magstar

Jag bor ensam nu. Helt ensam.
Inget barn. Ingen hund.
Jag minns inte hur det är att vara "själv".
Jag trodde jag skulle känna frihet.
Kanske kommer jag att göra det.
Men just nu känns det bara tomt.
130 tomt ekande kvadratmetrar.
Jag tar små promenader mellan rummen.

Är jag olycklig? Nej.
Är jag lycklig? Nej.
Är jag ovan? Definitivt.

Jag försöker hitta mig själv i en ny situation.
Jag tror jag fixar det den här gången också.
Jag brukar göra det. Jag bara är sån.

Jag såg ett foto idag. På nätet. På dig.
Det där vackra leendet.
Och glimten i ögonen.
Det svider lite, i mina.
Du har nog inte mycket kvar av mig.
Förutom mitt hjärta.

Kom, som jag redovisat, nyligen hem från en kortare resa.
Stockholm och Visby stod som resmål. Sammanfattning: Trevligt.
Efter det jobb och en fest som sedan följdes av värsta förkylningen.
Natten mot lördag somnar jag febrig i sängen.
Klockan 03.22 ringer mobilen.

- Öööööh, Magnus, svarar jag.
- I love you.
- What!!?? Vem??
- I love you.
- Hi Kim. I´m illWhat do you want? Where are you?
- I´m drunk, been at a wild party. I´m in Stockholm.
- Please Kim. Go home to your hotel. Call me tomorrow.
- Will I see you tomorrow?
- No, I´m at home, it´s a long way to Stockholm. We can call each other.
- Come here, please. You know you wanna...
- Kim... Please...
- Will you come? Will you?
- No Kim, you know I can't.
- Why?
- As I said. I´m at home, I´ve got a bad cold and you're seeing someone else, that's why.
- He won't know.
- Kim! No! We will meet soon. All of us, Thomas also.
- I love you.
- I know, Kim. I love you to, but in a different way. Go home, Kim. Please. For me.
- I love you.

Vaknade som jag brukar vid 04.15 då väckarklockan ringde.
Duschade, klädde på mig och tog sedan bilen till jobbet. Dvs de vanliga rutinerna.
Trots 10 veckors frånvaro från "radiopratande" så är allt ungefär som vanligt.

Konstaterar, lite förvånat, när jag loggar in på Facebook att ingen av deh 652 "vännerna" är inloggade. Jag är typ ensam. Det har aldrig hänt förr.

Förvånas av att jag är spänd och lite nervös. Har gjort 1000-tals sändningar, men ändå så pirrar det i magen. Jag ser det som ett tecken på att jag fortfarande bryr mig, fortfarande tar mitt jobb på allvar.

Idag är det höstpremiär på P4-morgon. Jag har två nya kollegor. Spännande!
Det är höst i luften.

Skylten som pappa gjorde för typ hundra år sedan sitter kvar ovanför dörren.


Sekoria - Mammas favoritblomma. Växer fortfarande vid stugknuten.


Min favoritutsikt. Om du inte fattar, fråga inte.



Stugan - Min själs läkeplats.
Lite "höstvarning" med högt gräs, inga utemöbler osv.


Ingemars ros under köksfönstret blommar.


En liten bit av klosterruinen i Roma.

Jättepackning, åka mitt i natten, Stockholm, Visby, fixa, greja, dona, vara i stugan, mera Visby, åka färja, lite sömn, åka hem, hemma...

Jag har apmycket att göra på jobbet. Kul, men jobbigt. Vet inte om det är ac´n, brist på sömn eller bara baciller i största allmänhet som orsakat "the förkylning from hell". Har feber, men har ändå jobbat. Jag borde ha varit hemma igår, men det gick inte...

Nu: Ventolin, högar av piller, te & honung, sömn.

Det blir mer blogg när hjärnan och kroppen hämtat sig lite.

(Ja, det ÄR en öron- och nästrimmer)

Har precis kommit hem efter en tripp till Gotland.
Underbart, som vanligt.
Därav min bloggfrånvaro.
Återkommer. Lovar.

Hampus

Mina damer & herrar. Jag är förbluffad, på gränsen till chockad.
Det går nämligen som en löpeld att det dax för "Höstmys"!! 
Jag hör och läser lite varstans att det är mycket snack om det där mysandet just nu.
Inte minst så gäller det på olika bloggar.

Jag borde väl iofs inte vara sämre, men så jävla mysigt är det väl ändå inte?
Inte så att jag har nåt emot hösten, men snackas det inte en massa blaj inför varje årstid ?
Tända ljus, te, latte, filtar och läsning verkar vara återkommande teman. Känns det igen ?

Men! Enligt alla undersökningar så är det på sommaren vi läser mest, inte på hösten, men då ska det ske i hängmattan eller på stranden. Latte skvalpar vi i oss året runt. Möjligtvis kan te och filtar vara lite mer "höstigt". Höst är det, eller blir det, vare sig man vill det eller ej, med eller utan ljus, latte och allt annat.

Men höstmys i augusti när man fortfarande svettas?
Jag är skeptisk. Jag avvaktar. Det ÄR inte höst!

Jobbar, packar, fixar, trixar, tvättar hos släktingar (tvättmaskinen trasig igen),
shoppar, tänker, bokar osv...

Snart Stockholm, sedan Gotland.
Bloggen kommer att halta ett tag till.
Verkar det som.

Puh!

Jag har mycket att göra idag. Hinner inte blogga.
Tror ni någon märker om jag återanvänder ett par gamla inlägg?

Dag 2 på jobbet.
Verkligheten uppenbarar sig än mer.
Den talar till mej: Det är dax att du gör rätt för dig! Semestern är slut!

Jag hade nästan förträngt det faktum att jag har ett jobb, ett kul jobb.
Men, hur var det nu man gjorde?

Brukar ni tänka på era kärlekar från barndomen?
Undrar ni som jag vad som hände sen?
I 8:an var jag ihop med Karin. Hon var den första jag frågade chans på. På riktigt.

Jag minns att vi åkte slalom i Ljustorpsbacken. Jag var en usel åkare. Rädd var jag också. Det var inte Karin. Vi hade gemensamma kompisar och jag försökte hänga med och hålla god min. Mitt hjärta bultade lite när jag gick över Ala skolas skolgård och såg den heta Karin i röd täckjacka, blåa jeans och skoterkängor. På den tiden då det här utspelade sej så gick man igång även på skoterkängor.

Vi hånglade (tungkysstes!!) första gången på en fest i liftstugan som nån hade hyrt. Vill minnas att "Ryska posten" fanns med på festagendan. Efter det så blev vi ett ganska etablerat par. När jag berättade för en av mina killkompisar om hånglandet så tyckte han att konceptet var så chockerande äckligt att jag kände mig tvungen att ljuga och säga att jag också tyckte det var jätteäckligt. Det var det inte. Karin blev bästis med Bettan som var ihop med min kompis Kent. Vi brukade stå nere i lekparken och hångla i vinterkylan. Vi t o m ristade in en kärleksförklaring på en husvägg. Tro´t eller ej, men den finns kvar. Jag har kollat.

Jag undrar vad Karin gör nu. Förmodligen hånglar hon med nån kille som kör en snöskoter av märket Yamaha och dricker hemmagjort vin han snott från farsans garage. Jag hoppas att det är så. Om inte så betyder det att vi blivit äldre. Och så får det bara inte vara. Man borde fråga chans mer. Och fan vet om vi inte borde leka "Ryska posten" oftare. Tänk er det idag. Jävlar vilken hångelfiesta det skulle bli.

Det är minsann svajigt och varierat i bekantskapskretsen för tillfället.
Stora beslut vart man än vänder sig.
Antingen blir folk gravida.
Eller gör de slut.
Eller gifter de sig.
Eller så flyttar de.
Eller byter jobb.
Eller börjar plugga.

Ett himla stökande överallt.
Jag blir ju nervös.

Det känns instabilt. Osäkert om jag pallar.
Det var bättre på den gamla goda tiden när allt bara rullade på,
ingen utvecklades och inget hände.

Hela gårdagen var jag frånvarande. Eller: Jag var inte hemma.
Grundorsaken var att det i de centrala delarna av Stenstan anordnas "Drakbåtsfestival".
En av de stående punkterna igår var ett fyrverkeri, modell större.
Frank the dog gillar inte fyrverkerier, så vi rymde i den nya bilen.

Första anhalt: Häggsjö (Fika)
Andra anhalt: Härnösand (Mera fika)
Tredje anhalt: Örnsköldsvik (Soffköp)
Fjärde anhalt: Häggsjö (mat och fika)
Femte anhalt: Härnösand (mamsen måste också få besök)
Sjätte anhalt: Home sweet home. Ankomst: 00.00.

Idag är det fredag, jag har bokat biljett till Gotland, hotell i Sthlm, och två bröllop väntar bak hörnet.
Jag måste tvätta och stryka. Typ bums.

Jag tog en lunch beståendes av skaldjur igår. Det var jag, en vän och en stor svärm av tanter. Gamla klassiska tanter som av någon anledning verkar hamna före i kön precis hela tiden. Det tog typ 15 minuter från betalning till att vi satt vid bordet med vår fisksoppa. Lite väl länge för att vara ett buffékoncept.

Men jag börjar förstå ett och annat, saker börjar falla på plats.

För ett tag sedan lade jag märke till hur delikatessdisken, på min favvobutik, varje fredag tokinvarderas av värsta pensionärsmaffian. De sammangaddar sig och rör sig sakta i från disk till disk i makalöst täta klungformationer, helt omöjliga att penetrera för människor under 65 år. Den våldsamma trängseln kring räkor, lax och kräftststjärtar idag fick det att gå upp för mig, att delikatesser över lag har exakt samma starka blodsband till gammelgommar, som kinakrubb har till alkoholister. Öppna ett kondis, en ostaffär eller liknande och du kan ge dig fan på att du snart tror att du jobbar i hemtjänsten. Fast tvärtom på något sätt. Om ni fattar...

Jag undrar hur detta går ihop egentligen? Med tanke på hur debatten går om de låga pensionerna och de höga skatterna som inte borde räcka till extravaganta vanor och en massa blingbling. Nänämensan, det är helt klart något skumt i görningen. Vad håller de på med på PRO egentligen? Vad är det för en humbugorganisation? Jag tänker gräva vidare i det här...

Det var liksom "sista natten" inatt...
Sonen och hans flickvän går skiljda vägar, trots stor kärlek.
"Det funkar inte med kärlek på distans" säger sonen.
"Ni kan väl försöka, ni tycker ju så mycket om varannn.." säger jag.
"Nej, det går inte. Fatta!"

Jag kanske fattar, men förstår inte varifrån det där bestämda, det definitiva nästan hårda, kommer ifrån. Är det jag som präntat in något omedvetet? Är det mina dåliga val och dess konsekvenser som färgat? Jag vet inte, men kan inte låta bli att fundera på hur mycket jag "skadat" honom under åren som gått. Han har tre stora svek som jag vet bränner någonstans i hjärtat. Tre stora svek som jag är delaktig i. Hur präglar det en unge?

Jag kramade nyss Amanda, hans tjej. Jag sa "hejdå" och "du är alltid välkommen hit". Jag vet inte hur hon kände, men jag ville gråta en skvätt. Jag gjorde inte det. Jag bet ihop.

Jag tror inte ni läser min blogg, Hampus & Amanda, men ni är så söta och kloka,
er ålder till trots. Jag tror ni möts igen. Love u both.


Ursäkta att jag stulit den här bilden, sötnosar.

Klev upp klockan 7.
Körde nercabbat, trots duggregn, till garaget på landet.
Tillbaka i stan 8.30.
En timme senare är det hundra tusenlappar mindre på sparkontot.
Jag bytte bil. Utan funderande eller ältande. Bara sådär. Rätt av.

"Jaha, men blev det en lite mindre billigare bil, som du sa, Magstar?"
Hrrm.. Nej. Större, snabbare, dyrare.

Klokt? Troligen inte. Kul? Jorå. Utan tvekan. Ångrar du dig? Inte än.

Det är onsdag idag.

Billig och plastig, men låter ok och är söt på något vis.
Ja, just det. Köpte en ny blomma till balkongen också.

Jag tog en bild med min kamera precis innan våra läppar möttes.
Han log mot mig och sa: Du och din kamera. Kom hit istället...

Drömde jag?

Sen insåg jag, alltför fort, att han och jag inte har någon framtid tillsammans.
Lika bra det kanske.
Jävla söt kille med vackert leende. Sjunga kan han också.
Men.
Det funkar inte på mig. Inte alls. Inte nu. Inte den här gången.
Heller.

Det är nog dax att börja jobba.
Jag har börjat skratta åt mina egna skämt.
Igen.
Tror inte det är helt ok.

Men före jobb:
Några lediga dagar
Två(!) bröllop.

Semestern börjar ta slut och jag bränner krut och energi för att kunna vila på jobbet.
Det är i alla fall så det känns.

I fredags blev det en trevlig kväll med vänner och Captain Morgan. Han är en luring...
Herr L. Bergman och jag avslutade kvällen, sådär lagomt osammanhängande som det kan bli då de "smarta" tankarna försvinner någonstans mellan ena hjärnhalvan och talcentrum. Men trevligt var det.

Lördagens spenderades i soffmiljö för att sedan omvandlas till vistelse i krogatmosfär.
Resultat: Idag mer död än levande.

"Skönt med söndag i sängen" tänker reptilhjärnan.
Sanningen: Ikväll är det surströmmingsfest med goda vänner.

Jag klarar nog det här också. Hoppas jag.

Det är sol idag igen. Skönt!
Såg på väderkartan att man ska undvika Västkusten, om man inte gillar regn vill säga.
Helgens väder, om man gillar sol, säger "Norrland". Nice!

Trots att det är "liggarväder" så har jag bestämt mig för att hinna med det som riskerar att gräva stora hål i mitt bankkonto. Jag funderar på en ny soffa (har nästan bestämt mig) och att byta bil (har nästan bestämt mig). Både bil och soffa (mest bil) har varit på gång ganska länge, men känslan av att ha en rejäl buffert på kontot gör att jag snålat och tvekat. Pengar är ångest. Det var nästan enklare att ha det som förr, då det alltid var på marginalen, då varje månad gick "plus-minus-noll". Jag har med andra ord någon sorts "lyxångest".

Jag tror jag lindrar min ångest med en espresso på balkongen.
Efter det cabbar jag ner och åker på uppdrag.
Det är fredag idag.

Klarblå himmel
Sol
Få moln
Mild bris
Varmt

Båt
Sola
Lugn

Min torsdag (några timmar framöver)

Gårdagens "erkännande" ang. bristen på tankar och funderingar gäller inte längre. Det räckte med en stund över för mig själv. Det började med en gång. Den inre dialogen. Den har alltid pågått. En sorts inre radioteater utan publik. Grubblande. Undrande. Analyserande. Jag har hört varje avsnitt, varje fråga så många gånger nu. Jag vet vad som kommer. Men ändå måste frågorna besvaras. Omåomigen.

- Är jag lycklig här?
- Vad menar du? Klart jag är...
- Är jag säker?
- Hur säker kan du vara? Jag mår bra.
- Varför har jag en inre dialog på det här viset? Varför?
- Jag tänker bra med mig själv.
- Bla, bla, bla.
- Sluta!
- Tönt!
- Vad fan klagar jag för? Du är jag. Jag är jag. Håll käft.
- Ha! Gotcha!
- Fan.
- Vill jag inte flytta då?
- Nej, det vill jag inte. Inte just nu. Vad har jag där, var det nu är? Inget. Ingen.
- Är jag lycklig då?
- Ja, har jag ju sagt, eller "lycklig".. Vad är det? Jag mår bra.
- Säkert?
- Jepps!
- Ok. Bra, alltså?
- Ja. Bättre än på länge. Jag var nere på botten och krälade. Nu mår jag bra. Grubblar inte längre.
- Nähä. Vad gör jag nu då?
- Dubbelkollar. Med mig själv. Det vet du redan.
- Visst, mannen.
- Borde jag inte hitta någon, stadga mig liksom?
- Jo, men jag har gjort så många misstag, sårat så många och blivit sårad. Det är svårt. Svårt att släppa sargen.
- Släpp den bara!
- Jag försöker, jag försöker!
- Idiot!.
- Jag har ju för fan fått fler killar att gråta det senaste året än vad jag gjort i hela mitt liv.
- Jag vet! Just därför. Jag kan fan inte vara den perfekta killen i ett par veckor för att sedan fly igen. Det funkar inte. Jag sårar folk. De tycker att jag är en bra kille, och jag blir livrädd att såra och såras. Livrädd!
- Meh! Skärp mig. Nu!
- Jag försöker, jag försöker…

Har haft en fin kväll med goda vänner. Riktiga vänner. De finns.
Jag blir lika glad varje gång jag inser det.

Skolfröken, och f.d Army of loversmedlemmen, Michaela de la Cour, har släppt en singel.
Varför?
Okejrå. Spela låten en mörk natt i en lokal med dopade människor, men visa inte videon!
Det är så dålig att raggardans på en parkering framstår som finkultur. T o m mina försök till webcamsex har bättre skärpa och underhållningsvärde än detta.

Bloggen tenderar till att bli som en dagbok numer. Semestern har delvis löst upp de funderande delarna av min hjärna. Jag hoppas på läkning inom kort.

Gårdagen bjöd iaf på en reparerad tvättmaskin, vilket känns bra.
På eftermiddagen fick jag besök som stannade länge. Det blev mycket soffliggande, filmtittande och fika. Först tidigt imorse blev det någon form av sömn.

Vaknade till regn... Varken jag eller Frank the dog gillar regn, men nöden har ingen lag. En halvtimmes promenad var faktiskt skönare än jag trodde.

Idag väntar Petters (systerson) födelsedag med det firande som ingår, och efter det kommer bästa vännerna på besök från landets sydligare breddgrader.

Roligt för mig, men mindre roligt att läsa. Kan jag tro. Höösch!

Jag klev upp tidigt idag på morgonen. Min ambition var att inte "sova bort dagen", hinna fixa ett par ärenden, kanske åka till stugan, sola, kanske ta en båttur. Men det blir sällan som man tänkt sig.

Jag hann knappt komma in från morgonens hundpromenad (som liksom är startskottet) förrän telefonen ringde. "Tjenare. Vi tänkte fixa din tvättmaskin idag. Vi ska bara en sväng till Njurunda först".

Hur länge Njurundabesöket tar hade reparatören ingen aning om, men kontentatan är att jag blir soffsittande någon timme och sedan har halva dagen gått. Så var det med den "tisdagsambitionen", men man måste ju tvätta. Tror jag tar en kopp kaffe nu.

Det verkar som om de flesta i bekantskapskretsen börjat jobba igen.Inte jag.
Att jobba för mycket har sina fördelar. Komp- och AT-banken är välfylld.

Två veckor till ska jag gotta mig i ledighet. Efter det ska jag mjukstarta en vecka, för att sedan återgå till en veckas semester på Gotland, och ännu en sväng till Sthlm.
Jag kallar det planering.

Måndagsrapport: Tropiskt väder, 30 grader varmt, kvavt, fuktigt.

Ok, ni behöver inte ringa BRIS. Jag är vuxen nu. Jag funkar t o m ganska ok. Men jag tänkte berätta om en lek min farfar lekte med mig när jag var barn. Jag skrattade så jag kissade på mig. Varje gång.

Ni måste förstå att jag tvingade min farfar att leka den här leken med mig.
Ofta, för farfar och farmor bodde hemma hos oss en period.

Jag satt i farfars knä. Han tog tag i mina handleder. Därefter strök han min kind med mina handflator.

- Lilla gubben, sa han och nynnade på nån melodi och klappade ömt.

Jag skrattade redan nervöst eftersom jag visste vad som skulle komma. Farfar strök ömt vidare. Ibland i flera minuter.

Plötsligt daskade hon till min kind med min egen handflata. Inte hårt alls, men ändå så att man hoppade till lite.

Got me everytime.

Jag skrattade så jag kissade på mig. Jag kiknade av skratt och bad honom fortsätta.

- Igen, igen, en gång till farfar!, skrek jag och skrattade.

Smaka på den, alla hobbypsykologer.

(Och nej, jag har inte tagit med mig vanan upp i vuxen ålder.)

Jag är oöverskådligt trött idag. Eller snarare seg.
Tycker, i ärlighetens namn, att jag varit snäll och skött mig ganska bra.
Men trots det: Trött/seg.

Ser fram emot eftermiddagens placering av kroppen i en soffa.
Kanske en bra film, kanske en god middag.
Man måste sporra sig själv ibland. Jag försöker verkligen.