Arga asiater förbryllar
Jag roar mig med att läsa en del andra bloggar. Bl.a ser jag den här bilden. Den gör mig konfunderad. Jag kan helt enkelt inte förstå den.
Vi ser ett gäng unga arga asiater beväpnade med diverse tillhyggen. De är tuffingar. Så mycket fattar jag. Det är högst uppenbart att de försöker signalera farlighet. Hela deras minspel signalerar likom "kom on maddafacka", och personligen skulle jag inte tycka att det kändes prima att möta dem i en mörk gränd, som det brukar heta. 100 procents risk att bli upptryckt mot en vägg.
Men det är något mer med bilden. Något lurigt. Något som gör den riktigt otäck.
Varför i hela världen har de bar överkropp? Det kan ju inte vara för att visa mucklerna direkt. Det ser knasigt ut att de röker. De ska precis till att bonka skiten ur någon men först: Vi tar en cigg. Jag tror att ett visst gäng unga nakna asiater med tillhyggen i händerna har sett en och annan Hongkong-film för mycket.
Men det som förbryllar mig allra mest är killen längst fram. Han ser galen ut, och till skillnad från sina kamrater som är utrustade med glasflaskor, påkar och andra gängse föremål vanligt förekommande vid gatuslagsmål, står han och poserar med ett träningsredskap som var vanligt i svenska medelklasshem på 70-80-talet. Hur tänkte han. Har han tänkt träna ihjäl någon?
Spontant får jag lust att fimpa hans cigg, tvångsraka av hans löjliga mopedmustasch och ge honom en örfil eller två. Säga till honom att skärpa sig. Gå hem och läsa läxorna.
Men det som förbryllar mig allra mest är killen längst fram. Han ser galen ut, och till skillnad från sina kamrater som är utrustade med glasflaskor, påkar och andra gängse föremål vanligt förekommande vid gatuslagsmål, står han och poserar med ett träningsredskap som var vanligt i svenska medelklasshem på 70-80-talet. Hur tänkte han. Har han tänkt träna ihjäl någon?
Spontant får jag lust att fimpa hans cigg, tvångsraka av hans löjliga mopedmustasch och ge honom en örfil eller två. Säga till honom att skärpa sig. Gå hem och läsa läxorna.
Det är visserligen jätteduktigt att han klarar av att tänja ut den så långt och jag får faktiskt lite gåshud när jag tänker på hur mycket det skulle svida ifall den där elakingen till fjäder skulle fastna i mitt brösthår eller dylikt. Men ändå.
Märklig bild. Fortfarande konfunderad.
Nugget?
Vi, P4-morgon, har adopterat en kyckling idag. Söt!
Just nu försöker vi hitta ett namn till vår avkomma.
Det känns lite konstigt att tänka tanken att den så småningom
kanske kanske blir en chicken Mcnugget eller en flygande Jakob
eller Chicken Curry eller en Chicken a la king eller....
Ja, ni fattar...
Just nu försöker vi hitta ett namn till vår avkomma.
Det känns lite konstigt att tänka tanken att den så småningom
kanske kanske blir en chicken Mcnugget eller en flygande Jakob
eller Chicken Curry eller en Chicken a la king eller....
Ja, ni fattar...
Trött och seg
Jag hade för avsikt att gå på en konsert ikväll, men en akut trötthet som gränsar till medvetslöshet har gjort mig mer passiv än vanligt. Det måste ha varit fullmåne eller något sådant inatt.
Jag brukar iofs vara trött, men inte som jag är idag. Det suger. Sömnlöshet och oändlig trötthet är en skum kombo. Jag känner mig lättirriterad, seg och förvirrad. Undrar när det ska gå över egentligen. Börjar bli rejält trött på att ha samma fitness som en 85-åring.
Läste att akupunktur ska vara bra.
Välkommen att göra tusen nålar på mig när det passar.
Jag brukar iofs vara trött, men inte som jag är idag. Det suger. Sömnlöshet och oändlig trötthet är en skum kombo. Jag känner mig lättirriterad, seg och förvirrad. Undrar när det ska gå över egentligen. Börjar bli rejält trött på att ha samma fitness som en 85-åring.
Läste att akupunktur ska vara bra.
Välkommen att göra tusen nålar på mig när det passar.
Hypnotiskt
Jag är lite upptagen idag.
Just nu jobb, sedan läsning.
Har totalfastnat i Lars Kepplers "Hypnotisören".
Läs den. Spännande läsning = svår att låta bli.
Hörs!
Just nu jobb, sedan läsning.
Har totalfastnat i Lars Kepplers "Hypnotisören".
Läs den. Spännande läsning = svår att låta bli.
Hörs!
Jag - En tjockisninja
Överviktsångesten rasar vidare. Jag säger hela tiden att nu får det vara nog men jag har gått och blivit en riktig liten gottegris. Är något gott i närheten så åker det ner i det där ansiktshålet.
Häromdagen såg jag till min fasa att magen hoppade i takt när jag skrattade. Först skrattade jag ännu mer. Det såg för hemskt ut. Sedan grät jag inombords. När jag sitter ner ser det ut som jag har spänt en bananväska runt magen, fast innanför tröjan. Jag ser ut som en chartertysk. Bingo!
Och varför är det ALDRIG en bra tid att hålla igen?
Innan jul sa jag till mig själv att nu är det jul och ledighet, då får man unna sig att njuta. Nu kommer våren, de feta fikornas högsäsong i samband med uteserveringarnas öppnande. Sedan är det sommar och då vet ju alla hur det går. Sommar och semester och det är dags att unna sig lite igen. Helvete. Jag är så svag!
Som tur är fick jag det heta boktipset "Fit und schlank" av en kollega. Bra. Den måste jag lägga vantarna på snarast. Imorgon är det jag som springer iväg på resterna av bokrean. "Fit unt schlank" verkar vara riktad mot kvinnor men hur stor skillnad kan det vara? Gillar titeln. Fit und schlank. Så bra. Precis det vill jag vara.
En fördel som tjocka killar har är att de kan handla kläder på samma avdelning. Bara kolla lite längre ner i högen efter XL. Tjejer blir istället direkt förpassade till en egen avdelning. Hur soft är det att glida in på avdelningen med kläder för omfångsrika kvinnor, alla vet ju att man är där för att man är inte kan hålla fingrarna från kakburken.
Alla klädkedjor har sina egna namn för sin fatso-avdelning. H&M har "Big is Beautiful", Kapp Ahl har "XLNT", Dressman har också en variant för tjocka snubbar. Värst är nästan Lindex med "Generous". Generös är en väldigt skum synonym för "fet". Det är en slags skönskrivning med inbyggt hån. Jag undrar om de är ironiska? Det är ju bara löjligt att försöka få det att sätta ett positivt samlingsnamn på kollektionen för tungviktare när alla vet hur "idealet" ska se ut. Vilken paradox!
Ser ett scenario framför mig inför shoppingen av sommarkläder:
Kassamänniska i tjockisbutik: Hej! Så du ska köpa dig en ny t-shirt, ska du verkligen försöka dig på large, blir inte det lite tajt? Du ser ut att dra minst X-large...
Likt en fet ninja svarar jag blixtsnabbt genom att rikta en öppen handflata mot hennes fejja och smäller upp näsbenet rakt i hjärnan på kassakossan.
Så ska de tas! Hai!
Äntligen hemma!
Konstaterar, än en gång, att det är skönt att komma hem.
Visst är det nice att åka bort, träffa vänner, göra "något annat", men likväl så älskar jag att komma hem. Men att få ta en sväng till ett icke turistinvaderat Gotland var fantastiskt.
Kommer ni ihåg när man var barn och exempelvis (som i mitt fall) började närma sig morfar & mormors på hemman? Det började pirra i hela kroppen och jag kunde inte sitta still. Jag ville bara, så snart som möjligt, hoppa ur bilen, känna dofterna, leka med kusinerna osv. Eller då vi tog av i Klintehamn på väg mot stugan, passerade Ganarve och handlaren Fröjvik, och det kokade i skallen av glädje och förväntan.
Den starka känslan man hade då är nästan utplånad numer. Men i mitt fall så finns den kvar varje gång jag anländer till Visby. Redan 30 minuter från land måste jag, varje gång, gå ut på däck, insupa havsluften och se Gotlands kustremsa på lite distans. Varje gång knyter det sig i magen, det bubblar och jag känner hur jag måste kväva någon sorts glädjegråt. Alla somrar på ön har satt sina spår och jag älskar att åka dit. Gotland är, på något vis, mitt andra hem.
Efter de två dagarna på ön så blev det en Stockholmsvisit. Umgänge med de bästa av vänner, i komprimerat format, känns alltid lika bra. Tack, ni inblandade!
Men nu återigen på hemmaplan. I soffan. Iklädd (äntligen) de solkiga adidasbrallorna och den slitna morgonrocken. På bordet ett glas vin. It´s good to be back!
Erik
En strålande gudson av bästa kaliber!
Gåttland
En badring på färjan...
Vilstolar i aktersalongen
White cliffs of Wiseby
En pirrande pir i Visbyhamn:
Färd söderut. Fröjel, nästa!
"Leijonkulan" i vinterskrud.
"Pompen"
Goda grannar!
Vägen bort...
Lilla Karlsö och en tallegren. No ekorre.
Djupvik
Gud har också ett sommarhus i Fröjel
Vilstolar i aktersalongen
White cliffs of Wiseby
En pirrande pir i Visbyhamn:
Färd söderut. Fröjel, nästa!
"Leijonkulan" i vinterskrud.
"Pompen"
Goda grannar!
Vägen bort...
Lilla Karlsö och en tallegren. No ekorre.
Djupvik
Gud har också ett sommarhus i Fröjel
Minisemester
Nu packar jag väskan och tar en minisemester.
En, ur mitt perspektiv, välförtjänt sådan.
Som mångårig "sommargotlänning" så har jag länge velat se ön då det inte är späckat med turister, då det inte är sommar. Jag har gjort det förr, men det är längesedan. Nu är det dax igen! Två dagar på Gotland följt av samma antal dagar i Hufvudstaden ska få den gamle radiogamängen på bättre humör. Inte så att humöret varit dåligt, men bättre kan det alltid bli.
Nu väntar veckans sista(?) träningspass. Efter det langas hunden ut på arrendeavtal, bilen tankas och trippen påbörjas. Detta kan eventuellt innebära ett stympat bloggande de närmsta dagarna, men jag inbillar mig att både ni, och jag, överlever detta.
Väl mött, wherever we meet!
Bruno minus Br
Ett par av mina fina vänner fick en son i helgen. Kul!
Han ska heta Uno.
Hepp!
Han ska heta Uno.
Hepp!
Bruno - My man
Apropå böcker (se förra inlägget).
På bokrean så köpte jag bl.a en bok av poeten Bruno K Öijer. Jag vet inte vad det är som gör att jag gillar den mannen, men han har något som fascinerar mig. Delvis tror jag det beror på att han lyckats göra sig hörd på ett sätt som få poeter lyckats med. Då andra poeter kommenteras i små navelskådande folkhögskolebaserade runka-bulle-klubbar, så står Bruno som en rockstjärna på scenen och dominerar. Han är cool helt enkelt.
Egentligen vet jag inte varför jag tycker han är så cool men jag tror att det är min ytliga sida som tilltalas så av hans osunda look.
Hela hans skepnad bekräftar på något sätt rockstjärnemyten, som författare. Hans snöbleka hy och utmärglade drag sätter stämningen redan vid första anblick. Här har vi en som levt en bit utanför svenssonboxen, tänker man. Det inger en viss pondus bara det. Bruno ser hård ut. Som att han har skrattat klart.
Frillan är ett kapitel för sig. Hur är det ens teoretiskt möjligt att uppnå en sådan svintoliknande och risig kvalité? Alkohol, heroin och tung medicinering kan säkert vara en god hjälp på vägen. Keith Richards, i Rolling stones, skulle ju se ut som en riktig frisksportare om man ställde upp honom bredvid Bruno.
Hursomhelst. Jag vill se honom live.
På bokrean så köpte jag bl.a en bok av poeten Bruno K Öijer. Jag vet inte vad det är som gör att jag gillar den mannen, men han har något som fascinerar mig. Delvis tror jag det beror på att han lyckats göra sig hörd på ett sätt som få poeter lyckats med. Då andra poeter kommenteras i små navelskådande folkhögskolebaserade runka-bulle-klubbar, så står Bruno som en rockstjärna på scenen och dominerar. Han är cool helt enkelt.
Egentligen vet jag inte varför jag tycker han är så cool men jag tror att det är min ytliga sida som tilltalas så av hans osunda look.
Hela hans skepnad bekräftar på något sätt rockstjärnemyten, som författare. Hans snöbleka hy och utmärglade drag sätter stämningen redan vid första anblick. Här har vi en som levt en bit utanför svenssonboxen, tänker man. Det inger en viss pondus bara det. Bruno ser hård ut. Som att han har skrattat klart.
Frillan är ett kapitel för sig. Hur är det ens teoretiskt möjligt att uppnå en sådan svintoliknande och risig kvalité? Alkohol, heroin och tung medicinering kan säkert vara en god hjälp på vägen. Keith Richards, i Rolling stones, skulle ju se ut som en riktig frisksportare om man ställde upp honom bredvid Bruno.
Hursomhelst. Jag vill se honom live.
Crazy guy
Helvetessatansjävlar! Jag har gått och blivit en sådan där jävla galning.
Min kamrat Mattias gjorde mig uppmärksam på det häromdagen då jag kom gående från bussen, på väg hem efter jobbet, och inte upptäckte att han stod korsningen in mot gatan där jag bor och pekade på mig med gapande mun.
Grejen var att jag håller på att läsa en bra bok och var helt inne i handlingen, kunde inte sluta när jag steg av bussen så jag fortsatte läsa när jag gick. Sånt gör man bara inte.
- Fy fan vilket jävla psyko du är, utbrast Mattias, du vet väl att det bara är psykon som GÅR och läser bok på stan?
- Men men... jag... den är ju så jävla bra, försökte jag försvara mig. Det var lönlöst.
- Du är fan inte klok, helt crazy, nördig!
Alltså jag har själv alltid tyckt att det ser obehagligt ut när någon kommer gående mitt på gatan, djupt försjunken i en uppfälld bok. Så lobotomerat på något vis. Totalt socialt ogångbart.
Och plötsligt gör jag exakt det där socialt ogångbara. Skjut mig. Nu.
Min kamrat Mattias gjorde mig uppmärksam på det häromdagen då jag kom gående från bussen, på väg hem efter jobbet, och inte upptäckte att han stod korsningen in mot gatan där jag bor och pekade på mig med gapande mun.
Grejen var att jag håller på att läsa en bra bok och var helt inne i handlingen, kunde inte sluta när jag steg av bussen så jag fortsatte läsa när jag gick. Sånt gör man bara inte.
- Fy fan vilket jävla psyko du är, utbrast Mattias, du vet väl att det bara är psykon som GÅR och läser bok på stan?
- Men men... jag... den är ju så jävla bra, försökte jag försvara mig. Det var lönlöst.
- Du är fan inte klok, helt crazy, nördig!
Alltså jag har själv alltid tyckt att det ser obehagligt ut när någon kommer gående mitt på gatan, djupt försjunken i en uppfälld bok. Så lobotomerat på något vis. Totalt socialt ogångbart.
Och plötsligt gör jag exakt det där socialt ogångbara. Skjut mig. Nu.
När?
Allt har sin tid och allt går i cykler sägs det.
När fan är det dags för fina gamla penissängar att återinträda i inredningstidningar undrar jag. Jag kan ha fel men det känns som det svenska folkhemmet börjar törsta efter lite porrig fantasyinredning. Varje inredningsdesigners våta mardröm.
Mmm... Leker med tanken.
Fan tänk att köpa på sig en paradvåning och dörna in tjockt med vinröd sammet, lampor med hångelvänligt sken, kandelabrar, tempelpelarpiedestaler och en riktigt präktig knullsoffa i galon av hörngruppsmodell. Det skulle vara nåt det. Jojomensan!
Ok man ställer sig frågan: Finns det någon människa som INTE håller på med saddosex eller driver någon form av skruvad fetishverksamhet som på riktigt tycker det är skönt att möblera sitt hem med penissäng och dylik inredning? Jag bara undrar...
Men helt ärligt. Hellre det än att släppa in Simon Davies och Tomas Cederlund att kladda ner sitt hem.
Nya friska tag!
En morgon för någon vecka sedan stod jag naken inne på toaletten och tittade misstroget på mitt midjeparti. Jag brukar som regel undvika den vinkeln på spegeln och nöja mig med ansiktsdelen. En destruktiv och illvillig tanke for förbi inne i mitt huvud. Vågen. Jag ställer mig på vågen, tänkte jag. Jag visste att det var idioti redan i tanken och viftade snabbt bort den. Att göra det skulle vara som att be om att det ska gå åt helvete. Inte en chans att jag skulle vara så orutinerad (igen) och ta dödsklivet upp på badrumsvågen för att få se siffrorna rassla upp i skrämmande höjder.
Jag duschade och tittade sedan återigen på mig själv i spegeln. Bilden fick mina mungipor att se ut som en ledsen clowns eller 70-talets "gråtande barn-tavlor". Sedan tog jag ett fast grepp om badringen av hud och klämde åt. Det var ingen vacker syn. Vintern har sannerligen inte varit snäll mot min lekamen. Jag suckade djupt och sedan gjorde jag det. Utan att tänka tog min hjärna ett eget beslut och plötsligt stod jag där på min vågjävel från Ikea.
Jag höll andan och blundade. När jag försiktigt, och motvilligt, kisade ner mot displayen för att ta emot min dom så höll jag på att spontandö. Siffrorna vräkte upp mina ögonlock och penetrerade sig ända in till näthinnan och vidare in till synnerven. Jag varken kan eller vill redovisa resultatet. Varken i siffror eller bokstäver är det möjligt att redovisa ödeläggelsen av en manskropp. Katastrofen var värre än jag hade kunnat föreställa mig. Hur hanterar man ett trauma?
Dagen passerade i någon form av sjuk blandning av yrsel och tunnelseende.
När chocken hade lagt sig något bestämde jag mig för att utan pardon införa preussisk disciplin gällande lunchmat, kvällsfika och motion. Jag förändrade mitt frukostintag, skippade lunchen till förmån för träning och begränsade kvällsorgierna i soffan. Ett desperat försök (än en gång) till: Hej då mitt feta jag, liksom.
Och när nästa vecka kom visade sig min strategi ha gett bättre resultat än jag i mina vildaste drömmar hade vågat hoppas på. Fortfarande sumoklassat BMI men samtidigt en fet diss mot kroppsmonstret. Jag tjöt och gjorde "hajfajv" med min spegelbild. I ett glädjerus gjorde jag hoppsasteg i naket tillstånd genom lägenheten och bjöd frikostigt den lilla hunden på den vulgära nakendansen. Jag hade tagit tillbaka makten över min kropp och var återigen kung över min lekamen, tsar av min torso, baron af min bål. Det gjorde att jag redan nån dag senare stod där på vågen igen. Helt oförklarligt hade jag gått back ett surt litet kilo... Det fick mig lite ur balans men jag samlade mig, satte mig på porslinstronen och öppnade bombluckan. Pang!! Jag hade lurat kroppen och hjärnan än en gång!
Övermodet visste inga gränser och i kombination med helgens sedvanliga hopp och lek fick mina svagaste sidor luft igen. Jag är beroendetypen exemplifierad. Ställer någon fram en toscakaka eller ett wienerbröd är jag så jävla rökt. Mycket för mycket av allt gjorde att när måndagen kom hade jag på känn att det skulle bli en dålig dag. Resultat: Fetma återställd. Jag höll på att börja lipa. Det är som att en högre makt vill att jag ska bli ordentligt fet. Ännu fetare än någonsin förr.
Det som inte dödar knäcker en, nästan i alla fall. Men nu är det nya friska tag som gäller, det är ju måndag. Jag som hatar nya friska tag.
Jag duschade och tittade sedan återigen på mig själv i spegeln. Bilden fick mina mungipor att se ut som en ledsen clowns eller 70-talets "gråtande barn-tavlor". Sedan tog jag ett fast grepp om badringen av hud och klämde åt. Det var ingen vacker syn. Vintern har sannerligen inte varit snäll mot min lekamen. Jag suckade djupt och sedan gjorde jag det. Utan att tänka tog min hjärna ett eget beslut och plötsligt stod jag där på min vågjävel från Ikea.
Jag höll andan och blundade. När jag försiktigt, och motvilligt, kisade ner mot displayen för att ta emot min dom så höll jag på att spontandö. Siffrorna vräkte upp mina ögonlock och penetrerade sig ända in till näthinnan och vidare in till synnerven. Jag varken kan eller vill redovisa resultatet. Varken i siffror eller bokstäver är det möjligt att redovisa ödeläggelsen av en manskropp. Katastrofen var värre än jag hade kunnat föreställa mig. Hur hanterar man ett trauma?
Dagen passerade i någon form av sjuk blandning av yrsel och tunnelseende.
När chocken hade lagt sig något bestämde jag mig för att utan pardon införa preussisk disciplin gällande lunchmat, kvällsfika och motion. Jag förändrade mitt frukostintag, skippade lunchen till förmån för träning och begränsade kvällsorgierna i soffan. Ett desperat försök (än en gång) till: Hej då mitt feta jag, liksom.
Och när nästa vecka kom visade sig min strategi ha gett bättre resultat än jag i mina vildaste drömmar hade vågat hoppas på. Fortfarande sumoklassat BMI men samtidigt en fet diss mot kroppsmonstret. Jag tjöt och gjorde "hajfajv" med min spegelbild. I ett glädjerus gjorde jag hoppsasteg i naket tillstånd genom lägenheten och bjöd frikostigt den lilla hunden på den vulgära nakendansen. Jag hade tagit tillbaka makten över min kropp och var återigen kung över min lekamen, tsar av min torso, baron af min bål. Det gjorde att jag redan nån dag senare stod där på vågen igen. Helt oförklarligt hade jag gått back ett surt litet kilo... Det fick mig lite ur balans men jag samlade mig, satte mig på porslinstronen och öppnade bombluckan. Pang!! Jag hade lurat kroppen och hjärnan än en gång!
Övermodet visste inga gränser och i kombination med helgens sedvanliga hopp och lek fick mina svagaste sidor luft igen. Jag är beroendetypen exemplifierad. Ställer någon fram en toscakaka eller ett wienerbröd är jag så jävla rökt. Mycket för mycket av allt gjorde att när måndagen kom hade jag på känn att det skulle bli en dålig dag. Resultat: Fetma återställd. Jag höll på att börja lipa. Det är som att en högre makt vill att jag ska bli ordentligt fet. Ännu fetare än någonsin förr.
Det som inte dödar knäcker en, nästan i alla fall. Men nu är det nya friska tag som gäller, det är ju måndag. Jag som hatar nya friska tag.
Tiden går...
Det är mycket nu...
Jag hinner inte ringa kompisar som jag lovat ringa. (Förlåt alla!)
Jag hinner inte läsa böcker som jag lovat läsa. (Förlåt, Jan Arnald!)
Jag hinner inte städa lägenheten som jag tänkt. (Förlåt, mig själv!)
Jag hinner inte träna inför beach 2011. (Eh, bra försök.)
- Och varför sitter du här och bloggar om du har så lite tid?
- Håll Käften!
Stenkul...
Min kompis Danne kom förbi på besök.
Det var länge sedan vi hade en fest, tyckte han.
(Han sa det omedveten om att det var Mellofest förra helgen).
Som vanligt började han spotta ut idéer. Som vanligt är inte alla bra.
Om ens någon.
– Vi kan ha tema WRAP. Så äter vi wraps och lyssnar på rap.
– Eller kanske POP är bättre. Lyssna på pop, dricka pops, och äta popcorn.
– Eller ROCK. Klädkod: Rock, i stereon rock, och på menyn: Sten.
Vi får se vad det blir.
Sten är ju alltid gott.
Vår (?)
Yej, det är vår! Nästan iaf.
Jag vet det, för jag har suttit på balkongen med tidning och kaffe i högsta hugg.
Iofs satt jag där med vinterjackan på, men ändå...
Jag älskar vintern, men just nu känner jag ändå: Mmm... Vår.
Detta här, det älskar jag. Just nu.
Tjött...
Gårdagen tog nästan livet av mig.
Det hade ju kunnat bli lite parodiskt eftersom jag bl.a var på en begravning.
Som vanligt klev jag upp vid 4-tiden på morgonen. Jobbade fram till lunch. Stressade hem och tog på den sorgesvarta kavajen, blev upphämtad av gitarr-Peter och sedan drog vi mot Härnta. Det är jobbigt med begravningar, inte minst när man både ska sörja, se ledsna familjemedlemmar, vänner och dessutom sjunga. Jag har gjort det förr. Brukar sedan svära på att aldrig göra om det, men misslyckas då frågan kommer igen... Men det gick bra.
Väl hemma, framåt kvällskvisten, så var det dax att fixa middag (hade i ett svagt ögonblick lovat syster m familj en god måltid). Allt funkade, men vid 21-tiden var tiden ute. Jag small, bokstavligen, av i soffan. Vaknade tillfälligt av att kära syster klappade mig på kinden och sa: Nu går vi hem, lillebror. Sov gott.
Det hade ju kunnat bli lite parodiskt eftersom jag bl.a var på en begravning.
Som vanligt klev jag upp vid 4-tiden på morgonen. Jobbade fram till lunch. Stressade hem och tog på den sorgesvarta kavajen, blev upphämtad av gitarr-Peter och sedan drog vi mot Härnta. Det är jobbigt med begravningar, inte minst när man både ska sörja, se ledsna familjemedlemmar, vänner och dessutom sjunga. Jag har gjort det förr. Brukar sedan svära på att aldrig göra om det, men misslyckas då frågan kommer igen... Men det gick bra.
Väl hemma, framåt kvällskvisten, så var det dax att fixa middag (hade i ett svagt ögonblick lovat syster m familj en god måltid). Allt funkade, men vid 21-tiden var tiden ute. Jag small, bokstavligen, av i soffan. Vaknade tillfälligt av att kära syster klappade mig på kinden och sa: Nu går vi hem, lillebror. Sov gott.
Torsdag!
- Jobba
- Spela luftkazoo (till arb. kamraternas stora glädje?)
- Planera Stockholmstripp
- Planera Gotlandstripp
- Ta en sväng till Härnta
- Sanera huvudet på hår
- Sjunga upp inför morgondagen
- Häva träningsvärk
- Promenera liten hund
- Studera soffkuddar på nära håll
- Tänka (?)
- Läsa ut en bok
- Sova!
The Force?
I mitt hemma-spa (vardagsrummet) så finns det 4 fjärrkontroller. Samtliga har å det senaste funkat under all kritik. Funktionen har varit så kackig så att jag varit tvungen att öppna batteriluckan och rulla på batterierna, skaka och liksom peka med noll graders felmariginal mot apparaturen om det skulle hända nåt. Jag har sakta byggt upp en inre galenskap som uteslutande kan leda till psykets akutintag.
Den mycket viktiga vardagsaktiviteten/återhämtningsproceduren "ligga på soffan och slözappa mellan kanalerna" är pötsligt en omöjlighet. Ultraslappandets huvudsyssla går inte längre att genomföra i passivt läge. Man måste aktivt sitta upp, rak i ryggen, luta sig fram mot tv:n och sikta med Helena Jonsson-precision. Sjukt jobbigt.
Allt känns väldigt mörkt och depraverande när fjärrkontrollerna är svaga. Man känner sig hjälplös, och trots att lösningen är så enkel så kämpar man med batterierna till de inte funkar alls. Jag brukar byta batterier mellan de fjärrkontroller jag använder minst och de jag använder mest, och plötsligt har proceduren runt själva tittandet blivit enormt. Inte bra!
Jag har funderat på att köpa EN fjärr som tar allt men det känns allt för nördigt. Jag vill inte ha en kontroll som ser ut som styrpanelen i rymdfärjan "Discovery". Sånt är för hembio-freaks.
Såhär har det alltså varit, men igår så i fick jag tummen ur och köpte ett storpack batterier. Stort nog för att täcka batteribyte till allt i min lägenhet. Jag är så effektiv ibland att jag blir rädd för mig själv.
Jag bytte vartenda batteri igår och fick ihop en stor påse med trötta batterier, och jag kunde riktigt känna hur kraftfulla mina prylar hemma blev.
Så starkt, så välgörande! The force is with me!
Jag säger bara (med eftertryck) Wow, vilken skillnad! Man glömmer nästan bort vilken njutning det är att kunna ligga och peka fjärren lite hursomhelst och valla signalhelvetet tusen gånger mot tavlor, väggar och tak och ändå byta kanal. Det är så nära Jedipower en pösig bög kan komma. Pösbögens Jedikraft sitter i batterier, och ljussabeln är fjärren.
Fy fan vad deppigt det låter. Men va faan...
Den mycket viktiga vardagsaktiviteten/återhämtningsproceduren "ligga på soffan och slözappa mellan kanalerna" är pötsligt en omöjlighet. Ultraslappandets huvudsyssla går inte längre att genomföra i passivt läge. Man måste aktivt sitta upp, rak i ryggen, luta sig fram mot tv:n och sikta med Helena Jonsson-precision. Sjukt jobbigt.
Allt känns väldigt mörkt och depraverande när fjärrkontrollerna är svaga. Man känner sig hjälplös, och trots att lösningen är så enkel så kämpar man med batterierna till de inte funkar alls. Jag brukar byta batterier mellan de fjärrkontroller jag använder minst och de jag använder mest, och plötsligt har proceduren runt själva tittandet blivit enormt. Inte bra!
Jag har funderat på att köpa EN fjärr som tar allt men det känns allt för nördigt. Jag vill inte ha en kontroll som ser ut som styrpanelen i rymdfärjan "Discovery". Sånt är för hembio-freaks.
Såhär har det alltså varit, men igår så i fick jag tummen ur och köpte ett storpack batterier. Stort nog för att täcka batteribyte till allt i min lägenhet. Jag är så effektiv ibland att jag blir rädd för mig själv.
Jag bytte vartenda batteri igår och fick ihop en stor påse med trötta batterier, och jag kunde riktigt känna hur kraftfulla mina prylar hemma blev.
Så starkt, så välgörande! The force is with me!
Jag säger bara (med eftertryck) Wow, vilken skillnad! Man glömmer nästan bort vilken njutning det är att kunna ligga och peka fjärren lite hursomhelst och valla signalhelvetet tusen gånger mot tavlor, väggar och tak och ändå byta kanal. Det är så nära Jedipower en pösig bög kan komma. Pösbögens Jedikraft sitter i batterier, och ljussabeln är fjärren.
Fy fan vad deppigt det låter. Men va faan...
Nu har det hänt!
Idag bröt jag ett väldigt gammalt levnadsmönster. Är det ännu ett ålderstecken?
Jag köpte ett busskort så att jag på lugn och laglig väg kan börja ta del av den fantastiska kollektivtrafiken. Det är ett stort steg för en Mange och en jävligt stor dag för Dintur.
Det känns sådär mysigt och småborgerligt.
Jag köpte ett busskort så att jag på lugn och laglig väg kan börja ta del av den fantastiska kollektivtrafiken. Det är ett stort steg för en Mange och en jävligt stor dag för Dintur.
Det känns sådär mysigt och småborgerligt.
Medlem i alkisklubben
Det här är inte helt lätt att berätta. Att blotta sig kostar. Men, men... Here we go.
Det är väldigt tragiskt egentligen men jag kan liksom inte låta bli att skratta lite åt livets lotteri. Missförstå mig inte. Jag har en hel drös med underbara och fantastiska saker i mitt liv, men när jag väl drar nit då drar jag verkligen en fetnit.
När jag för en stund sedan promenerade hem och passerade busstationen så sitter där en skäggalkis. En sån där lirare som krökat skiten ur sig i 52 år men som verkar ha en lever av asbest eller annat stryktåligt material. Han hade sett livets ytterst bruna dagar kunde jag se. De får en speciell blick, ja, tom kroppsspråk, efter fyrsiffrigt literintag av berusningsmedel.
I alla fall så är de här snubbarna mer eller mindre likgiltiga inför omvärlden och människorna runtomkring. Visst händer det allt som oftast att de "lyser upp" och häcklar, eller bara tvångssocialar med "vanliga" människor, men det är enbart deras val då. Allt sker enligt deras regelverk - missbrukarkodex. Däremot så har de en gemenskap som är lika svår att förklara som alla hundägares osynliga samförstånd, eller småbarnsföräldrars. De skiljer direkt ut varandra i ett folkhav och hittar varandra. Fint kan tyckas. Men inte lika läckert, tycker jag att det är, att jag verkar gå runt och bära på någon sorts dragningskratft till ovan nämnda kodex.
Jag såg "liraren" ifråga på långt håll, och precis när jag cyklade förbi så kastar han huvudet lätt bakåt i ett "tjenare-polarn-tecken". Han valde ut mig till sin missbrukarbroder bland alla som passerar just då. Vi var många men han behandlade alla med total ignorans. Alla utom mig.
Jag vägrade att hälsa. Inte av förakt för honom utan av självförakt i dess renaste form.
Detta har hänt förr och det är lika frapperande varje gång. Jag bär på det här osynliga bandet även med hundägare (fast hunden är ju inte osynlig iofs) och det är helt ok. Men alkis- och lodisklubben är en jag inte vill behålla medlemsskapet i, men ändå förnyas det gång på gång. Ordet är ÅNGEST!
Varför är livet så orättvist? Hur mycket ska en människa behöva utstå egentligen? Inte undra på att Bitterfittan har blivit mitt alter ego.
Det är väldigt tragiskt egentligen men jag kan liksom inte låta bli att skratta lite åt livets lotteri. Missförstå mig inte. Jag har en hel drös med underbara och fantastiska saker i mitt liv, men när jag väl drar nit då drar jag verkligen en fetnit.
När jag för en stund sedan promenerade hem och passerade busstationen så sitter där en skäggalkis. En sån där lirare som krökat skiten ur sig i 52 år men som verkar ha en lever av asbest eller annat stryktåligt material. Han hade sett livets ytterst bruna dagar kunde jag se. De får en speciell blick, ja, tom kroppsspråk, efter fyrsiffrigt literintag av berusningsmedel.
I alla fall så är de här snubbarna mer eller mindre likgiltiga inför omvärlden och människorna runtomkring. Visst händer det allt som oftast att de "lyser upp" och häcklar, eller bara tvångssocialar med "vanliga" människor, men det är enbart deras val då. Allt sker enligt deras regelverk - missbrukarkodex. Däremot så har de en gemenskap som är lika svår att förklara som alla hundägares osynliga samförstånd, eller småbarnsföräldrars. De skiljer direkt ut varandra i ett folkhav och hittar varandra. Fint kan tyckas. Men inte lika läckert, tycker jag att det är, att jag verkar gå runt och bära på någon sorts dragningskratft till ovan nämnda kodex.
Jag såg "liraren" ifråga på långt håll, och precis när jag cyklade förbi så kastar han huvudet lätt bakåt i ett "tjenare-polarn-tecken". Han valde ut mig till sin missbrukarbroder bland alla som passerar just då. Vi var många men han behandlade alla med total ignorans. Alla utom mig.
Jag vägrade att hälsa. Inte av förakt för honom utan av självförakt i dess renaste form.
Detta har hänt förr och det är lika frapperande varje gång. Jag bär på det här osynliga bandet även med hundägare (fast hunden är ju inte osynlig iofs) och det är helt ok. Men alkis- och lodisklubben är en jag inte vill behålla medlemsskapet i, men ändå förnyas det gång på gång. Ordet är ÅNGEST!
Varför är livet så orättvist? Hur mycket ska en människa behöva utstå egentligen? Inte undra på att Bitterfittan har blivit mitt alter ego.
Oh No!
D-Ö-D!
Gårdagens "Mellofest" blev en sen och ganska blöt historia. Och rolig/trevlig.
Peter H behöll mästartiteln i "The Melloquiz 2010" och fick än en gång bära hem det åtråvärda vandringspriset. Sara kammade hem Champagnen (m. tillhörande discokula) då hon på sedvanligt manér var den som prickade in mest rätt i bedömningar och spekulationer om placeringar, fläktfaktor, scenshow osv.
M a o: På tävlingsfronten intet nytt!
I gammal god "Präktiga-Magnus-anda" så tog jag itu med städning och diskning innan jag dog i soffan. Klockan var då runt 6 på morgonen. Rubriken är således en enkel förklaring till hur pigg och aktiv jag är idag.
Tunna skivor? Nej tack!
Jag vaknade i ett omtöcknat tillstånd. Två gånger. Först i soffan vid 6-tiden på morgonen, sedan vid 10.30 i sängen. Jag kände bägge gångerna att: Det här är inte min dag.
I ett desperat försök att få känslan "att vända" så gjorde jag kaffe och förberedde för mackor. Jag tog fram bröd, Bregott, ost, tomater och "tunna påläggsskivor" skinka.
Jag blir så förbannad. Tunna påläggsskivor håller på att göra mig tokig. Mitt huvud sprängs snart i bitar och jag ville bara göra mig lite frukost.
Alltså: Jag gjorde nyss två mackor med ost och skinka... Eller (hrrmm) ost och snytskinka. På förpackningen står det "svensk kvalité". Möjligtvis att svensk är en korrekt beskrivning, men ordet kvalité borde fan inte få finnas med på förpackningen. Skivorna är så små och tunna att de knycklar ihop sig, och de är fan helt omöjliga att veckla upp dessutom. Som ett fortfarande fuktigt snytpapper.
När man öppnar förpackningen och försöker ta EN skiva så har man ett klot av kött i handen. Lager på lager ungefär som papier maché. Galet! Vill man ha skinka på mackan får man noppra av små bitar till man anser sig uppnått en mängd av en till två skivor. Sedan luktar man charkgubbe på händerna resten av dagen.
Nänämensan, du tillverkare av tunna skinkskivor. Din skinka är ett utdömt pålägg i min värld nu, och DU står med på listan din jävel.
Jävlar i helvete säger jag bara... Jag är inte så bra på att ta motgångar just idag.
I ett desperat försök att få känslan "att vända" så gjorde jag kaffe och förberedde för mackor. Jag tog fram bröd, Bregott, ost, tomater och "tunna påläggsskivor" skinka.
Jag blir så förbannad. Tunna påläggsskivor håller på att göra mig tokig. Mitt huvud sprängs snart i bitar och jag ville bara göra mig lite frukost.
Alltså: Jag gjorde nyss två mackor med ost och skinka... Eller (hrrmm) ost och snytskinka. På förpackningen står det "svensk kvalité". Möjligtvis att svensk är en korrekt beskrivning, men ordet kvalité borde fan inte få finnas med på förpackningen. Skivorna är så små och tunna att de knycklar ihop sig, och de är fan helt omöjliga att veckla upp dessutom. Som ett fortfarande fuktigt snytpapper.
När man öppnar förpackningen och försöker ta EN skiva så har man ett klot av kött i handen. Lager på lager ungefär som papier maché. Galet! Vill man ha skinka på mackan får man noppra av små bitar till man anser sig uppnått en mängd av en till två skivor. Sedan luktar man charkgubbe på händerna resten av dagen.
Nänämensan, du tillverkare av tunna skinkskivor. Din skinka är ett utdömt pålägg i min värld nu, och DU står med på listan din jävel.
Jävlar i helvete säger jag bara... Jag är inte så bra på att ta motgångar just idag.
Tjenare livet - Här är jag!
För inte allt för längesedan var jag en ung pigg rackare i tjugoårsåldern. Idag är jag plötsligt en krämpornas kejsare - en 40pluspajsare. Jag har lagt till två decennier (lite drygt) utan att märka det. En resa ungefär lika upphetsande som en bussresa till Kramfors.
Hujedamej!
Hittills har jag inte haft någon åldersångest, förutom att jag börjat spana efter diverse proteser på Blocket och se över det här med pensionssparande. Jag märker också att jag tänker på att klä mig varmt och bekvämt, jag tillåter mig att spontansura för bagateller och kunna använda frasen "Jag minns när jag..." helt ohämmat.
Härnäst inväntar jag ett sexuellt upphetsande när Clas Ohlsson-katalogens årliga duns hörs mot hallgolvet, och efter det åker jag på charter till Tyskland. Dagens upptäckt till ära så har jag förärat mig själv en tvätt av bilen och nya vindrutetorkare. Jag tror jag hatar det här med med åldersupptäckter.
Såhär ser det ut, en fredag i medelålderns mars. Så känns det. Men jag är rätt glad ändå. Det finns säkert de som har det värre. Hoppas jag.
Hujedamej!
Hittills har jag inte haft någon åldersångest, förutom att jag börjat spana efter diverse proteser på Blocket och se över det här med pensionssparande. Jag märker också att jag tänker på att klä mig varmt och bekvämt, jag tillåter mig att spontansura för bagateller och kunna använda frasen "Jag minns när jag..." helt ohämmat.
Härnäst inväntar jag ett sexuellt upphetsande när Clas Ohlsson-katalogens årliga duns hörs mot hallgolvet, och efter det åker jag på charter till Tyskland. Dagens upptäckt till ära så har jag förärat mig själv en tvätt av bilen och nya vindrutetorkare. Jag tror jag hatar det här med med åldersupptäckter.
Såhär ser det ut, en fredag i medelålderns mars. Så känns det. Men jag är rätt glad ändå. Det finns säkert de som har det värre. Hoppas jag.
Sus i kupan
Min väckarklocka, dvs mobilen, väcker mig strax efter 4 varje morgon.
Den tiden på dygnet är jag inte helt medveten om det som sker.
Imorse måste jag ha haft mer "sus i kupan" än vanligt.
När jag gick på toaletten, efter ett par timmars sändning, så märkte jag att jag tagit på mig mina kallingar bakåfram. Såg kul ut. Som ett omkullblåst militärtält. Mycket tyg, lite innehåll.
Jag tyckte att jag upplevde att "herr Schnabel" verkade ha det extra rymligt idag, bytt till en stor tvåa med öppen planlösning så att säga. För att inte tala om "herr Bumpo", som bytt ner sig till ett trångt studentrum med fransk balkong (gylf).
Kanske var det så enkelt. Kanske var det därför jag kände mig så skum i morse. Tänk att hela ens värld kan hänga på vilket håll kallingarna sitter. Så var det bergis inte förr.
Den tiden på dygnet är jag inte helt medveten om det som sker.
Imorse måste jag ha haft mer "sus i kupan" än vanligt.
När jag gick på toaletten, efter ett par timmars sändning, så märkte jag att jag tagit på mig mina kallingar bakåfram. Såg kul ut. Som ett omkullblåst militärtält. Mycket tyg, lite innehåll.
Jag tyckte att jag upplevde att "herr Schnabel" verkade ha det extra rymligt idag, bytt till en stor tvåa med öppen planlösning så att säga. För att inte tala om "herr Bumpo", som bytt ner sig till ett trångt studentrum med fransk balkong (gylf).
Kanske var det så enkelt. Kanske var det därför jag kände mig så skum i morse. Tänk att hela ens värld kan hänga på vilket håll kallingarna sitter. Så var det bergis inte förr.
Ensam kvar
Det är torsdag. Sitter vid skrivbordet på jobbet. Jag jobbar.
Det var en väldigt konstig känsla på stan imorse. När jag promenerade till bilen så mötte jag inte en själ. Det var mera tomt än vanligt. Stan låg helt öde. Inte ett ljud.
Jag kom att tänka på en film jag såg när jag var yngre. Den handlade om en man som vaknade och skulle gå till jobbet. Allt var tyst. Ingen annan människa syntes till. Vägarna var tomma. Ingen fanns någonstans. Jag minns att jag tyckte det verkade ganska fräckt, och att jag tänkte att jag skulle ha börjat med att länsa vår lokala kiosk på glass och godis.
Idag tycker jag det känns väldigt underligt och känner inget sug alls efter att robba Pressbyrån nere på hörnet.
Jag vill inte vara siste mannen jorden.
Det var en väldigt konstig känsla på stan imorse. När jag promenerade till bilen så mötte jag inte en själ. Det var mera tomt än vanligt. Stan låg helt öde. Inte ett ljud.
Jag kom att tänka på en film jag såg när jag var yngre. Den handlade om en man som vaknade och skulle gå till jobbet. Allt var tyst. Ingen annan människa syntes till. Vägarna var tomma. Ingen fanns någonstans. Jag minns att jag tyckte det verkade ganska fräckt, och att jag tänkte att jag skulle ha börjat med att länsa vår lokala kiosk på glass och godis.
Idag tycker jag det känns väldigt underligt och känner inget sug alls efter att robba Pressbyrån nere på hörnet.
Jag vill inte vara siste mannen jorden.
Förnöjsam
Jag har sökt så länge men nu har jag funnit. Mitt favoritord. Det är så enkelt, så fint och har alltid funnits där, men jag har inte fattat. Förrän nu.
"Förnöjsam" är ordet. Jag tycker det är fint. Jag vill inte slösa med det men kan inte låta bli. Jag känner mig helt enkelt "förnöjsam". Idag efter en kommentar på Facebook så slog det mig att ordet är som en söt karamell i min mun.
Det är skönt att säga, skönt att höra och skönt att känna. Förnöjsamt!
Min beslutsångest har varit stor i frågan den senaste kvarten. Så är det iofs relativt ofta. Jag menar jag är ju för fan killen som får ett nervöst sammanbrott varje gång jag ska välja lunch, som står och väljer ost i mejeriavdelningen till jag blir förkyld, blir tvungen att beställa hämtpizza till videobutiken när jag ska hyra film.
När någon frågar mig vilket som är mitt favoritord så låser jag mig. Jag vill så gärna komma upp med det på rak arm. Men jag har inte vetat. Jag ville nog att det skulle vara lite svårt. Ett sånt där som inte alla förstår. Töntigt och pretentiöst. Sån är inte jag. Iallafall inte pretentiös.
Nu vet jag bättre. Jag har mitt ord. Förnöjsam. Det är så enkelt.
"Förnöjsam" är ordet. Jag tycker det är fint. Jag vill inte slösa med det men kan inte låta bli. Jag känner mig helt enkelt "förnöjsam". Idag efter en kommentar på Facebook så slog det mig att ordet är som en söt karamell i min mun.
Det är skönt att säga, skönt att höra och skönt att känna. Förnöjsamt!
Min beslutsångest har varit stor i frågan den senaste kvarten. Så är det iofs relativt ofta. Jag menar jag är ju för fan killen som får ett nervöst sammanbrott varje gång jag ska välja lunch, som står och väljer ost i mejeriavdelningen till jag blir förkyld, blir tvungen att beställa hämtpizza till videobutiken när jag ska hyra film.
När någon frågar mig vilket som är mitt favoritord så låser jag mig. Jag vill så gärna komma upp med det på rak arm. Men jag har inte vetat. Jag ville nog att det skulle vara lite svårt. Ett sånt där som inte alla förstår. Töntigt och pretentiöst. Sån är inte jag. Iallafall inte pretentiös.
Nu vet jag bättre. Jag har mitt ord. Förnöjsam. Det är så enkelt.
Sånt jag gjort sen sist
- Ätit ris för första gången på länge.
- Druckit en årsranson av vanligt vatten.
- Dragit Frallan ut på promenad i blöt snö.
- Köpt ännu en pepparkvarn som jag älskar lite grann.
- Bjudit en god vän på middag.
- Sjungit i Domkyrkan.
- Läst en bra bok och påbörjat en ny.
- Bråkat.
- Skrattat så jag fått träningsvärk i magen.
- Dammsugit under soffan.
- Och en hel del annat.
Eder modeguru presenterar: Superhjälteoutfit
Allting går i vågor sägs det. Men jag undrar när det är dags att bryta cirkeln och prova nåt helt nytt. Superhjältemodet har liksom aldrig riktigt fått sin chans att sätta sig och bli en sådan där fin och folklig trend. Jag fattar inte varför egentligen. Fatta hur soft det hade varit att gå upp på morgonen och slinka i sin Flash Gordon-dräkt. Så jävla enkelt, så jävla kroppsnära och så jävla skönt. Mmm...
Det finns förövrigt massor av fördelar med Superhjältedräkter. De är nästan alla gjorda i halkigt material vilket ökar känslan av smidighet oavsett ifall man är tjock eller spinko. Luftmotståndet minimeras, precis som hos en tävlingscyklist, vilket gör det avsevärt lättare att röra sig i motvind och till och med uppförsbacke. De anpassas efter kroppsformen. Vilken grej va!? Första klädesplagget man inte måste kompromissa med.
Men främst av allt, de ser råtuffa ut. Tänka att kunna gå runt en vanlig dag som Läderlappen och kunna ropa:
"Tjenare Robin, vill du ta en fika?"
"Sorry mannen men jag ska gå och bowla med Wonder Woman och Daredevil"
"Ahh synd, en annan gång kanske..."
"Äh, häng på vettja"
"Gärna, om jag får?"
"Självklart... Jag hörde förresten att fantastiska fyran och Fantis redan är där, så då kan vi dela in oss i två lag"
"Perfa!"
Det hade varit grejer det. Hela världen hade blivit en Live Aid-gala. Superheroes for friendship.
Kanske är det lösningen till världsomspännande fred. Man kan liksom inte bråka och vara arg på riktigt med en kille som klär ut sig till Batman.
Dessutom. Om det inte hade varit ett så okonventionellt mode hade "Clarkan" vågat komma ut ur garderoben direkt och aldrig behövt dressa om till stålman eller tvärtom utan fått sin donna direkt.
När är det dags för superhjältemodet egentligen? Ni som bestämmer. Är det inte dags snart?
Pax för Flash Gordon iallafall.
Det finns förövrigt massor av fördelar med Superhjältedräkter. De är nästan alla gjorda i halkigt material vilket ökar känslan av smidighet oavsett ifall man är tjock eller spinko. Luftmotståndet minimeras, precis som hos en tävlingscyklist, vilket gör det avsevärt lättare att röra sig i motvind och till och med uppförsbacke. De anpassas efter kroppsformen. Vilken grej va!? Första klädesplagget man inte måste kompromissa med.
Men främst av allt, de ser råtuffa ut. Tänka att kunna gå runt en vanlig dag som Läderlappen och kunna ropa:
"Tjenare Robin, vill du ta en fika?"
"Sorry mannen men jag ska gå och bowla med Wonder Woman och Daredevil"
"Ahh synd, en annan gång kanske..."
"Äh, häng på vettja"
"Gärna, om jag får?"
"Självklart... Jag hörde förresten att fantastiska fyran och Fantis redan är där, så då kan vi dela in oss i två lag"
"Perfa!"
Det hade varit grejer det. Hela världen hade blivit en Live Aid-gala. Superheroes for friendship.
Kanske är det lösningen till världsomspännande fred. Man kan liksom inte bråka och vara arg på riktigt med en kille som klär ut sig till Batman.
Dessutom. Om det inte hade varit ett så okonventionellt mode hade "Clarkan" vågat komma ut ur garderoben direkt och aldrig behövt dressa om till stålman eller tvärtom utan fått sin donna direkt.
När är det dags för superhjältemodet egentligen? Ni som bestämmer. Är det inte dags snart?
Pax för Flash Gordon iallafall.
Husdjurstrendfundering
Jag kom just att tänka på ett "husdjur" som var sjukt trendigt när jag var yngre:
Vandrande pinnar.
Jag hade en kompis som hade en sådan rackare boende i glasburk i deras kök.
Minns att mamsen och papsen inte var särskilt sugna på att ha kvistved som sällskapsdjur, så det blev till att stirra sig mätt hemma hos kompisen. Det gick rätt fort faktiskt, men jag minns också att det var nästan lika poppis med de där små liven som det var att bära på en liten hund för nåt år sedan.
En liten hund bär jag på fortfarande, men när blev vandrande pinnar ute egentligen?
Vandrande pinnar.
Jag hade en kompis som hade en sådan rackare boende i glasburk i deras kök.
Minns att mamsen och papsen inte var särskilt sugna på att ha kvistved som sällskapsdjur, så det blev till att stirra sig mätt hemma hos kompisen. Det gick rätt fort faktiskt, men jag minns också att det var nästan lika poppis med de där små liven som det var att bära på en liten hund för nåt år sedan.
En liten hund bär jag på fortfarande, men när blev vandrande pinnar ute egentligen?
Förvånas
Jag slutar aldrig att förvånas. Allra mest förvånas jag över att jag aldrig upphör att förvånas. Jag tycker liksom att jag borde ha fattat att världens dårskap aldrig kommer ta slut. Kalla mig romantiker, för jag är väl den typ av människa som aldrig slutar drömma och hoppas helt enkelt.
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för mig.
I ett inlägg från förra veckan så skrev jag att mina veckor på gymmet inte gett minsta lilla resultat. Det är inte sant! Jag blir iofs lika trött varje dag, alla övningar är lika jobbiga, jag är lika fet. Men en sak har faktiskt förändrats. Mitt högra knä, vars korsband jag slet av för tre månader sedan och som var anledningen till att jag började träna, har blivit oändligt mycket bättre. Jag går nästan normalt, jag använder inga kryckor och idag (Tadaa!) gick jag nerför en trapp sådär som vanliga friska människor gör. Jag gick iofs betydligt mera långsamt än de flesta gör (om dom inte kånkar på en rullator, eller en stor säck med ett lik i), men jag gick som man ska göra, typ vartannat steg (om ni förstår hur jag menar), inte sådär som hittills med ena benet före hela tiden.
Jag vet att det kanske låter futtigt, men jävlar vad stort det känns när något självklart inte längre funkar och sedan lyckas man få det att funka igen. Det här ska firas, och jag är lycklig!
Imorgon träffar jag Thomas, min PT, och jag ser fram emot att träffa honom (som ett barn väntar på tomten) för att få berätta att "steg 1" på målstegen är uppnått. Nu väntar nästa steg... Hujedamej! ;-)
Vackra och fula
Jag är oförskämt trött, men ändå på förvånande gott humör.
Tror att jag snart skakat av mig gammal skit som vägrat släppa.
Ett besked från "underrättelsetjänsten" gjorde att ett större parti
elände luckrades upp i ett speedat tempo. Tack för det!
Apropå "underrättelsetjänsten", som består av skvallrande kvinnor i en relativ närhet, så slog det mig (av nån konstig anledning) att kvinnor som spelar cello eller harpa är vackra. Tycker jag alltså... Satt och glodde på ett Youtubeklipp med "Anthony and the Johnsons" och började nästan lipa när den cellisten kom in. Så vackert!
Strax efteråt så läste jag tidningen och såg att Tomas Ledin är på väg till Sundsvall för en konsert. Då blev tanken på kvinnor en annan. Det fulaste som finns är kvinnor i flock som dansar, hoppar och tjuter till, nyss nämnde, Tomas Ledin. Det är verkligt motbjudande. Det spelar ingen roll hur vackra de må vara i vanliga fall. Ledinmusik gör vem som helst riktigt ful.
Tror att jag snart skakat av mig gammal skit som vägrat släppa.
Ett besked från "underrättelsetjänsten" gjorde att ett större parti
elände luckrades upp i ett speedat tempo. Tack för det!
Apropå "underrättelsetjänsten", som består av skvallrande kvinnor i en relativ närhet, så slog det mig (av nån konstig anledning) att kvinnor som spelar cello eller harpa är vackra. Tycker jag alltså... Satt och glodde på ett Youtubeklipp med "Anthony and the Johnsons" och började nästan lipa när den cellisten kom in. Så vackert!
Strax efteråt så läste jag tidningen och såg att Tomas Ledin är på väg till Sundsvall för en konsert. Då blev tanken på kvinnor en annan. Det fulaste som finns är kvinnor i flock som dansar, hoppar och tjuter till, nyss nämnde, Tomas Ledin. Det är verkligt motbjudande. Det spelar ingen roll hur vackra de må vara i vanliga fall. Ledinmusik gör vem som helst riktigt ful.
Lite av varje.
Idag är ingen bloggardag. Det är fullt upp, lite trötthet, lite ont i halsen...
...
Jag biter ihop. Igen.
Trots vintern med all kyla och snö, eller kanske tack vare (vad vet jag?), så vaknade jag än en gång upp och kände att jag ville bo i ett hus på landet.
Nu: Osäker, nervös, funderande.
Det är bara vintern, va? Som gör att jag känner mig instängd och handlingsförlamad i en lägenhet centralt i "staden av sten". Det är väl inte permanent? Jag måste väl inte flytta till ett hus på landet?? Å herre, hoppas inte!
Det finns så många saker med att flytta till ett hus på landet jag inte skulle gilla.
Till exempel det här med att landet väldigt sällan ligger mitt i stan. Å andra sidan så är det ju det jag också vill ha. Krångligt. Som man säger: Jag vill ha kakan och samtidigt äta upp den. Hujedamig!
Vad jag vill ha: Ett gammalt hus med glasveranda, kakelugnar, brädgolv och trädgård. Eller något nybyggt med öppen planlösning, stora fönster och "funkiskänsla". Några hönor, en odling med sallad, purjolök, persilja, rabarber och blommor. Långt ifrån trafik och bebyggelse.
Jag har haft nästan allt det där förr, med synnerligen dåligt resultat på alla de vis, men ändå kommer känslan åter med jämna mellanrum.
Hursomhelst: Något säger mig att det kan bli lite knivigt, det häringa.
Jag biter helt enkelt ihop.
Nu: Osäker, nervös, funderande.
Det är bara vintern, va? Som gör att jag känner mig instängd och handlingsförlamad i en lägenhet centralt i "staden av sten". Det är väl inte permanent? Jag måste väl inte flytta till ett hus på landet?? Å herre, hoppas inte!
Det finns så många saker med att flytta till ett hus på landet jag inte skulle gilla.
Till exempel det här med att landet väldigt sällan ligger mitt i stan. Å andra sidan så är det ju det jag också vill ha. Krångligt. Som man säger: Jag vill ha kakan och samtidigt äta upp den. Hujedamig!
Vad jag vill ha: Ett gammalt hus med glasveranda, kakelugnar, brädgolv och trädgård. Eller något nybyggt med öppen planlösning, stora fönster och "funkiskänsla". Några hönor, en odling med sallad, purjolök, persilja, rabarber och blommor. Långt ifrån trafik och bebyggelse.
Jag har haft nästan allt det där förr, med synnerligen dåligt resultat på alla de vis, men ändå kommer känslan åter med jämna mellanrum.
Hursomhelst: Något säger mig att det kan bli lite knivigt, det häringa.
Jag biter helt enkelt ihop.
Do-re-mi-fa-so-la-ti-doooo!
Jag har länge gått och burit på en misstanke om att jag är proffs på sång.
Och eventuellt också proffs på scennärvaro.
Varje gång jag har sett någon på typ Idol, Talang eller vaddetnuheter såhar jag tänkt: Det där är min grej. Det där kan jag också göra. Sjunga lite, sprätta lite med benen, klinka på en gitarr.
Nyligen har jag börjat repa med ett band...
Låt mig säga så här: Jag kanske inte direkt hade vunnit nån tävling med mina tongångar. Jag kanske inte ens hade blivit insläppt på audition. Och hade jag blivit insläppt hade jag väl säkert varit tönten som gjorde bort sig så mycket att klippet las ut på youtube och blev en succé.
Men kul är det att repa.
Och jag kan klinka på en gitarr.
Det är i alla fall sant.
Vem är kramaren?
Idag hände det något väldigt sällsamt när jag var på väg från jobbet.
På väg till bussen mötte jag en kille som tittade på mig och log.
- Hej, sa killen.
- Hej, sa jag.
Han stannade som för att prata en stund. Jag stannade också. Sedan koncentrerade jag mig på att se jätteförvirrad ut. Efter det följde en liten stund av hysteriskt letande i hjärnan. Känner jag honom, känner jag honom, känner jag honom, har jag sett den här killen förut, har jag det? TÄNK SNABBARE JÄVLA HJÄRNA!! Bestämde mig för att jag nog inte hade sett honom förut. Provade slutligen att le lite imbecillt.
Då böjde sig killen fram och gav mig en kram. Sedan gick han.
Det här lämnar mig ingen ro.
VEM ÄR DU, MYSTISKE KRAMARE?
En nedknarkad galning? (HILFE!)
En bortglömd kompis? (GUD FÖRBJUDE!)
En hemlig beundrare, en stalker? (HOPPAS!)
Mitt högra knä till den som löser gåtan.
