Att vara pessimistisk realist
Det börjar bli dags att omkullkasta den dåliga världsbilden av pessimister. För är man verkligen en sådan usel människa bara för att man tillåter sig riskkalkylera med en högre minusprocent än tvärtom?
En person som hela tiden intalar sig att han är en vinnare börjar tro på det. Tro i sin tur leder till förväntan. Men när det inte går som förväntat, det är då man faller som hårdast i backen. Då går man sönder. Allmänhetens bild av en pessimist är i själva verket den av en misslyckad optimist. En optimist vars plan inte gick som förväntat. Fattar ni?
Vämjelse och fördomar får hagla fritt över den som vägrar sälla sig till de ultrapositivas diktatur. "Negativ" har blivit ett tabubelagt ord, och ett hot, mot de normer någon äppelkäck jävel drog upp en gång i tiden. Vakna upp och tänk efter! Vem har bestämt att positivism är det enda rätta sättet att tänka? Och är det att tänka fritt? Utanför boxen? Jag bara frågar...
Nej, det är bara en lätt lösning för lata hjärnor!
"Tänk negativt men agera positivt" är min personliga grundinställning i livet. Det är en ganska soft och avkopplande syn på livet om ni frågar mig. En livsfilosofi som inte tynger ner mig det minsta. Jag är sällan bekymrad på riktigt och nästan aldrig deppad på allvar.
Jag har numer alltid med i beräkningarna att det jag tar mig för sannolikt inte kommer gå min väg. Det är inget destruktivt tankesätt enligt mig. Det är en sund skepsis. Att vara pessimistisk realist utesluter nämligen inte positiva energier. Det är bara en förljugen bild ”optimisterna” har av den negativa människan. Personligen går jag absolut inte runt och surar och drar ner alla andra i mitt ”mörker”. Tvärtom. Det handlar bara om att inte göra en så big deal av ett eventuellt nederlag. På så vis blir jag inte så besviken av lite motvind, men gissa hur glad jag blir när den vänder. Jag lättar från marken. Då är det karneval i Stenstan. Tjohoo!
Det snicksnackas om vikten av mångfald i samhället, men den mest förföljda folkgruppen i vårt samhälle är vi negativa. Det finns för många som livnär sig på att "hjälpa" negativa människor att tänka positivt istället. Psykologer, motivationskonsulter, präster och personliga framgångscoacher av olika slag. Det är ett smutsigt sätt att plocka in kosing på enligt mig.
Varför inte låta pessimister känna sig OK med sitt tankesätt istället?
En person som hela tiden intalar sig att han är en vinnare börjar tro på det. Tro i sin tur leder till förväntan. Men när det inte går som förväntat, det är då man faller som hårdast i backen. Då går man sönder. Allmänhetens bild av en pessimist är i själva verket den av en misslyckad optimist. En optimist vars plan inte gick som förväntat. Fattar ni?
Vämjelse och fördomar får hagla fritt över den som vägrar sälla sig till de ultrapositivas diktatur. "Negativ" har blivit ett tabubelagt ord, och ett hot, mot de normer någon äppelkäck jävel drog upp en gång i tiden. Vakna upp och tänk efter! Vem har bestämt att positivism är det enda rätta sättet att tänka? Och är det att tänka fritt? Utanför boxen? Jag bara frågar...
Nej, det är bara en lätt lösning för lata hjärnor!
"Tänk negativt men agera positivt" är min personliga grundinställning i livet. Det är en ganska soft och avkopplande syn på livet om ni frågar mig. En livsfilosofi som inte tynger ner mig det minsta. Jag är sällan bekymrad på riktigt och nästan aldrig deppad på allvar.
Jag har numer alltid med i beräkningarna att det jag tar mig för sannolikt inte kommer gå min väg. Det är inget destruktivt tankesätt enligt mig. Det är en sund skepsis. Att vara pessimistisk realist utesluter nämligen inte positiva energier. Det är bara en förljugen bild ”optimisterna” har av den negativa människan. Personligen går jag absolut inte runt och surar och drar ner alla andra i mitt ”mörker”. Tvärtom. Det handlar bara om att inte göra en så big deal av ett eventuellt nederlag. På så vis blir jag inte så besviken av lite motvind, men gissa hur glad jag blir när den vänder. Jag lättar från marken. Då är det karneval i Stenstan. Tjohoo!
Det snicksnackas om vikten av mångfald i samhället, men den mest förföljda folkgruppen i vårt samhälle är vi negativa. Det finns för många som livnär sig på att "hjälpa" negativa människor att tänka positivt istället. Psykologer, motivationskonsulter, präster och personliga framgångscoacher av olika slag. Det är ett smutsigt sätt att plocka in kosing på enligt mig.
Varför inte låta pessimister känna sig OK med sitt tankesätt istället?
Kardborre
När jag var i tonåren så var Nike och Adidas i en svacka, dvs inte så hett. Heter man dessutom som jag gör så var "Lejon", ännu mer, the shit och jag önskade mig inget hellre än ett par läckra Lejondojor med kardborreknäppning. Efter många om och men så fick jag ett par som någon bekant hade växt ur. Han var ett par år äldre så det var skosnören istället för kardborre. Katastrof! Det kändes som kopior. De var helfel. Mamma och pappa försökte med att det var häftigare med skosnören, att kardborre bara var för småbarn. Men jag visste bättre. Som vanligt.
Fröken frågade oss hur vi trodde att framtiden skulle se ut, och jag minns att många trodde att vi skulle kunna bo på månen och sånt. Jag minns att jag sa att alla nog skulle ha skor med kardborre. Det var ju helfräckt och så praktiskt om man jämförde med de där jobbiga skosnörena. Världens bästa uppfinnig liksom.
Efter ett par år försvann kardborregrejen lika snabbt som den kommit och min världsbild omkullkastades. Jag undrar än idag vad som hände. För nu känns kardborreknäppning ungefär lika avslägset som ett fungerande högerknä på en medelålders radioman.
Fröken frågade oss hur vi trodde att framtiden skulle se ut, och jag minns att många trodde att vi skulle kunna bo på månen och sånt. Jag minns att jag sa att alla nog skulle ha skor med kardborre. Det var ju helfräckt och så praktiskt om man jämförde med de där jobbiga skosnörena. Världens bästa uppfinnig liksom.
Efter ett par år försvann kardborregrejen lika snabbt som den kommit och min världsbild omkullkastades. Jag undrar än idag vad som hände. För nu känns kardborreknäppning ungefär lika avslägset som ett fungerande högerknä på en medelålders radioman.
Att inge förtroende och seriositet...
Skugga
Sitter och skriver lite och lyssnar, som så många gånger förr, på Antony & the Johnsons. Jag har ända sedan första gången jag hörde Antony Hegarty varit förtrollad av hans röst. Jag vill skratta och gråta samtidigt. Hur kan något vara så otroligt vackert bland allt "det fula" man hör? Han har något alldeles speciellt.
När han sjunger "Divine", "The crying light" och "Hope there´s someone" får jag gåshud ända in under pungen. Dit där solen aldrig lyser.
Det är en bra röst han går omkring med, den där Antony.
När han sjunger "Divine", "The crying light" och "Hope there´s someone" får jag gåshud ända in under pungen. Dit där solen aldrig lyser.
Det är en bra röst han går omkring med, den där Antony.
Då var det dax för lunch!
Ebba
Troligen är det med anledning av att jag inte är rojalist, men nu mår jag nästan dåligt av allt som man ser i tidningar och tv. Som av en fakirhändelse så råkade jag se ett avsnitt av Svt´s "Det kungliga bröllopet" härom kvällen.
Nu undrar jag: Är det bara jag som inte fattat grejen med Ebba Von Sydow?
Jag blir lika matt och trött när hon pratar kungahus som när hon tidigare hängav sig åt Diorväskor, Stella McCartneyoutfits och all annan blingbling och skit som är hela hennes identitet. Hon hade inte ens existerat utan sin självutnända titel som stilexpert. Vad gör henne så speciell, och varför verkar alla digga henne?
Ni som gör det, diggar henne: Vad är det ni ser som inte jag ser?
Det är inte så att jag hatar henne. Jag är absolut inte avundsjuk på hennes "framgång". Jag bara odiggar henne rätt mycket. Hon verkar inte ha någon själ.
Nu undrar jag: Är det bara jag som inte fattat grejen med Ebba Von Sydow?
Jag blir lika matt och trött när hon pratar kungahus som när hon tidigare hängav sig åt Diorväskor, Stella McCartneyoutfits och all annan blingbling och skit som är hela hennes identitet. Hon hade inte ens existerat utan sin självutnända titel som stilexpert. Vad gör henne så speciell, och varför verkar alla digga henne?
Ni som gör det, diggar henne: Vad är det ni ser som inte jag ser?
Det är inte så att jag hatar henne. Jag är absolut inte avundsjuk på hennes "framgång". Jag bara odiggar henne rätt mycket. Hon verkar inte ha någon själ.
Mina damer & herrar!
Låt mig presentera det enda jag är riktigt stolt över: Min son!
Han har presterat som aldrig förr. Idag kom beviset.
Jag är så glad så jag vet inte hur jag ska bete mig.
Grattis Hampus! Du är bäst!
Eftersom att ungen ifråga har det som kallas integritet, så utelämnar jag
detaljer om vad som hänt. Men han förtjänar all cred (och kärlek) i världen.
Ps: Jo, jag grät... Han höll om, och kramade, sin blödige far hårt.
Han har presterat som aldrig förr. Idag kom beviset.
Jag är så glad så jag vet inte hur jag ska bete mig.
Grattis Hampus! Du är bäst!
Eftersom att ungen ifråga har det som kallas integritet, så utelämnar jag
detaljer om vad som hänt. Men han förtjänar all cred (och kärlek) i världen.
Ps: Jo, jag grät... Han höll om, och kramade, sin blödige far hårt.
Ovisshet is shit
Sitter nervöst och väntar på ett besked.
Jag hatar att leva i ovisshet, att inte ha kontroll.
Tror jag kommer att gråta oavsett om det är positivt eller negativt.
Hmm.. (tisdagsrapport)
Nu är det igång igen, och beslut måste tas.
Flytta till Stockholm eller bo kvar i Sundsvall?
Jag tänker och avvaktar medan eftermiddagens middag lagas.
Jag gillar verkligen att "bara ses" i all enkelhet, käka en "vardagsmiddag"
Flytta till Stockholm eller bo kvar i Sundsvall?
Höras eller jobba lite mer i det tysta?
Jag tänker och avvaktar medan eftermiddagens middag lagas.
Goda vänner på ingång.
Jag gillar verkligen att "bara ses" i all enkelhet, käka en "vardagsmiddag"
och anspråkslöst umgås fast det "bara" är tisdag.
Jomensåatt...
Tjenare! Vill bara tydliggöra att jag mår betydligt bättre än vad man kanske kan tro när man läser mina inlägg. Jovisst är jag trött. Jovisst har jag sjukt ont i mitt ena knä. MEN: Jag trivs ganska bra.
Vill bara ni ska veta det. Om ni undrar, vill säga.
Om ni inte gör det så glöm det här.
Eller:
Ännu en måndag...
Ibland avskyr jag verkligen måndagar. Inte sådär av slentrian som en del verkar göra, utan för att "det blir som det blir". Imorse var det iaf en "sån där" morgon, ni vet när man vaknar, starx efter det att man somnat, och inte riktigt fattar att det är sant. Man tänker lite desperat att det kanske, kanske är söndag ändå. Att allt bara är en dålig mardröm. Men det är det aldrig.
När den här typen av morgnar dyker upp så tänker jag alltid på hur mycket jag hatar att jobba då jag är mer död än levande. Min enda tanke vid 5-tiden imorse var: Jobba är inte för mig. Softa är min grej. Låt "jobba" vara någon annans.
För att överleva så måste jag tänka tankar som: Det enda jag gillar med att jobba idag är att jag kan fika gratis. Thats it.
Nu är det snart lunch och jag är på hemväg.
Det är måndag igen och livet ler åt mig... Hånler!
Imorgon är en annan dag, som Christer Björkman skulle ha sagt.
En förhoppningsvis lite piggare dag.
Qualitytime in the family
Familjen samlad. En son, en hund, en pappas ben.
Day-tv-sucker!
Söndag. Mitt knä funkar sämre och sämre. Fuck!
Jag har någon form av "sjukdag" och jag har redan hunnit bli en "day-tv sucker". Jag har inte glott på så mycket skit sedan... Ja, jag minns inte när. "Pricken över i" var "Svenska Hollywoodfruar" . Smutt att vara sjuklig. Lite som att vara arbetslös fast ändå inte.
Shit, nu börjar Bingolotto...
Shit, nu börjar Bingolotto...
Fix & trix
Lördag. Sol och moln om vartannat.
Nu har jag för avsikt att ta en promenad.
Tror jag ska försöka komma ihåg kameran fr o m idag. Vad sägs om det?
Jag har diskat, dammsugit, fixat och trixat.
I det senare ingick bl.a att vattna blommorna på balkongen.
Jag hade glömt att blommor behöver vatten ibland. Hepp!
Nu har jag för avsikt att ta en promenad.
Kommer ni ihåg att jag köpte en kamera förra året, en fin en?
Inte jag... Jag kommer aldrig ihåg den och knäpper bilder med mobilen
när något måste förevigas.
Tror jag ska försöka komma ihåg kameran fr o m idag. Vad sägs om det?
Vill ni se lite halvsuddiga, småtaskiga bilder?
Det är nämligen mitt signum som fotograf.
Johan Martinsson
Kan inte låta bli att roas över det faktum att några av mina Facebook-vänner har en vän som heter Johan Martinsson. Hahaha... Det är nämligen det namnet jag brukar använda mig av när jag låtsas vara någon annan, typ gör sådant som jag inte står för, typ slåss, super skallen av mig, raggar, råkar i trubbel.
Anledning? Jo, jag heter ju Johan i 2:a namn och pappa heter Martin = Lätt att komma ihåg = Konsekvent om jag ex råkar "trubbla till det" två gånger i samma miljö.
Anledning? Jo, jag heter ju Johan i 2:a namn och pappa heter Martin = Lätt att komma ihåg = Konsekvent om jag ex råkar "trubbla till det" två gånger i samma miljö.
Go´kväll!
Det är fredag. Jag har haft en skön dag på jobbet.
Efter avslutat seminarium är det nästan löjligt skönt att kunna sitta några timmar bakom skrivbordet och göra sådant som jag annars inte hinner med. Mina dagar består ju oftast i att jag sänder 4 timmar, och efter det så drar planeringen igång för nästa dag. Det ska bokas gäster, det ska skrivas manus, det ska göras tävlingar, mail ska besvaras, musiklistorna ska gås igenom, vi har möten osv..
Idag gick jag hem med städat skrivbord och hyfsad koll på det som händer nästa vecka. Ingen gammal surdeg som ligger och väntar på måndagsmorgon. Jag känner mig ganska nöjd.
Smolken i glädjebägaren är mitt högra knä. Länge såg det bra ut. Jag tränade och allt gick åt "rätt håll", men den senaste tiden har det inte känts bra. Idag, efter ett besök på rehab, så kom den professionella spekulationen. "Du har troligen skador på både menisk och brosk, inte bara på korsbandet". Jag blir trött...
Jag vet inte om det är det som gör att jag, trots förnöjsamhet i förhållande till jobbet, känner mig lite låg. Inte ledsen, men låg. Jag sitter skönt tillbakalutad i soffan. Jag har startat tvättmaskinen, plockat undan, gjort middag. Jag sippar på ett glas rött vin. Jag tänker.
Ibland gör jag det. Tänker. Jag blir en gnutta nostalgisk. Jag hatar när jag tänker på sådant som varit, sådant som ändå inte går att ändra, sådant som jag i vanliga fall jublar åt att jag skakat av mig, att jag inte bär runt på skit. Nu gör jag det i alla fall. Jag vet att det snart "går över" och att jag återgår till läget där jag tycker att det mesta är ganska bra.
Det är fredag. Veckans bästa dag. Jag sippar vin. Jag är frisk, klok och så smaaart. ;)
Till råga på allt så är jag ganska bra. Bara en sån sak.
Må gudarna stå er bi, och er helg bli en festival med njutning som förtecken. Puss.
Don´t mess with me!
Jag har tänkt på en grej. Hämnd.
Hämnden har fått oförtjänt dålig status i vårt samhälle. Det anses generellt lite fult att hämnas en oförrätt, men i ärlighetens namn, är det inte dags att ändra på den inställningen? Det är alldeles för mycket meseri här i världen.
Frågan är varför det skickas så få "bajsbrev" nu för tiden. Den hämnden har jag sparat till när/ifall jag blir alldeles extra otrevligt bemött någon gång. Visst är det en sjuk hämnd att skicka en försändelse med avföring. Men fan vad jag hade velat se minen på den som, enligt mig, förtjänar det, vid paketöppningen. Jag fick för några år sedan, helt oväntat, el-räkning på 6000 pix strax innan semestern. Då hade jag ändå bett dem kolla mätaren (vilket de gjorde men sa att det stämde). Jag började lipa som ett barn. Idag hade jag vetat bättre. Jag hade skickat en bajsbomb. Pubertalt? Kanske det, men vilken vinnare man skulle känna sig som efter en sådan hämnd.
När jag var liten skvallrade en granne för mina föräldrar om att jag och några kompisar letat i papperscontainern efter porrtidningar. Vi tog straffet och skammen. Men vi glömde inte. Ett halvår senare kom hämnden. Ett par rejäla spikar under passagerarsidans framhjul. Härligt!. Så går det när man messar med småkillar vars enda brott är ett starkt begär efter att få frossa i begagnad porr.
Vem som helst kan svina och vara ett dåligt ägg, men det krävs en skarp hjärna, och en massa kreativitet, för att komma på en styv hämnd. Det är ju inte precis så att det måste röra sig om dödshämnd varje gång. Även små illdåd är sköna att ge tillbaks för. Tror jag måste hitta på något snart.
Hämnden har fått oförtjänt dålig status i vårt samhälle. Det anses generellt lite fult att hämnas en oförrätt, men i ärlighetens namn, är det inte dags att ändra på den inställningen? Det är alldeles för mycket meseri här i världen.
Frågan är varför det skickas så få "bajsbrev" nu för tiden. Den hämnden har jag sparat till när/ifall jag blir alldeles extra otrevligt bemött någon gång. Visst är det en sjuk hämnd att skicka en försändelse med avföring. Men fan vad jag hade velat se minen på den som, enligt mig, förtjänar det, vid paketöppningen. Jag fick för några år sedan, helt oväntat, el-räkning på 6000 pix strax innan semestern. Då hade jag ändå bett dem kolla mätaren (vilket de gjorde men sa att det stämde). Jag började lipa som ett barn. Idag hade jag vetat bättre. Jag hade skickat en bajsbomb. Pubertalt? Kanske det, men vilken vinnare man skulle känna sig som efter en sådan hämnd.
När jag var liten skvallrade en granne för mina föräldrar om att jag och några kompisar letat i papperscontainern efter porrtidningar. Vi tog straffet och skammen. Men vi glömde inte. Ett halvår senare kom hämnden. Ett par rejäla spikar under passagerarsidans framhjul. Härligt!. Så går det när man messar med småkillar vars enda brott är ett starkt begär efter att få frossa i begagnad porr.
Vem som helst kan svina och vara ett dåligt ägg, men det krävs en skarp hjärna, och en massa kreativitet, för att komma på en styv hämnd. Det är ju inte precis så att det måste röra sig om dödshämnd varje gång. Även små illdåd är sköna att ge tillbaks för. Tror jag måste hitta på något snart.
Tyck lite synd om mig
En viss Magstar har gått och fått så jävla ont i det där förbannade högerknät igen.
Jag haltar, kvider, suckar och levererar gubbljud varje gång jag reser mig.
Med andra ord råder högsta "tycklitesyndomläge" i mitt hem just nu.
Men ingen verkar ha fattat det utom jag.
Det kan iofs bero på att jag bara har sällskap av en liten hund.
Ialla fall är det därför bloggandet också haltar en del.
Jag ville bara informera alla trogna bloggbesökare så att ni inte tror att jag börjar slacka av.
Nu väntar dessutom två dagars seminarium.
Intro
Jag och Sara, min kollega, ägnar en stund varje dag åt att lyssna på bidragen som kommer att tävla i Eurovision Song Contest, i Oslo, i slutet på månaden. Bidragen är.. Hmm.. Låt oss säga: Varierande.
Jag kan, naturligtvis, inte låta bli att jämföra med "vårt" bidrag, "This is my life" med Anna Bergendahl. Jag vet fortfarande inte vad jag tycker. I min jakt på ett mer konkret tyckande så tittar jag tillslut på Anna Bergendahl på YouTube. Än en gång slår det mig hur absurd all hype runt Mello är.
Jag tittar, lyssnar, och tänker...
Är det här verkligen låten som var bäst?
Den låter som ett låångt intro.
Vardagsbetraktelse
Kom just hem från jobbet. Gick förbi på Konsum (eller Coop, eller vad det nu heter..)
Jag säger bara det: Tjejen i kassan! Herregud!
Eller tjej och tjej. Det var ett par galna fejk-ögonbryn men en tjej i.
Jag kunde inte låta bli att stirra. Hon var kanske 20 år hade rakat av sig ögonbrynen helt, och målat, jag upprepar MÅLAT, dit ett par nya kolsvarta. Lite kantigare och lite högre upp i pannan. Det var som att titta på en dålig karikatyr. Jag kunde inte se henne i ögonen, min blick fastnade strax ovanför.
Jag började gräva i fickan. Jag ville slita fram mobilkameran. Jag sansade mig.
Varför målar man sig på det viset? Det var inte snyggt någonstans.
Det såg snarare duktigt mentalstört ut.
Men, men... Hon såg ju pigg ut i alla fall.
Jag säger bara det: Tjejen i kassan! Herregud!
Eller tjej och tjej. Det var ett par galna fejk-ögonbryn men en tjej i.
Jag kunde inte låta bli att stirra. Hon var kanske 20 år hade rakat av sig ögonbrynen helt, och målat, jag upprepar MÅLAT, dit ett par nya kolsvarta. Lite kantigare och lite högre upp i pannan. Det var som att titta på en dålig karikatyr. Jag kunde inte se henne i ögonen, min blick fastnade strax ovanför.
Jag började gräva i fickan. Jag ville slita fram mobilkameran. Jag sansade mig.
Varför målar man sig på det viset? Det var inte snyggt någonstans.
Det såg snarare duktigt mentalstört ut.
Men, men... Hon såg ju pigg ut i alla fall.
Nu är jag ute och cyklar igen...
Som jag nämnde i ett tidigare inlägg, för nån vecka sedan, så har jag köpt en ny hoj. Det har mest blivit en del korta utflykter. Nu har jag tagit några längre etapper (som det heter på cykelspråk). Första gången gick bra. 1,2 mil i hyfsat tempo, på relativt okuperad asfalt, med lite vindar. Lagom trött men utan vare sig blodsmak eller dödslängtan som följd. Min självbild fick sig en boost. Jag tror till och med att F som var med, och som cyklar varje dag, var lite impad.
Andra gången gick i mer landsbygdsliknande miljö. Mot Matfors m omnejd. Underlag asfalt. Mera vindar. Mer kuperat.
Det gick ganska bra (den här gången blev antalet mil lite drygt det dubbla). Men senare märkte jag hur det började värka, inte i röven som man kan tro, utan i mitt trasiga knä (väntat) OCH i lårmusklerna (oväntat). Igår var det illa. Idag är det ohyggligt. Ok för lite smärta, men för i helvete, jag går som jag blivit gruppvåldtagen av ett gäng kroppsbyggare. Jag är mör kan man säga.
Jag minns en tid för längesedan när jag höll i gång ganska bra, sprang (jaja, gick fort) och cyklade lite nu och då. Då var man en hård sate som åt smärtande lårmuskler till frukost. Nu är jag en riktigt mes. I retrospektiv kanske det inte var jättesmart att köra järnet på en gång, från noll till hundra på två dagar.
Det skulle ju gå så lätt med en ny cykel. Nu får jag brinna i helvetet istället.
Andra gången gick i mer landsbygdsliknande miljö. Mot Matfors m omnejd. Underlag asfalt. Mera vindar. Mer kuperat.
Det gick ganska bra (den här gången blev antalet mil lite drygt det dubbla). Men senare märkte jag hur det började värka, inte i röven som man kan tro, utan i mitt trasiga knä (väntat) OCH i lårmusklerna (oväntat). Igår var det illa. Idag är det ohyggligt. Ok för lite smärta, men för i helvete, jag går som jag blivit gruppvåldtagen av ett gäng kroppsbyggare. Jag är mör kan man säga.
Jag minns en tid för längesedan när jag höll i gång ganska bra, sprang (jaja, gick fort) och cyklade lite nu och då. Då var man en hård sate som åt smärtande lårmuskler till frukost. Nu är jag en riktigt mes. I retrospektiv kanske det inte var jättesmart att köra järnet på en gång, från noll till hundra på två dagar.
Det skulle ju gå så lätt med en ny cykel. Nu får jag brinna i helvetet istället.
På väg...
Har börjat den mentala uppladdningen inför ännu en arbetsvecka.
3 morgonsändningar och 2 seminariedagar är det som väntar innan nästa helg.
Som vanligt känns det bra att jobba igen.
Kollegorna Lotte, Karin & jag.
3 morgonsändningar och 2 seminariedagar är det som väntar innan nästa helg.
Som vanligt känns det bra att jobba igen.
Kollegorna Lotte, Karin & jag.
Tjenare söndag!
Ännu en trevlig kväll och natt, i gott sällskap, har övergått till dag. Söndag.
Har sedan de ljusblå öppnades hunnit se både moln, sol och regn.
Idag ska jag hinna med en sväng till "den lilla staden vid havet", träffa familj och vänner.
Så småningom lär jag väl måsta jobba en stund också.
Inget att hetsa upp sig för.
Har sedan de ljusblå öppnades hunnit se både moln, sol och regn.
Idag ska jag hinna med en sväng till "den lilla staden vid havet", träffa familj och vänner.
Så småningom lär jag väl måsta jobba en stund också.
Inget att hetsa upp sig för.
Hellre klädpoker!
Har ni sett de där programmen på tv när de spelar poker? Tror det heter typ "World poker tour". Jag har zappat förbi programmen vid ett antal tillfällen, men aldrig fastnat. Häromkvällen gjorde jag det. I brist på annat så tänkte jag att "det här ska jag försöka förstå". Det gjorde jag inte...
Jag tittade ganska länge, kanske allt för länge, men istället för att försöka förstå strategier, regler, hur man vinner högvis med pengar osv, så fastnade jag i hur de såg ut.
Alltså: Professionella pokerspelare ärtill nästan 100% av fallen så långt ifrån coola det går att komma.
Pokerspelarna verkar nämligen generellt ha extremt taskig smak. Inga stilikoner direkt. Jag har aldrig sett så mycket mockajackor med fransar, skinnjackor och vederstyggliga tältskjortor (med hälsovådligt mönster för epileptiker) kring ett och samma bord.
Jag såg någon knasfinne med wrestlingfrisyr och solbrillor som såg oändligt sur ut. Det verkade vara så att han gjort det till "sin grej". Häftigt värre. Kommentatorerna pratar om, dem och deras egenheter, som på ett strategiskt plan. Ju större hög med marker man har desto mer knasgrejer verkar man komma undan med.
Överlag så verkar många av korthajarna i pokervärldens toppskikt sitta med solbrillor på sig inomhus. Det ser så tröttsamt dumt ut. Jag fattar att det är för att de har svagt psyke och inte vill att en vassare motspelare ska kunna läsa deras blick som en pekbok för barn. Men vad är det för modell på brillorna de envisas med att ha? VA!? Det är aldrig tal om några fräcka bågar. Nej, de sitter alltid där med nån freakig sportmodell som knappast en sportcyklist i Giro d´Italia skulle komma undan med. Det borde räknas som fusk. Jag blir iallafall provocerad av det och skulle få lust att lappa till dem så att spegelglasen yr över rummet ifall jag satt där och försökte koncentrera mig. De ser inte smarta ut.
Jag tittade ganska länge, kanske allt för länge, men istället för att försöka förstå strategier, regler, hur man vinner högvis med pengar osv, så fastnade jag i hur de såg ut.
Alltså: Professionella pokerspelare ärtill nästan 100% av fallen så långt ifrån coola det går att komma.
Pokerspelarna verkar nämligen generellt ha extremt taskig smak. Inga stilikoner direkt. Jag har aldrig sett så mycket mockajackor med fransar, skinnjackor och vederstyggliga tältskjortor (med hälsovådligt mönster för epileptiker) kring ett och samma bord.
Jag såg någon knasfinne med wrestlingfrisyr och solbrillor som såg oändligt sur ut. Det verkade vara så att han gjort det till "sin grej". Häftigt värre. Kommentatorerna pratar om, dem och deras egenheter, som på ett strategiskt plan. Ju större hög med marker man har desto mer knasgrejer verkar man komma undan med.
Överlag så verkar många av korthajarna i pokervärldens toppskikt sitta med solbrillor på sig inomhus. Det ser så tröttsamt dumt ut. Jag fattar att det är för att de har svagt psyke och inte vill att en vassare motspelare ska kunna läsa deras blick som en pekbok för barn. Men vad är det för modell på brillorna de envisas med att ha? VA!? Det är aldrig tal om några fräcka bågar. Nej, de sitter alltid där med nån freakig sportmodell som knappast en sportcyklist i Giro d´Italia skulle komma undan med. Det borde räknas som fusk. Jag blir iallafall provocerad av det och skulle få lust att lappa till dem så att spegelglasen yr över rummet ifall jag satt där och försökte koncentrera mig. De ser inte smarta ut.
Detta är min outfitanalys:
Nordbor som kommer långt i pokersammanhgang ser förvånansvärt ofta ut som killarna med Epa-traktor på gymnasiet. Asiaternas gimmick verkar vara svenniga ingenjörstyper. Sydamerikanerna lever på att verka lågmält farliga (sådär som kokainkungarna i gamla tv-serien Miami Vice). Amerikanerna rymmer allt från tv-pastorer och seniorcowboys från Dallas till buffliga hillbillymän, försäljartyper, klanledare och osmakliga Doktor Phil-typer.
De förenas alla i någon slags förvirrad patriotism och pokerheder, men framförallt i sin ruggigt dåliga smak.
Tacka vet jag klädpoker, där kläderna har en helt annan funktion.
Varmt!
Lite ovetandes om livet utanför våningen (efter gårdagens trivsamheter) så klev jag ut genom porten iklädd jeans, pikétröja, kavaj och schal (jo, jag hade kalsonger, sockar och skor också). Såväl kavaj som schal var definitivt överflödiga. Herrejävlar! Det är ju sommarvärme idag!
En hundpromenad, ett bolagsbesök, samt ett inköp av snittblommor, senare så är jag hemma igen. Varm och svettig! Nu: En kall öl på balkongen.
By the way: Jag har tydligen fyllesnarkat å det grövsta inatt. Jag tror gomseglet lossnat, eller så är det bara träningsvärk. Kan man ha det? Önskar er alla en synnerligen bra lördag! Det tänker jag ha.
En hundpromenad, ett bolagsbesök, samt ett inköp av snittblommor, senare så är jag hemma igen. Varm och svettig! Nu: En kall öl på balkongen.
By the way: Jag har tydligen fyllesnarkat å det grövsta inatt. Jag tror gomseglet lossnat, eller så är det bara träningsvärk. Kan man ha det? Önskar er alla en synnerligen bra lördag! Det tänker jag ha.
Han runkar ju...
I en tid av dyra investeringar så borde man kanske tänka två, eller tre, gånger på hur man spenderar sina pengar. Inte minst när man gör en ny logotyp.
Brittiska OGC (The Office of Government Commerce) har i uppdrag att se över hur regeringen förbrukar landets ekonomiska resurser. En jättehög med pengar lär denna fantatstiska skapelse ha kostat. Jag gissar att det måste vara den dyraste prislappen för en runkande streckgubbe genom tiderna:
Hepp!
Brittiska OGC (The Office of Government Commerce) har i uppdrag att se över hur regeringen förbrukar landets ekonomiska resurser. En jättehög med pengar lär denna fantatstiska skapelse ha kostat. Jag gissar att det måste vara den dyraste prislappen för en runkande streckgubbe genom tiderna:
Hepp!
Sovmorgon
Ordet "sovmorgon" har fått en ny innebörd.
Förr betydde det helt enkelt att jag sov länge, alltså LÄNGE, på exempelvis lördagar.
Detta gäller inte längre.
Jag menar, visst sover jag längre när jag är ledig än när jag jobbar, men då jag, som nu, sitter och bloggar en ledig fredag då klockan är 08.22 så är inte allt som det ska. Med tanke på att jag dessutom redan hunnit med att dammsuga tre rum + köket, fixat frukost och läst morgontidningen, så fattar ni att något är galet.
Vill man hårddra det här och syna noga i sömmarna så har jag ju sovit tre timmar längre än en vanlig vardag (då jag kliver upp 4.15), så på så vis så har jag ju haft en "sovmorgon", men i min lilla förvirrade värld så vaknar man inte före kl 10.22 då man har en riktig sovmorgon.
Det värsta av allt är nog att dagen blir så lång när man kliver upp tidigt. Jag får ju nästan panik när jag inser att jag kanske måste göra något vettigt innan det blir kväll igen, att någon form av hobby borde födas. But no!
Frågor som kanske infinner sig:
- Somnar du tidigare på kvällen också? Svar: Nej. Jag är uppe lääänge...
- Är det jobb- eller åldersrelaterat? Svar: Ja och Ja (är jag rädd för)
Kontenta: Fr o m NU så övergår jag till att kalla alla morgnar för bara "morgon". Punkt!
Förr betydde det helt enkelt att jag sov länge, alltså LÄNGE, på exempelvis lördagar.
Detta gäller inte längre.
Jag menar, visst sover jag längre när jag är ledig än när jag jobbar, men då jag, som nu, sitter och bloggar en ledig fredag då klockan är 08.22 så är inte allt som det ska. Med tanke på att jag dessutom redan hunnit med att dammsuga tre rum + köket, fixat frukost och läst morgontidningen, så fattar ni att något är galet.
Vill man hårddra det här och syna noga i sömmarna så har jag ju sovit tre timmar längre än en vanlig vardag (då jag kliver upp 4.15), så på så vis så har jag ju haft en "sovmorgon", men i min lilla förvirrade värld så vaknar man inte före kl 10.22 då man har en riktig sovmorgon.
Det värsta av allt är nog att dagen blir så lång när man kliver upp tidigt. Jag får ju nästan panik när jag inser att jag kanske måste göra något vettigt innan det blir kväll igen, att någon form av hobby borde födas. But no!
Frågor som kanske infinner sig:
- Somnar du tidigare på kvällen också? Svar: Nej. Jag är uppe lääänge...
- Är det jobb- eller åldersrelaterat? Svar: Ja och Ja (är jag rädd för)
Kontenta: Fr o m NU så övergår jag till att kalla alla morgnar för bara "morgon". Punkt!
Nu!
Sibyllafet
Det var ett tag sedan, men idag gjorde jag det. Jag smutsade ner min kropp med lunchfoder från Sibylla. Deppigt. Jag visste redan när jag gick in genom dörrarna att det var fel. Alla människor som satt där och åt såg så håglösa ut. Jag fattar inte varför jag gjorde det. Dålig påverkan? Svag karaktär? Slö och bekväm? När det här händer så känner jag mig ju alltid lika värdelös efteråt.
Först blir man mätt och går in i mättma. Man känner sig nöjd fast med en underliggande oro i sin vanhelgade kropp. Sedan smyger sig tröttheten på och man går in i tröttman, snabbmatens oundvikliga dvala.
Där är jag nu. Känner mig slö och viljelös. Ångerfull. Men jag förtjänar det som den självskändare jag är.
Det värsta är att när man upplevt mättman och tröttman ett antal gånger så sitter man plötsligt där, mitt i tredje och värsta fasen, dvs fetman. En präktig Sibyllafetma går aldrig bort.
- Snälla Gud, straffa mig inte så förbannat hårt. Jag gör vad som helst. Bara inte bli Sibyllafet. Jag har så det räcker.
Först blir man mätt och går in i mättma. Man känner sig nöjd fast med en underliggande oro i sin vanhelgade kropp. Sedan smyger sig tröttheten på och man går in i tröttman, snabbmatens oundvikliga dvala.
Där är jag nu. Känner mig slö och viljelös. Ångerfull. Men jag förtjänar det som den självskändare jag är.
Det värsta är att när man upplevt mättman och tröttman ett antal gånger så sitter man plötsligt där, mitt i tredje och värsta fasen, dvs fetman. En präktig Sibyllafetma går aldrig bort.
- Snälla Gud, straffa mig inte så förbannat hårt. Jag gör vad som helst. Bara inte bli Sibyllafet. Jag har så det räcker.
Fatty fatty bom bom!
Med jämna mellanrum så ska det fotograferas på jobbet. Det är oftast nya bilder till webben som ska tas. Jag hatar det! Det sägs ju att kameran inte ljuger. Jag hoppas fortfarande att det är en lögn. Tittade precis en bild som togs helt nyligt när jag fick en ny kollega. Det är ingen trevlig syn. Det man ser är: Min tomma blick, bleka hy och en rejäl dubbelhaka! Jag vill inte vara med och sprida den här typen av propaganda. Trodde jag skulle slippa den här typen av exponering när jag jobbar på radion, "vi hörs, men inte syns"... I helvete heller!
Jag tittar ner på min svällande hängbuk och undrar vad som gått fel. Varför slutar den aldrig jäsa. Den är som en surdeg på någons diskbänk. Någon vill straffa mig för något. Så måste det vara. Måste!
Av förklarliga skäl tänker jag inte visa bilden ifråga. Det stannar nämligen inte vid blek hy och dubbelhaka. Jag kan nämligen även konstatera, till min stora förskräckelse, att jag har börjat anlägga en begynnande "majsbrödsröv" också. En redig en. Eländet verkar inte ha någon ände. Tvi, tvi, tvi!
Hade jag castats till en tv-serie idag hade det utan tvekan blivit Fatman i "Jake & The Fatman" (tv-serie på 80-talet). Kul öde när man ändå borde ha några år kvar i jordelivet. Deppigt smeknamn förresten.
Jag tittar ner på min svällande hängbuk och undrar vad som gått fel. Varför slutar den aldrig jäsa. Den är som en surdeg på någons diskbänk. Någon vill straffa mig för något. Så måste det vara. Måste!
Av förklarliga skäl tänker jag inte visa bilden ifråga. Det stannar nämligen inte vid blek hy och dubbelhaka. Jag kan nämligen även konstatera, till min stora förskräckelse, att jag har börjat anlägga en begynnande "majsbrödsröv" också. En redig en. Eländet verkar inte ha någon ände. Tvi, tvi, tvi!
Hade jag castats till en tv-serie idag hade det utan tvekan blivit Fatman i "Jake & The Fatman" (tv-serie på 80-talet). Kul öde när man ändå borde ha några år kvar i jordelivet. Deppigt smeknamn förresten.
Dagar som idag
En del dagar är hummer och champagne.
Andra är köttbullar med potatis och lingon.
Den här dagen har hittills varit pölsa.
Eller fiskbullar, eller blodpudding.
Inte gott, men ok.
Men det blåser en bris av tournedos eller sjötunga.
Finns det liv, finns det hopp..
Ni hajar..
Andra är köttbullar med potatis och lingon.
Den här dagen har hittills varit pölsa.
Eller fiskbullar, eller blodpudding.
Inte gott, men ok.
Men det blåser en bris av tournedos eller sjötunga.
Finns det liv, finns det hopp..
Ni hajar..
Bomba i kärlekens namn!
Jag, och många med mig, har genom åren blivit ganska härdade när det kommer till alla konstigheter, på många plan, som frodas runt om i världen. Men då och då kan jag nästan ramla i backen av häpnad över hur illa (eller bra, beroende på hur man ser det) den mänskliga hjärnan kan fungera under fel omständigheter.
Häromkvällen hade vi städkväll på jobbet och jag gick igenom massor med papper jag sparat genom åren. Bl.a hittade jag en artikel som rapporterade att Pentagon bekräftat att de faktiskt övervägt att utveckla en s.k. "Gayomb", dvs ett kemiskt stridsmedel, vars kärna skulle bestå av ett starkt afrodisiskt hormon som vid träff skulle spridas för vinden och plötsligt förvandla alla heterosexuella fiendesoldater till sjukt knullsugna homosexuella.
Det låter kanske som en skröna, men det är sant!
USA:s militär har alltså seriöst lekt med tanken att skapa bomber som ska slå ut hela stridsförband genom att göra dem så oemotståndligt kåta på varanda att de slänger sina vapen åt sidan, och istället börjar böga med varandra. Strålande. Vilken enastående hjärna som kom på den idén....
Min fantasi är alldeles för begränsad för att kunna utforska hur det måste gått till på mötet där idén till gaybomben föddes. De måste varit sanslöst malliga över det faktum att de skulle ta fram en kembomb som inte dödar människor utan på sig höjd skulle leda till skador på diverse kroppsöppningar.
Tjohoo! Så smart! Alla vet ju hur homosexuella är. Tänk då att knäcka "Fi" genom att göra soldaterna sådär alldeles galet och farligt homosexuella, som ett pridetåg! Jag fattar inte att de inte kommit på det tidigare. Tänk, då hade Korea-, Vietnam- och Irakkrigen kunnat förvandlas till värsta pridefestivalen ever! Säkert inte mindre stökig, men krig i fredens och kärlekens namn.
Ja, jag säger då det. Nobelprisvarning it is.
Idioter....
Söndag - Gudfadern gästar...
Det är inte bara vardagar som har en del gissel.
Det finns massor av små moment, även då det är helg, som gör mig trött. Sådär trött så att jag får lust att agera på något sätt, inte låta ex irritationsmomentet passera obemärkt.
Ett typiskt sådant helggissel (dagen efter en fest) är när när den svartmuskige gatumusikanten, rakt nedanför min balkong, under en och samma förmiddag spelat sin våldsamt talanglösa version av ledmotivet till "Gudfadern" ca trettioåtta gånger. På ett sjukt sorgligt dragspel dessutom.
Det har han iaf gjort idag. Jag fick lust att och slänga ner något tungt på honom (kanske den nya betongkrukan med penseér i som jag fick igår), alternativt gå ner och ge honom "an offer he can´t refuse". Men jag orkar bara inte. Jag biter ihop.
Min hjärna är trött idag. Jag ber om nåd. Jag orkar inte höra Gudfadern en gång till.
Hilfe!
Det finns massor av små moment, även då det är helg, som gör mig trött. Sådär trött så att jag får lust att agera på något sätt, inte låta ex irritationsmomentet passera obemärkt.
Ett typiskt sådant helggissel (dagen efter en fest) är när när den svartmuskige gatumusikanten, rakt nedanför min balkong, under en och samma förmiddag spelat sin våldsamt talanglösa version av ledmotivet till "Gudfadern" ca trettioåtta gånger. På ett sjukt sorgligt dragspel dessutom.
Det har han iaf gjort idag. Jag fick lust att och slänga ner något tungt på honom (kanske den nya betongkrukan med penseér i som jag fick igår), alternativt gå ner och ge honom "an offer he can´t refuse". Men jag orkar bara inte. Jag biter ihop.
Min hjärna är trött idag. Jag ber om nåd. Jag orkar inte höra Gudfadern en gång till.
Hilfe!
Rajtantajtan - The russian way
Ikväll är det fest. Igen.
Vi har tänkt på allt. Allt från ohemula mängder mat, och alkohol, till fräcka spellistor på Spotify.
Ja jag säger då det. Vi har till och med planer på att pimpa trapphuset, lägenheten och oss själva. Delar av kvällen kommer, enligt min vän F, att ha ett ryskt tema. Anar att det kan handla om vodka. F är onekligen lite primitiv.
Apropå Ryssland, som på olika vis dyker upp, så hittade jag en "snutt" på Youtube som visar hur det ska gå till när det är fest. Filmens huvudperson håller sig i bakgrunden, men dominerar totalt med sina råheta, och ganska egna, dansmoves. Det går inte att bli annat än impad av en kille som dansar så uthålligt, nästan stoiskt, på en och samma plats hela kvällen. Det är stort, på gränsen till magnifikt.
Vi får hoppas att det blir lika mycket rajtantajtan här ikväll. Det blir det nog.
Vi har tänkt på allt. Allt från ohemula mängder mat, och alkohol, till fräcka spellistor på Spotify.
Ja jag säger då det. Vi har till och med planer på att pimpa trapphuset, lägenheten och oss själva. Delar av kvällen kommer, enligt min vän F, att ha ett ryskt tema. Anar att det kan handla om vodka. F är onekligen lite primitiv.
Apropå Ryssland, som på olika vis dyker upp, så hittade jag en "snutt" på Youtube som visar hur det ska gå till när det är fest. Filmens huvudperson håller sig i bakgrunden, men dominerar totalt med sina råheta, och ganska egna, dansmoves. Det går inte att bli annat än impad av en kille som dansar så uthålligt, nästan stoiskt, på en och samma plats hela kvällen. Det är stort, på gränsen till magnifikt.
Vi får hoppas att det blir lika mycket rajtantajtan här ikväll. Det blir det nog.
8 år!!
Lilljällets Frank Elliot Moltas Leijon fyller 8 år idag.
(Han kanske inte ser glad ut, men han är det).
Ikväll: Presenter till Frank. Vin till husse. Hurra!
Tiden går...
Jag minns när han var liten som en hamster, när vi hämtade honom (då han vuxit till ett marsvins storlek), första måltiden på E14-baren bestående av strips (utan salt), alla små utflykter, första utställningen, den 2:a och sista utställningen, kamperna med boxern Boris, allt jävla hår jag dammsugit under åren osv. Ja, jävlar vad tiden tiden runnit iväg. Det märkliga är att han nu, när han väl borde börja bli en tillbakalutad herre, är mer crazy än nånsin. Han har aldrig terroriserat mig som nu. Han är snäll, lyhörd, lydig, löjligt kelsjuk och ohyggligt söt. Jag vet det låter småtöntigt, men han är the best dog ever (trots ohyggliga veterinärkostnader å det senaste). Grattis Frallan, även om jag inte tror du läser min blogg. /Husse
(Han kanske inte ser glad ut, men han är det).
Ikväll: Presenter till Frank. Vin till husse. Hurra!
Tiden går...
Jag minns när han var liten som en hamster, när vi hämtade honom (då han vuxit till ett marsvins storlek), första måltiden på E14-baren bestående av strips (utan salt), alla små utflykter, första utställningen, den 2:a och sista utställningen, kamperna med boxern Boris, allt jävla hår jag dammsugit under åren osv. Ja, jävlar vad tiden tiden runnit iväg. Det märkliga är att han nu, när han väl borde börja bli en tillbakalutad herre, är mer crazy än nånsin. Han har aldrig terroriserat mig som nu. Han är snäll, lyhörd, lydig, löjligt kelsjuk och ohyggligt söt. Jag vet det låter småtöntigt, men han är the best dog ever (trots ohyggliga veterinärkostnader å det senaste). Grattis Frallan, även om jag inte tror du läser min blogg. /Husse
Sushi, kort, kontanter och tanter
Efter jobbet så var det dax för lunchinköp. Jag snubblade iväg till sushihaket på Sjögatan. När jag beställt och sticker fram kortet får jag en "överraskning". De tar inte kort! Alltså: Jag vet ju om att de inte gör det, men glömde bort det i förvirringen. Tjejen i kassan informerade stressigt att det finns en bankomat "borta vid Ica".
Hursomhelst: Jag börjar bli grymt trött på affärsinnehavare som inte accepterar kortbetalning. Det är barockt, det är gammalmodigt, det är bakåtsträvande. Okej, jag kan köpa att den lilla specialbutiken på tvärgatan, som har en kundbas på max en kund per kvartal, inte ser lönsamhet i att ligga ute med en månadskostnad för kortbetalsystem etc. Men nu snackar vi ett sushihak som omsätter typ två ton rå fisk, och ännu mera ris, per dag. Då är det provocerande.
Hur mycket kontanter kan en sushibar hantera? Sitter de på sedelbuntar när det är fikastund?
Väl vid bankomaten vid Ica så ställer jag mig i bankomatkön och gör följande iakttagelse:
I kön står fem personer varav tre är 75+. Inget ovanligt med det. Det som däremot är mindre vanligt är att tanten längst fram i kön är sprutsolad och har en marimekkokappa som ser väldigt väldesignad ut. Två tanter fram står en tant som ser allmänt dyr ut, och tanten framför mig bär Gucci-solbrillor, high-water-pants och typ pradapumps i guldigt snakeskin.
Bakom mig stod en powermamma och samtalade med sin whitetrash-väninna. Under mina fem minuter i kön lyckades jag urkilja frasen "och ja ba...", i deras samtal, cirka femtusen gånger.
Jag sprang med ett övertryck i skallen till sushistället och betalade.
Naturligtvis med ett leende på läpparna. Det är ju helg.
Hursomhelst: Jag börjar bli grymt trött på affärsinnehavare som inte accepterar kortbetalning. Det är barockt, det är gammalmodigt, det är bakåtsträvande. Okej, jag kan köpa att den lilla specialbutiken på tvärgatan, som har en kundbas på max en kund per kvartal, inte ser lönsamhet i att ligga ute med en månadskostnad för kortbetalsystem etc. Men nu snackar vi ett sushihak som omsätter typ två ton rå fisk, och ännu mera ris, per dag. Då är det provocerande.
Hur mycket kontanter kan en sushibar hantera? Sitter de på sedelbuntar när det är fikastund?
Väl vid bankomaten vid Ica så ställer jag mig i bankomatkön och gör följande iakttagelse:
I kön står fem personer varav tre är 75+. Inget ovanligt med det. Det som däremot är mindre vanligt är att tanten längst fram i kön är sprutsolad och har en marimekkokappa som ser väldigt väldesignad ut. Två tanter fram står en tant som ser allmänt dyr ut, och tanten framför mig bär Gucci-solbrillor, high-water-pants och typ pradapumps i guldigt snakeskin.
Bakom mig stod en powermamma och samtalade med sin whitetrash-väninna. Under mina fem minuter i kön lyckades jag urkilja frasen "och ja ba...", i deras samtal, cirka femtusen gånger.
Jag sprang med ett övertryck i skallen till sushistället och betalade.
Naturligtvis med ett leende på läpparna. Det är ju helg.
Efter skit kommer glädje
Efter en skitmorgon, med en skitsänding i bagaget, så sitter jag vid mitt skrivbord.
Jag behöver verkligen någonting som får mig att "kicka ass", sätta fart.
Då händer det!
Jag fick veta att en snubbe har min blogg som startsida!
En kompis kompis (om ni fattar?) hade varit hemma hos en polare för en "datafix".
Det var då han såg det! MAGSTAR! Som startsida.
Ujujuj, vad mallig jag blev. Jag kände mig lite som google fast i mindre skala.
Det är exakt sådana små detaljer som gör ens dag lite bättre.
Äntligen fredag!
Jag behöver verkligen någonting som får mig att "kicka ass", sätta fart.
Då händer det!
Jag fick veta att en snubbe har min blogg som startsida!
En kompis kompis (om ni fattar?) hade varit hemma hos en polare för en "datafix".
Det var då han såg det! MAGSTAR! Som startsida.
Ujujuj, vad mallig jag blev. Jag kände mig lite som google fast i mindre skala.
Det är exakt sådana små detaljer som gör ens dag lite bättre.
Äntligen fredag!
Undrar lite förvirrat:
SNART!
Desperat?
Är det något i min blick? Är det något sorgligt jag signalerar?
Verkar jag väldigt ensam? Lyser det desperation om mig?
Har utan särskilt mycket analyserande läst av en trend runt människor i min omgivning, och uppenbarligen har de läst av något hos mig. Något som jag själv inte upplever.
Det började för tre veckor sedan. Den senaste i raden av "tillfälliga kontakter" (som det visat sig vara) fick ett snällt "hejdå" och allt var som vanligt igen. Det kanske kan vara känslan av vår, för inom bara några dagar så ringde två (2!) av mina kvinnliga kamrater och kvittrade glatt om att "nu har jag hittat en pojkvän till dig ". Jag blev inte alltför förvånad eftersom heteromänniskor i min närhet verkar tro att är man bara bög och singel så säger det "klick" så snart en annan med samma status korsar ens väg. Så är det inte. Tro mig. Då skulle jag ingått månggifte flera gånger om.
Några dagar senare uppstår en liknande situation igen, men den här gången "irl". En inbjudan till en fika resulterar i att värdinnan även har bjudit in en annan singelbög. En generad kille, med blossande kinder, som var trevlig på all de vis men föll inte för en sekund in under ordet "intressant", men uppenbarligen var det inte ömsesidigt då några sms ramlade in dagarna efter med förfrågan om påtår. Jag tackade nej.
Kopplerierna fortsätter. Idag kom min kamrat Eva på besök. Hon glömde sin mössa när vi skiljdes åt. En halvtimme efteråt så kom ett sms: Jag glömde mössan. Du kan komma in med den på fredag. Då jobbar Uffe......
Jag frågade om denne "Uffe" är någon jag borde veta vem det är. Svaret kom omgående: Tycker du ska träffa honom. Söt singel.
Jag hänvisar till de två första raderna i inlägget, med tillägget: Verkar jag handlingsförlamad?
På fredag ska jag iaf gå till en butik med en mössa......
Verkar jag väldigt ensam? Lyser det desperation om mig?
Har utan särskilt mycket analyserande läst av en trend runt människor i min omgivning, och uppenbarligen har de läst av något hos mig. Något som jag själv inte upplever.
Det började för tre veckor sedan. Den senaste i raden av "tillfälliga kontakter" (som det visat sig vara) fick ett snällt "hejdå" och allt var som vanligt igen. Det kanske kan vara känslan av vår, för inom bara några dagar så ringde två (2!) av mina kvinnliga kamrater och kvittrade glatt om att "nu har jag hittat en pojkvän till dig ". Jag blev inte alltför förvånad eftersom heteromänniskor i min närhet verkar tro att är man bara bög och singel så säger det "klick" så snart en annan med samma status korsar ens väg. Så är det inte. Tro mig. Då skulle jag ingått månggifte flera gånger om.
Några dagar senare uppstår en liknande situation igen, men den här gången "irl". En inbjudan till en fika resulterar i att värdinnan även har bjudit in en annan singelbög. En generad kille, med blossande kinder, som var trevlig på all de vis men föll inte för en sekund in under ordet "intressant", men uppenbarligen var det inte ömsesidigt då några sms ramlade in dagarna efter med förfrågan om påtår. Jag tackade nej.
Kopplerierna fortsätter. Idag kom min kamrat Eva på besök. Hon glömde sin mössa när vi skiljdes åt. En halvtimme efteråt så kom ett sms: Jag glömde mössan. Du kan komma in med den på fredag. Då jobbar Uffe......
Jag frågade om denne "Uffe" är någon jag borde veta vem det är. Svaret kom omgående: Tycker du ska träffa honom. Söt singel.
Jag hänvisar till de två första raderna i inlägget, med tillägget: Verkar jag handlingsförlamad?
På fredag ska jag iaf gå till en butik med en mössa......
Zzzzz... Hilfe!
För 1,5 år sedan, då 2008 blev 2009, så började jag sända morgonradio.
Det är kul, trots de oerhört tidiga morgnarna.
Under den här tiden har jag bara(?) försovit mig 3 gånger.
Nu till kärnan. 2 av dessa 3 gånger har inträffat den här veckan!
Detta oroar mig eftersom jag nu bara väntar på den "ultimata försovningen",
dvs den som gör att jag missar programstarten kl 06.00, vilket än så länge inte inte inträffat.
Vad göra?
Låta bli att sova och sitta vaken hela natten i väntan på morgonen?
Införskaffa ytterligare en, två eller tre, väckarklockor?
Använda mig av de hushållsnära tjänsterna och hyra någon som väcker mig?
Byta jobb?
Låta det hända så att det är avklarat och kan börja om från "noll"?
Jag bara undrar
Är "Deadwood" bra? Jag lånade de två första säsongerna på dvd för att... för att... för att... Jag vet faktiskt inte. För att jag hörde att serien var bra. Men källan och jag har, uppenbarligen, inte samma smak. Han gillar Steven Seagal och Chuck Norris. På ett oironiskt sätt.
Smärta!
Ibland inser jag att det finns folk som faktiskt läser saker jag skriver här.
Då får jag ont i magen.
Då får jag ont i magen.
Skadad av splitter
Är lite splittrad idag så bloggandet får vänta.
Varför jag känner mig tvingad att skriva detta, för att förklara, övergår mitt förstånd.
Men nu blev det så.
Senare alltså.
Vädret: Varierat vårväder.
Jamendåså.
Varför jag känner mig tvingad att skriva detta, för att förklara, övergår mitt förstånd.
Men nu blev det så.
Senare alltså.
Vädret: Varierat vårväder.
Jamendåså.
Baföatt
Jag har sett bättre dagar, men också sämre. Eftermiddagen har bl.a spenderats framför tv´n och några avsnitt "Vänner". Av någon anledning så gillar jag fortfarande den serien. Den kan nog betecknas vara en av mina favortiserier. Så nu har jag suttit och flinat och småhulkat åt Ross, Rachel och alla de andra någon timme.
En av mina favoritgästskådespelare i "Vänner" är Giovanni Ribisi, som spelade Phoebes lillebror. En dag kommer jag att skriva ett inlägg om alla mina birollsfavoriter, och Giovanni kommer att vara med på listan.
Sa jag att jag fortfarande är semibakis?
Eller att en av mina kompisar berättade att han var kär i mig?
Tuff shit.
En av mina favoritgästskådespelare i "Vänner" är Giovanni Ribisi, som spelade Phoebes lillebror. En dag kommer jag att skriva ett inlägg om alla mina birollsfavoriter, och Giovanni kommer att vara med på listan.
Sa jag att jag fortfarande är semibakis?
Eller att en av mina kompisar berättade att han var kär i mig?
Tuff shit.
Om igen
Om jag hade varit den jag är nu när jag var tjugo hade jag sökt en skrivarlinje eller någon form av producentutbildning. Men då hade jag inte blivit den jag är nu. Och jag gillar den jag blivit. Trots allt. Eller kanske just därför.
Hade du vågat chansa?
Hade du vågat chansa?
En början...
Trots vedermödorna, som redovisas i förra inlägget, så är jag upprätt.
Efter en rejäl baksmälla så tog min migrän över stafettpinnen.
Resultat: Måndag känns som måndagar brukar beskrivas. Mindre bra.
Är, trots allt, ganska nöjd.
Lyckades igår sätta upp de nya gardinerna i vardagsrummet, hänga upp de nya ljuslyktorna, placera ut nya soffkuddar och städa bort en del gammalt...
Mer inspirerande än såhär blir det inte idag.
Jo just det! Jag ska lämna in deklarationen.
Meget upphetsande!
Efter en rejäl baksmälla så tog min migrän över stafettpinnen.
Resultat: Måndag känns som måndagar brukar beskrivas. Mindre bra.
Är, trots allt, ganska nöjd.
Lyckades igår sätta upp de nya gardinerna i vardagsrummet, hänga upp de nya ljuslyktorna, placera ut nya soffkuddar och städa bort en del gammalt...
Mer inspirerande än såhär blir det inte idag.
Jo just det! Jag ska lämna in deklarationen.
Meget upphetsande!
Lobotomibakfylla
Gårdagens festande tar ut sin rätt. Tappade omdömet och drack alkohol som om jag aldrig druckit i hela mitt liv. Nonstop-drinking från kl. 16.00 till 01.00. Förfest med 20 st högljudda Kir-pimplande individer. Middag, högljudd allsång och massor med vin. Tokdans med tillhörande svalkande vin. Ja, jag säger då det. Moget? Nope!
Efter det taxi till nästa fest. Bål, vin, hångel, vin, dans, hångel, skratt, prat, vin. Smart? Nope!
Strax efter midnatt insåg jag att om man krockar med väggar och dörrposter vid förflyttning till fots, missar stolar vid försök till vila, har träningsvärk i höger arm efter bål- och vinsvingande så bör man dra sig tillbaka. Klokt? Jepps!
Somnade mer eller mindre ovaggad i den sköna hotellsängen.
Idag känner jag mig nöjd med mig själv (Obs! Ironi).
Jag tror att jag lyckats få till en perfekt lobotomibakfylla. Känner mig helt hjärnförlamad. Jag förstår inte vad någon säger till mig. Jag kan se deras läppar röra sig, men det händer liksom inget. Jag skulle behöva nån sorts tolk som kan förklara allting för mig idag. ALLT.
Det har varit, och är, en sån dag/kväll idag.
Lika bra att gå till sängs.
Efter det taxi till nästa fest. Bål, vin, hångel, vin, dans, hångel, skratt, prat, vin. Smart? Nope!
Strax efter midnatt insåg jag att om man krockar med väggar och dörrposter vid förflyttning till fots, missar stolar vid försök till vila, har träningsvärk i höger arm efter bål- och vinsvingande så bör man dra sig tillbaka. Klokt? Jepps!
Somnade mer eller mindre ovaggad i den sköna hotellsängen.
Idag känner jag mig nöjd med mig själv (Obs! Ironi).
Jag tror att jag lyckats få till en perfekt lobotomibakfylla. Känner mig helt hjärnförlamad. Jag förstår inte vad någon säger till mig. Jag kan se deras läppar röra sig, men det händer liksom inget. Jag skulle behöva nån sorts tolk som kan förklara allting för mig idag. ALLT.
Det har varit, och är, en sån dag/kväll idag.
Lika bra att gå till sängs.
Hujedamej
Det känns lite tungt idag. Den förmodade kvällen i soffan blev något helt annat.
Huvudet känns tungt, och tankarna på avfärd mot "den lilla staden vid havet" känns inte helt inspirerande. Men å andra sidan är inte känslan obekant. "Been there, done that" är en strof som ligger bra till. Det löser sig.
Hotell är bokat, festen betald, vin inhandlat, kläderna tvättade...
Nu: Starkt kaffe, en dusch, promenad.
Huvudet känns tungt, och tankarna på avfärd mot "den lilla staden vid havet" känns inte helt inspirerande. Men å andra sidan är inte känslan obekant. "Been there, done that" är en strof som ligger bra till. Det löser sig.
Hotell är bokat, festen betald, vin inhandlat, kläderna tvättade...
Nu: Starkt kaffe, en dusch, promenad.
Älgjakt + Valborg = Tröttande
Zzzzzzz.....
Sådan husse, sådan hund...
