magstar

Det är lite småjobbigt att ha semster.
Spenderade natten hos en god vän eftersom att avsevärda mängder champagne får mej att hantera bilen så konstigt. Sagt och gjort. Nu är jag hemma igen och redo för helgen. Eller kanske inte. Är trött.

Bevis på trötthet: Fick precis en kallsup för att jag gäspade i duschen.

Kvalar inte in på listan över de tio mest intelligenta sakerna jag gjort.

Okej, jag fattar att ni kanske gör andra saker än läser bloggar på helgen. Jag till och med stödjer det beteendet. Men vad är det för fel med att stirra på en dataskärm en helt vanlig tisdag? JAG BARA UNDRAR!?

Mitt "räkneverk" säger att ni hälsar på här ganska ofta under måndagar, onsdagar, torsdagar och fredagar. Men på tisdagar är ni jäkligt trögtjuriga. Faktiskt! Jag skulle nästan kunna dra det till att ni diskriminerar mej under tisdagar. Och då är det ju inte utan att man undrar: Vad är det för fel på tisdagar?

Vad kan rimligen vara viktigare för Er än att hänga här?
VA!!?? Jag bara undrar...

Jag överraskade mej själv idag. Jag drack vin till frukost.
Upprinnelsen till denna dekadens är att jag igår, efter avslutad samvaro (med alldeles för lite vin för att vara fredag. Det kändes som en lugn tisdag) öppnade en flaska vitt för att lätta upp tillvaron. Så småningom så föll jag i sömn, i soffan. Jag vaknade och var törstig. Min vana trogen så greppar jag det glas som står närmast och häller, forcerat, i mej innehållet som alltså är vin från nattens meditation. Som den missbrukarkarakatär jag är, så tyckte jag att det var lika bra att dricka upp det som fanns kvar i flaskan också.

Det här blir nog en bra dag. Jättebra! Heja Magstar! Parkbänk nästa!

Klockan är halv-2 och här är vädret.

Det synnerligen tråkiga höstvädret över centrala Sundsvall slår om runt klockan 17.00 på fredag. Framåt lördag har ett enormt högtryck nått Esplanaden, och där stannar det, förutom då det förflyttar sej tillsammans med en silverfärgad Mercedes som eventuellt åker på utflykt någonstans. Där blir det 30 grader och sol varje dag under vecka 44. Eventuellt kan det komma lite höstregn eller frost, men detta sker på nätterna. Nu vet ni. Slut på spekulationerna. Det var allt från väderleksspänsten.

Nämnde jag att jag är ledig nästa vecka? /Magstar

Jag undrar, i all ödmjukhet, om det är ett trötthetstecken när man sitter på jobbet och tänker att livet skulle kännas mycket bättre om man fick jobba liggande i pyjamas insvept i ett duntäcke.

Jag känner hur ni flåsar mej i nacken. Det är på tiden att jag skriver något kul här, eller hur? Och jag skulle gärna gjort det, om det inte hade varit för att min hjärna består av mannagrynsgröt och skum för tillfället. Tuff shit, kompisar.

Nu ska jag eventuellt injicera red bull rakt in i självaste aortan.

Gudarna vet vad jag gjort under natten.
Jag vaknade i alla fall med rövskott.
Som ryggskott, fast aningen längre ner.
Och här stapplar jag nu omkring i en dimma av rövsmärta.
Hur coolt tror ni det känns på en skala?

Vojne Vojne. Jag såg nyss bröderna Cohens "No country for old men" (förra gången somnade jag och minns inget av det lilla jag hann se). Den var hyfsat bra. Tror jag. Men det är ju lite jobbigt med filmer som kräver att man ligger med en kudde tryckt över ansiktet och kvider av ångest hela tiden.

Måndag igen, och jag tappade tron på mänskligheten. Igen.
Det är lika jobbigt varje gång det händer.

Hörninini. Kan vi inte bara bestämma att fr o m NU ska alla vara snälla mot varandra? Vi bestämmer också att det är totalute att vara: Kall, drogliberal, cynisk, elak och att visa sina genitalier på nätet. Och att det är helinne att vara: Snäll, genrös, småblyg och ganska pryd. 

Hörrö Gud, eller kanske kungen, bestäm det. Görnä.
Annars blir jag deprimerad.

Jag gick och la mig igår kväll. Sådär som jag brukar. Hade inte ont nånstans. Somnade.
Imorse vaknade jag med en vansinnig träningsvärk i höger underarm.
Bara där. Ingen annanstans.
Men hallå... 

Då vare dax att "göra helg igen".
I vanliga fall ser jag fram emot det lugn som jag vill ha. Jag vill ta på mej mina sunkiga Adidasbyxor och bara lägga mej tillrätta med en bok, en film och en flaska vin. Men blir det så?

Nänämensan. Jag förstår inte vad det är som händer. Jag tror det är 3:e helgen i rad som det "bullar upp sej". Middag, krogsväng, "hjälpinsatser" och cocktailparty... Fredag och lördag uppbokade. Fredag i Sundsvall. Lördag i Härnösand.

Nu vill jag inte låta som en klagokör, tvärtom, men jag behöver VILA... Men som pappa brukar säga: Vila får man göra i graven. Det ska f ö bli kul att åka till "den lilla staden vid havet" och parta. Det var inte igår... Nu återstår bara att hitta en säng för övernattning så är saken biff. Det känns som "omvända världen" eftersom det tidigare alltid varit tvärtom, dvs bott i Härnta och fest (=övernattning) i Sundsvall. Well, tror det löser sej. Det är väl det som brukar kallas lyxproblem...

Bloggandet lär bli lite lidande, men hav förtröstan. I´ll be back!

Apropå musik som lisa för själen.....

Jag är ledig idag. Ingen anledning. Bara ledig.
Jag är typ halvbra på det. Har en tendens till att bli nästan melankolisk när jag helt plötsligt får tid att tänka på annat än jobb. Sitter i soffan, uppkrupen i ena hörnet, med en kopp kaffe intill mej och datorn på magen. Jag tittar på nätet efter lägenheter, hus, fritidshus, nya gardiner. Jag läser DN, Aftonbladet, bloggar och skvaller. Jag läser och svarar på mail. Ett av mailen gör mej varm och tillfälligt gladare. Jag hänger på Facebook. Jag ser en "gammal kärlek" på bild. Han ler. Ett fint leende. Jag sparar bilder på en "minnepinne" utifall min dator skulle explodera. Eller nåt sånt. Jag gullar med en ömhetstörstande bostonterrier, lyssnar på jazz med EST, och Ebba Forsberg som sjunger Leonard Cohen på svenska, och funderar på den kommande helgen och vad resten av den här dagen ska bjuda på som jag inte redan vet.That´s my day so far. Idag är det torsdag. Vad gör du?

När jag var i Stockholm häromsistens så försökte jag börja röka igen.
Jag ville passa in. Jag spenderade en dag tillsammans med ett helt gäng trasiga konstnärstyper, typ 68-vänster, som drog upp sina neurotiska axlar mot öronen och var svårt intellektuella och litterära. Eller seriöst musikaliska. Eller filosofiska. Eller bara svåra och skapande i största allmänhet. Orakade var de också.

Jag såg framför mej hur de satt i sina breda fönsterkarmar och tittade ut över gråa takåsar och drack neurotiskt, och växelvis, kaffe ur en kopp och rödvin ur ett solkigt vinglas. När de bräckliga händerna inte var upptagna med fluidum så skapades stordåd, och de hette saker i stil med Waldemar eller Greger.

Så för att kompensera försökte jag börja röka igen. Det kändes väldigt genomtänkt. Att sitta på ett utomhuscafé och röka. Neurotiskt och bräckligt, indeed. Men shit. Det funkar ju inte. Jag blir ju inte neurotisk och bräcklig och trasig och svår eller skapande i största allmänhet. Jag började hosta! Trots min historia som rökare så var franska cigaretter utan filter inget för mej. 

Jag är inte så märkvärdig. Jag står med båda fötterna på jorden. Och jag dricker mitt svenska kaffe med en hand och jag äter ordentligt och jag somnar på kvällarna och jag städar lägenheten och fyller mina matlådor och jag flyr inte fältet och jag får aldrig ätstörningar och jag sitter aldrig i någon fönsterkarm och skapar stordåd och jag heter aldrig saker i stil med Waldemar eller Greger. Det är så jävla typiskt min otur.

En av världens mer hungriga medarbetare har suttit knäpptyst i lunchrummet, böjd över sin pizzakartong i flera minuter, när han plötsligt halvskriker ut över skaran av kollegor: - Jag håller på att drabbas av panik över de här jävla plastbesticken! De funkar ju inte! Maten kommer inte in i munnen tillräckligt snabbt!

Vi snackade om bloggar idag.
En kollega tittar på mej med skepsis i blicken.

- Alltså, jag förstår verkligen inte det här med bloggar. Jag menar... Why? Vem i hela världen är intresserad av att läsa vad andra människor tycker? När hinner folk sitta framför datorn och läsa bloggar? För att inte tala om att skriva blogginläggen. HAR NI INGET LIV??

Jag sa att vi visst har ett liv. Sedan blev jag osäker. Har vi det?

Jag tror att jag just nu håller på att slå något slags lathetsrekord.
Förutom jobbandet, på jobbet alltså, blir det inte mycket gjort.
Jag för, trots latheten, en dialog med mej själv.

- Öh, Mange. Det är varmt! Kan du öppna fönstret?
- Vaffan! Orka gå upp! Du får klä av dej istället.

- Jag vill ha kaffe, men det är slut. Vad ska jag göra? Handla?
- Jobbigt. Jag tycker vi köper kaffe på Statoil. Det är närmare, och så slipper vi koka kaffe själva.

- Jag vill ha mat, men vi har inget hemma.
- Jo då. Vi har apelsiner och jordnötter och potatis.

- Ska vi göra något idag, eller får man ligga i sängen och titta på film?
- Tyst, jag ser redan på film ju. Stör inte.

Och ja, jag vet att rubriken är missvisande. Jag är inte så strong. Men latheten överskuggar alla mina andra karaktärsdrag just nu.

Häromdagen, på jobbet, så kom vi av en slump in på ett lustifikt ämne. En av arbetskamraterna sjöng låten "We are the world" och helt plötsligt uppdagades en helt ny låttext, och jag förstod att jag sen urminnes tider sjungit nånting helt galet i mina duetter med dessa världsartister. Vi pratade en stund om det här med texter. Efteråt kunde jag inte låta bli att fortsätta fundera på detta fenomen.

Ni vet den där Mauro Scocco-plågan om Sarah som väntar i hörnet vid Seven-Eleven? Det har idag kommit till min kännedom att det finns åtminstone en människa på jorden som varit helt övertygad om att den texten går: "Å Sarah, kom ut ikväll! Jag väntar på hörnet, med säden i näven!".

Jag kan inte komma över detta faktum! Varje gång jag tänker på det måste jag lägga mig ner över skrivbordet och dunka skallen blodig samtidigt som jag skrattar mej till medvetslöshet. Han är allt en Mr Niceguy den där Mauro. Hur troligt är det, på en skala, att stackars Sarah kommer att känna sej sugen att komma ner till hörnet efter det här?

Och det finns fler exempel. Tänker på klassiker som Bob Dylans välkända textrad: "The ants are my friends, they're blowing in the wind" och Madonnas San Pedro-dröm i La isla Bonita i ny version: "Last night I dreamed of some bagels" för att inte tala om Queens Bohemian Rhapsodys "spare him his life from this monstruosity" som i ny tappning blev: "Sparing his life for his mum's sausages".

Ja, jävlar vad fel kan bli rätt, eller iaf kul.

Efter att ha sagt "bye" till min "bästis", ätit ännu en god middag med vin tillsammans med kära syster så blev det tv och pratande. Jag borde rimligtvis vara nöjd. Men icke!

Istället är jag uttråkad. Det kanske blev för mycket av det goda?
Jag är helt sonika, precis nu, tillfälligt trött på mitt liv.
Därför har jag planer på att byta.

Önskas: Sol, sovmorgon, en partner, lyx, flärd och ny spännande personlighet.
Finnes: Kyla, väckarklocka, jobb, tvätt att vika och gammal tråkig personlighet.

Men släng er nu inte på telefonen och börja tokringa. Jag tänker inte falla för vädjanden, böner eller desperata skrik. Jag vill inte höra: Byt med mej, Mange, byyyyt!! Jag vill vika din tvätt och höra din väckarklocka ringa på en okristlig tid. Jag vill!

Jag vill ha ett ordentligt personligt brev med välskriven cv.
Se så. Kom igen nu.

Ibland är det så skönt att leva. Gårdagen var fantastisk i sin enkelhet.
Solen sken, himlen var blå, det var kallt. Jag promenerade, jag flanerade. Jag gick i skogen med en kamrat, och kände på verkligheten, för att sedan säga "hej"och hämtade en vän med bilen i "den lilla staden vid havet".

Jag gillar vänner.

Vi drack bubblande vin, lagade mat, vi åt brysselkål, entrecote och kantareller. Vi drack rött vin, såg på fotboll (det är helt sant. två bögar kollade fotboll. jag tror det inte själv), drack drinkar, pratade, skrattade. Vi gick på krogen, drack fler drinkar, träffade människor, tittade, pratade, skrattade. Gick hem. "Soffade" och somnade (i varsin säng förstås. Vi är vänner, inte lovers).

Så jävla enkelt, så avslappnat, så kul, så.. Eeehh.. Vänskapligt.

Vojvoj, jag älskar att jobba med journalister.
En minut före angivet klockslag samlades häromdagen alla kring radioapparaten vid fikabordet och väntade under spänd tystnad på Peter Englunds stämma. Och när han förkunnade resultatet gick det ett chockerat och glatt sus genom församlingen.

- HERTA MÜLLER! Men henne har jag ju läst!

Själv är jag precis lika blank och frågande som vanligt. Inte hört, inte läst. Men det var kul att samlas kring radioapparaten som vore det förr i tiden och krig, en match i boxning eller nåt...

Som om det inte räckte med den där föreläsningen som det kört ihop sej med...

Jag satt hemma häromkvällen och försökte komma på ett ämne för en krönika som jag lovat skriva, men jag är sannerligen ingen krönikör i dessa dagar då tankeutrymmet är begränsat. Det visade sej vara helt lönlöst. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, ämnena som annars dansar framför mina ögon lös den här gången med sin frånvaro.

Vad göra?

Man kanske skulle ta och dricka lite vin, tänkte jag. Det om något ska väl kunna lösa upp knutarna i min tomma/överfyllda hjärna. Sagt och gjort. Korkar ur en flaska vitt och häller upp ett glas. Så många fler ämnen kom jag inte på efter ett glas. Lika bra att hälla upp ett till. Efter tre glas började en idé sakta formas i mitt huvud. Där och då var den värsta kalasgrejen. Jag skrev i en timme eller så och skickade iväg krönikan på stört.

Morgonen efter hade jag en gnagande känsla att det jag skrivit inte varit så jävla bra. Jag läste igenom texten igen och mycket riktigt: Den var riktigt dålig, för att inte säga värdelös. Det var tvära kast hit och dit och på tok för mycket svordomar, och t o m ett par könsord. Jag skickade genast ett mail till krönikemottagaren och bad att få skriva en ny krönika. Vederbörande hörde av sej senare och meddelade att det gick bra. Även från detta håll var det noterat, dvs den låga nivån på det jag skrivit. Hon hade dock haft den goda smaken att inte påpeka nåt.

Jag vet inte varför det är så svårt att skriva krönikor när man inte fått ett ämne att hålla sig till. Blogga går ju uppenbarligen ganska hyfsat i alla fall. Dricka vin var heller ingen höjdare för vare sig språk eller form. I alla fall inte en hel flaska. Så det gör vi inte om. Nänämensan.

Krönikan jag ska skriva är på ca 5000 tecken. Varje gång det ska skrivas och publiceras av någon annan så blir det såhär. Jag får kämpa för att få ihop nånting alls. Har jag väl kommit på ett ämne har jag inga problem, men grejen är att jag aldrig kommer på nåt bara så där. Det är sitta framför skärmen som gäller. Sen värker jag ut det jag vill ha sagt.

Det är då tankarna landar i det där att någongång skriva en roman. Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska få ihop en sådan. Det lär aldrig hända, men det är viktigt med drömmar.

Skönt med en helg. Ska söka kraft, energi och inspiration.

Jag tillbringade gårdagskvällen med att försöka komma på vad jag ska säga på en föreläsning jag lovat hålla. Jag har gjort det förr, men förnyelse gör mej mera skärpt. Det har gått sådär. Resultatet av tankesmedjans arbete blev istället:

2 st tomma flaskor mineralvatten.
Cirka 6 st skrik av ångest.
1 st fin teckning av en gubbe med örhänge, tre tänder och en cig i mungipan.
2 st uppätna nävar med jordnötter (själva nävarna är kvar).
1 st granskning av olästa böcker på nattygsbordet.
1 st halvtomt worddokument med ledordet Pinsamt i mitten. Det är oklart om det syftar på den kommande prestationen eller själva förberedelsen.
1 st inte ens hundradelsfärdigt utkast till manus.

Jävla looser!

Är trött och lite sönderstressad. Att blogga tar emot lite. Orkar inte tänka på vad som händer och berätta om det, men har man "tagit fan i båten, så får man ro den iland". En hård låt kanske...?

Jag sätter mej i soffan och lägger fingrarna mot tangentbordet och funderar lite. Ska jag hitta på nåt? Småljuga. Nåt om att jag spelade den här låten för en kille jag ville vara med när jag var 26. Att han inte fattade. Varken mej eller låten. Sådär som det brukar vara irl. But no, nån skulle förstås se igenom det hela. Låten är för ny.

Så jag funderar vidare.

Kanske borde jag skriva nåt om att den här låten skulle vara jag, om man nu kunde vara en låt menar jag. Men inte heller det är ju sant. Eller sant är det väl, just nu känner jag att jag skulle vilja vara den här låten. Om det inte vore för texten. Och då går det  ju inte. Vad vore jag utan en bra text? Vem vill vara massa trummor, synthar, gitarr och bas? Ni hajar. Det funkar helt enkelt inte. I need lyrics.

Kanske skulle man skriva nåt om att den här låten bara finns på nåt vis. Skit också.
Sen slår det mig att jag kan lägga upp låten. Utan att motivera varför. Bara sådär.


Det är ju ändå jag som är Gud.
I alla fall på den här bloggen.

Here is Marilyn... Hård skit!

Måndagar är en dag lämplig för tips. Här kommer ett:
Köp aldrig en bil!
Barnen i Afrika framstår som rika efter det att man betalt en service eller reparation. Nyss ringde jag till mej själv för att reda ut begreppen.

- Hej Magnus. Hur fattiga blev vi egentligen?
- Hörrödu, det vill du inte veta.
- Det har du rätt i, men säg det skitfort så glömmer vi det sedan.

Jag berättade om notan för mej själv och sedan lade jag mej ner och dog en smula. Sedan reste jag mej, och nu har vi glömt det.

Men ojojoj...
Det är inte helt konstigt att livet känts lite fattigt på senaste tiden.
Jag har ju inte haft ingredienserna till mitt "specialkaffe" hemma.
Bara undrar. Hur korkad får man bli?

Nu är ordningen återställd.
Kardemumma, kanel, och vanilj är inhandlat + mörkrostat kaffe.
Jo, jag vet. Det är inte riktig vanilj, det är vanillinpulver. Men ändå..
Kopp kopp.