magstar

Hamnade i tankelandet. Jag gör det ibland. Ganska ofta.
Det finns ju så mycket att tänka på.

Men nu får det vara slut på huvudbry. För den här gången.

Jag har tänkt för mycket på vad som ska göras, skrivas och hur jag ska förhålla mej till vissa saker, personer och situationer. Det är bara att låta det som ska ske ske. Get it?

Det är ingen mening med att hålla på att överanalysera och göra allting bra mycket svårare än vad det är, trots att avsikten med tänkandet var tvärtom. För så jävla svårt är det inte egentligen. Livet alltså. Är det nånting vi människor kan så är det att leva. Det finns liksom där, djupt rotat inom oss, som en gammal vana. Att leva alltså.

Livet bara finns där och väntar på att komma ut. Det vill inget annat än att få springa fritt på gräsmattan och jaga sin egen svans. Mitt ligger där nu på golvet framför mej och gottar sig i lite höstsol som skiner in genom fönstret. Det ska nog bli bra det här. Jag måste bara ge honom ett ben att bita i. Eller en leksak. För stunden.

Efter en smått hysterisk färd till Stockholm, t o r över dagen, så blev det (hipp som happ) en kräftskiva. Väl hemkommen efter det så hamnade jag i det som kan beskrivas som "en heterokilles dröm". Det var helt ok, t o m skittrevligt, att vara bög i situationen som uppstod, men samtidigt lite lätt frustrerande.

I mitt hem, i mitt vardagsrum, i min soffa landade fem (5) brudar!

Jag vill inte alls klaga, men ur ett bögperspektiv så skulle ju en liknande situation med bara grabbar vara en önskedröm, men icke. Som vanligt så är det tjejer som gör mig den äran. Vänder man på kuttingen så finns det säkert ett helt gäng pojkar/killar/herrar som velat byta med mig, som inte ser situationen ur ett gayperspektiv.

Ja ja... Efter fyra flaskor bubbel lämnade vi hemmets vrå och bevistade vi fyra olika etablissemang innan det blev hemgång. Home sweet home.

Linda, Maria, Madde, Eva & Therese. Tack för en trevlig kväll!
Jag klagar inte, jag bara konstaterar.

Jag dansar lite för mig själv här.
På riktigt, alltså.
Glädje när den är som finast (?).
Jag visste inte att en flaska rött kunde åstadkomma detta.
Nu vet jag.

Imorgon bilresa mot Stockholm. Tjenare Kungen!

Hamnade i tankelandet. Jag gör det ibland. Ganska ofta.
Det finns ju så mycket att tänka på.

Men nu får det vara slut på huvudbry. För den här gången.

Jag har tänkt för mycket på vad som ska göras, skrivas och hur jag ska förhålla mej till vissa saker, personer och situationer. Det är bara att låta det som ska ske ske. Get it?

Det är ingen mening med att hålla på att överanalysera och göra allting bra mycket svårare än vad det är, trots att avsikten med tänkandet var tvärtom. För så jävla svårt är det inte egentligen. Livet alltså. Är det nånting vi människor kan så är det att leva. Det finns liksom där, djupt rotat inom oss, som en gammal vana. Att leva alltså.

Livet bara finns där och väntar på att komma ut. Det vill inget annat än att få springa fritt på gräsmattan och jaga sin egen svans. Mitt ligger där nu på golvet framför mej och gottar sig i lite höstsol som skiner in genom fönstret. Det ska nog bli bra det här. Jag måste bara ge honom ett ben att bita i. Eller en leksak. För stunden.

Jag hör hur det gnisslas tänder, hur det muttras om glögg, bergvärme,
varma kläder, filtar och duntäcken. 

Så jävla illa låter det väl inte. Eller...?

Det är med stor glädje jag kan meddela att jag överlevt min lilla "turné" med föreläsningar, anföranden, vanliga jobbet och lite annat "horeri". Kul, men ack så jobbigt. Jag har fan misströstat. Jag har sugit ur all min energi för att orka och fick t o m en släng feber. Bara sisådär. Men nu är det avklarat och det känns helt underbart. Som en bekräftelse på detta så är det en underbar höstdag med mycket sol. Nu tar jag en promenad, sedan ska jag käka lunch med vänner och framåt kvällen står dammsugaren redo för samarbete.

Idag är första dagen i resten av mitt liv!
(Jag vet ni hört det förr, men det känns precis så)

Snyggt jobbat, Peter!

Det var ett tag sedan sist. Hoppas ni har hälsan och mår bra.

Jag har tagit mig (som det brukar heta) "vatten över huvudet". Jag har alldeles för många (som det också brukar heta) "järn i elden". Det är inte alltid av godo. Jag har stressmage, sover dåligt, hinner inte blogga, jobbar både på jobbet och hemma, tänker, tänker mer, skriver, skriver mer, pratar, överlägger, levererar...

Det är en vecka kvar innan det lugnar ner sig. Överlever jag nästa onsdag så är det mesta i land. Jag ska inte sätta mig i den här sitsen igen. Men är man bekräftelsenörd, gillar att testa nya saker, nya forum osv, så är det svårt att låta bli att lämna komfortzonen. Man måste utmana sig själv. Man måste våga.

Ser dock fram emot när "vågandet" och "utmanandet", för den här gången, når sitt slut.

Jag tycker att man bara borde få dricka alkohol på arbetstid.
På så sätt så skulle man få bort många alkoholrelaterade olycksfall i hemmet.

Det vore ju jävligt klädsamt om jag kunde skriva ett inlägg.
Har man en blogg, så har man en blogg.

De senaste veckorna har varit hysteriska. Jag ska inte dra hela kalendern, men jag har kombinerat arbete med extrajobb, föreläsningar i Stockholm, Galakväll i samma stad, umgänge med vänner och bekanta, bott på hotell, åkt tåg, festat, kraschat ännu en relation, plockat svamp, klippt gräs... Ja, listan kan göras lång och längre. Till råga på allt så ser det lika fullsmetat ut den närmaste månaden.

Helt ärligt. Jag vet inte hur jag tänkte när jag fyllde kalendern. Troligen var det horan i mig som såg tusenlapparna flyga in. Tvivlar på att det är värt det. Men, men... Som man bäddar får man ligga. Har man tagit djävulen i båten så får man ro honom iland. Ja, ni fattar.

Jag ska iaf försöka bättra mig, både vad gäller bloggande och fyllande av kalendern.