
Jag var aldrig killen som satt och skumläste klassikerna. Jag läste Tre deckare, femböckerna och böckerna om Hjortfot när jag var yngre. Visst, jag läste ett gäng böcker, men inte så väldigt mycket mer än nån annan. Om jag nu "kan" skriva, var kommer det ifrån? Jag sätter mig vid tangentbordet och orden flödar ur fingrarna. Så är det ofta.
Sätter jag mig en meter från tangentbordet flödar ingenting. Inga tankar formuleras. Men så fort jag sätter fingrarna till tangentbordet kommer tankarna. Det är också därför mitt skrivande ser ut som det gör, med korta meningar och talspråk i skrift. Jag skriver inte. Jag trycker fram mina tankar.
Det här med att skriva en blogg är ju inte "på riktigt". Jag skulle kunna skriva annorlunda än här, dvs längre meningar, fler kommateringar och bisatser om jag skrev "på riktigt", men detta är mitt sätt att just nu iaf förmedla tankar.
Men kan jag skriva? Och i så fall varför?
Det funderar jag över. Just nu. Basånivet.
Magont
Ibland inser jag att det finns folk som faktiskt läser saker jag skriver här.
Då får jag ont i magen.
Träning
Jag har aldrig ägt ett gymkort. Jag har enstaka gånger i mitt liv bestämt mej för att komma i form. Det brukar hålla i sej i ungefär två pass, sen skiter jag i det.
Så att jag ska skriva om träning är roligt i sej. Ät kolhydrater. Och kött. Eller? Jag vet inte. Jag gillar kött. Men om spinningpassets lidande vet jag faktiskt inget om.
Det är inte så att jag inte vill träna. För innerst inne är jag sugen. Men en kombination av att jag är lat, mår bra och har världens sämsta karaktär gör att det inte blir nåt av. Jag är så lat att jag inte sträcker mej efter fjärrkontrollen om den ligger för långt bort. Istället sitter jag och tittar på meningslösa program om jordekorrar i de södra delarna av Ekvatorial-Guinea. För att min arm är 12 cm för kort för att nå soffbordet.
Samtidigt kan jag ägna timmar åt saker jag tycker om. Jag kan gå runt och handla en hel dag för att bjuda folk på en god middag. Jag kan brottas med pensionärer i nån Ica-butik bara för att få tag på det jag tänkt mej. Och sen bär jag blytunga kassar hem genom stan. Och får träningsvärk på köpet. Jag kan åka hur långt som helst för att gå på Loppis, jag kan hålla på i timmar med städning eller fixning med nånting i mitt hem.
Men att jag skulle ge mej in i en sal med speglar, lyssna på techno, svettas och cykla som om jag hade hela Hells Angels efter mej. Tror inte det.
Kanske om de hade en hylla med ost och goda viner längst fram istället för en svettig nazihotting med mikrofon. Då jävlar skulle ni få se på cykla.
Det är tyst
Klockan är halv-ett på natten och mörkret har sänkt sej över det hus jag bor i.
Det regnar och allt är tyst. Mycket tystare än vanligt. Igår åkte sonen på semester.
Ingenting är så tyst som ett barns rum när han inte är där.
Datorn är avstängd, sängen obäddad. Helt tyst.
Nån sorts ingenting.
Tystnaden bryts. Jag hör en tutande bil, regnet som smattrar...
Men just nu finns det inget trevligt igenkännande i det, bara en önskan om kaos.
Just nu hade jag bytt all världens stillhet mot hög musik och ett tonårsmummel.
Istället en tom lägenhet och en oerhörd saknad.
Fejjanfest
Jävlar vad det dracks. Och "snackades".
Micke var där. Peter, Maria, Karin, Kattis, Olle & Elisabetha m.fl.
Det pågick länge. Gick till sängs vid 6-tiden imorse.
Trött nu. Bakis. Ingen disk iaf.
Vågar inte logga in igen... Inte än.
Funderar
Sitter smått disfunktionell i soffan.
Jag dricker och tänker på min familj och på livet.
Det låter tragiskt. Jag sitter ensam och dricker. Men jag tänker också.
Jag tänker på allt jag gjort. På allt jag inte gjort.
Jag tänker på den lilla killen i Söråker som funderade på vem han skulle bli som vuxen.
Om han skulle ha någon att älska? Om han skulle "bli nåt"?
Jag tänker och lyssnar på min favoritmusik.
Nu är jag vuxen.
Jag kan inte låta bli att fundera på om jag varit nöjd med mej själv om jag fått titta framåt. Se mej själv sitta på en balkong med utsikt över "stenstan" med tårar i ögonen. Med en jävla massa misslyckanden och ett ganska sent uppvaknande.
Idag vet jag att jag kan. Jag tror på mej själv. Tro´t eller ej.
Och som redan ser sej själv i den bästa sonen som kommer att ta över världen, respektera sina medmänniskor och vilja göra det allra bästa, och fatta att allt man måste göra är att leva.
Radion - Mitt jobb och sällskap
Idag har jag suttit hemma och sorterat en del papper, ensam. Det är då som jag känner av det där "sällskapet". På samma sätt som det är svårt att känna sej ensam om man har en katt eller en hund, blir radion något sorts sätt att känna sig mindre utsatt.
Oftast lyssnar jag på musik, men det radion gör, till skillnad från musiken, är att addera en extra dimension. Där musik ibland känns introvert blir det med radion någon sorts extrovert känsla där jag sitter i mitt vardagsrum och tar del av världen utanför. Det känns bra.
Inbillning?
Ni vet sådär bubblande jävla glad att man vill älska att vara varje sekund med någon utan att bli uttråkad, att ta i personen ifråga och inte kunna få nog.
Men inte då. Nänämensan.
Istället sjukt snygga men ack så tråkiga karlar utan nåt jag vill ha,
sådana som vill ha saker av mej jag inte kan, eller vill, erbjuda.
Alltså: Jag vill vara kär.
Tror jag.
Moln över stenstan
Sitter bara lite tyst en stund. Ser molnen på himlen.
Tittar lite mer. Läser. Sitter tyst lite mer. Det blir för mycket ord ibland. Men jag är här. Om än lite tystare än vanligt. Orden har tagit semester. De åkte på Gotlandssemester. Fick ett sms:
Vi trivs här i Visby, mannen. Vilar, hånglar , solar och dricker paraplydrinkar.
Snart hemma igen. /Orden
Jag väntar med välkomstparty.
Killen med extra allt
Istället lyckas jag få honom att falla pladask för mej. Har fått sjuka mängder sms idag. Väldigt gulliga.
Hur fan gick det till? Jag varken ville eller vill det.
Är den lidande, sargade radiosjälen verkligen så jävla attraktiv för vissa?
Uppenbarligen kan det vara så.
Får köra den approachen varje gång i fortsättningen.
Sa han cyniskt och log i mjugg.
1234567 - Tysta leken börjar nu!
Två år! Än hit, än dit...
När jag tittar på min blogg, med två år som facit, inser jag att hoppadet mellan allvar och trams kan te sig lite märkligt om man inte känner mej.
Det finns ingen röd tråd i det jag skriver.
Från döden till svett. Från kärlek till toapapper.
Anledningen är förstås att de allvarligare inläggen kräver ett visst mått av självrannsakan. Jag behöver vända mej inåt för att kunna skriva om de där sakerna. De finns där hela tiden. Saknaden efter nåt. Efter någon. Tankarna behöver bara formuleras. Stöpas om. I en bloggform. Och det är svårare än att skriva om toapapper. Speciellt när man har fullt upp med annat. Vissa dagar sitter jag på ytan och metar, andra dyker jag djupt och letar efter saker på botten.
Den svårmodige killen sitter på bryggan och firar med att äta glass. Svettglass.
Grattis, bloggen min...
Bloggen fyller jämnt.
Två år!
1437 förvirrade texter om allt och inget har det blivit.
Det började på Gotland och sedan har det fortsatt.
Ca 5 månader av de två åren har jag "pausat", men sedan börjat om igen.
Läsarskaran varierar i antal, men kul att ni är med. Tack!
Som sagt: Grattis då, bloggen.
Som fan.
Ostkrumelurer
Bästa Fia och Lage. Apropå gårdagens inlägg.
Då jag sjäv begagnar, och varierar, mej av såväl ordet "bågar" som "krokar", vad anbelangar Cheez doodles, så gjorde jag en koll på Google. Söker man på "Ostkrokar" får man 9850 resultat. Söker man på "Ostbågar" får man 63100...
Detta betyder, i min enkla, lilla slutledning, att det är fler som säger "bågar" än "krokar". Vilket iofs inte alls behöver betyda att det är rätt. Översätter man ordet "doodle" från engelska till svenska så betyder det ungefär "krumelurer" (vilket härleds till "klotter" och blir därför obegripligt i sammanhanget). Det senare sett ur OLW´s perspektiv
.
Tittar man på konkurrenten så blir det enklare: 
Vill man vara tjurig så finns det ingen produkt som heter ostkrokar, men ostbågar finns, men vi kan väl konstatera att i sann demokratisk anda så är det ok att säga det man tycker passar, så länge man gör sej förstådd. Nu frukost:
En halvtimme senare
Blankt/Tomt/Empty
Tror jag.
Sten, sax, påse
Jag förstår varför saxen slår påsen, och att stenen slår saxen är ju rätt självklart, men det här med att påsen slår sten är ju helt flängt. Hur går det till? Stenen lindar sej runt påsen så att den helt plötsligt inte kan röra sej och knacka skallben? Hmmpppffhh...
Varför kan påsen inte göra samma sak med saxen?
Och kom inte dragandes med att saxen klipper sej ut ur påsen och sånt skit.
Skit i saxen.
Hur kommer det sej i så fall att påsarna inte vinner oftare i vardagen? Varför är de inte hyllade mer än de är? De vinner ju i så fall mot allt de bär runt på. Spöar fan varje grej jag bär hem från affären. Alltid. The påse should be the maddafacking masterking of sten, sax, påse.
Är det så? Icke!
För grejen är ju den att påsen vinner fan aldrig.
Stenen spöar påsen lätt.
När jag spelar sten, sax och påse (vilket jag iofs sällan gör) väljer jag alltid sten.
När nån sen HÄVDAR att de slagit mej med påsen boxar jag dem stenhårt rakt i fejjan med min knutna näve och säger: "Oj fan, sorry, jag trodde påsen skulle skydda dej".
Hmmm...
Jag borde kanske skriva något om Gatufesten...?
Men vad...?
Det låter om den.
Jag skriver något annat i stället.
Varmt som xxx
Nån måste dö.
Jag sitter här med min blonda kalufs och bannar värmen. Svär högt. Hytter med näven. Vem gör sånt nu för tiden? Hytter med näven. Åt en icke-fungerande ac. Jag har blivit panscho. Fy fan. Vi får hoppas att drinkarna är kalla ikväll.
Annars är det jag som skriver en insändare.
Det säger jag bara.
Stugaaahh
En "gammal bekanting" skickade sms idag och påminde.
Så vad har jag tänkt på hela dagen? Jo, en sommarstuga! Shit!
Startar om förträngningsprocessen.
Nästa liv, Magnus. Nästa liv!
INTE!
Inte klaga på att det är för varmt.
Inte klaga på att det är för varmt.
Inte klaga på att det är för varmt.
Inte klaga på att det är för varmt.
Inte klaga på att det är för varmt.
Inte.
14 minuter
Well. Jag överlevde.
Han ligger och laddar på plåtskåpet nu, iPoden.
Det lata jävla aset.
Oj!
Härligt.
Jag glömde...
Känns ju lagom gubbigt, men snart får det bli så.
Häromdagen ringde en kamrat till mej när jag satt och surfade i vardagsrummet. Han hade lånat en bok och ett par filmer av mej och nu satt han på en parkbänk utanför mitt hus redo att lämna tillbaka det han lånat.
Visst, sa jag, jag kommer ner. Jag satte på mej skorna, ropade på Frank (hunden), och en minut senare kliver jag ut på gatan. Min kamrat ser mej knalla förbi som om inget har hänt. Jag har nämligen redan lyckats glömma mitt syfte. Väl nere på gatan börjar jag tänka på hur långt jag och Frank ska gå idag, och vandrar sedan iväg. Min kamrat tittade förvånat, klev sedan upp och jagade ikapp mej. När han knackade mej på axeln kom jag förstås direkt ihåg varför jag gått ut.
Oj, jag glömde, sa jag.
Det är fan ett under att jag lyckas med nånting.
Mvh / Gubben
Uppvaknandet
Genom fönstrena ser jag hur solen redan börjat sitt jobb med att värma upp de stackare som är på väg till sina jobb i stan. Idag är det ännu varmare. Trots att temperaturen är ungefär densamma som den varit några dagar, så är känslan att det bara blir varmare. I vilket fall som helst så är det med Sundsvallsmått mätt en ganska perfekt sommardag.
Dessutom är det onsdag. En ganska perfekt veckodag. Hoppas jag.
