magstar

Vaknar halv-12 i ett nästan tomt rum på ca 50 kvm. Det ekar när jag andas. Nästan alla möbler, gardiner, lampor osv är borttransporterade. Det är nyårsafton, även om själva aftonen är några timmar bort. Jag försöker klarna mina tankar och samtidigt sträcka min krokiga soffrygg.

Hängde med Jonas igår, igen. Min allra bästa Jonas. Vi har en lång historia tillsammans, över 30 år. Jag vet inte varför, men han har en särskild plats i mitt hjärta. Detsamma gäller iofs hela hans familj (som har en stor och viktig del i mitt liv), men det är något särskilt med Jonas, något varmt broderligt, inget homoerotiskt, ren kärlek och vänskap av bästa märke. Det känns bra i hjärtat. Tack, Josse!

Nu ska jag, mitt i flyttkaoset, försöka fira in ett nytt år.
Jag har bokat en svit på anrika Hotell Knaust. Tycker att jag efter allt slit och några nätter i en gammal 3-soffa kan unna mig det. Är så sliten så jag ser mer fram emot att ligga i en säng, och morgondagens frukost, på hotellet än kvällens middag och umgänge med goda vänner. Anar att jag, som vanligt, kommer till sans och drar mitt strå till stacken då det gäller ett bra firande. Drycker, framförallt bubblande sådana, brukar ha den effekten på mig...

Blir 2012 ett bra år? Ja, inte vet jag. 2011 har varit ok (ur ett personligt perspektiv), om än märkt av diverse krämpor. Jag tror och hoppas, som vanligt, att ett nytt år på något vis signalerar "nystart", så visst fan ska det bli bra, eller bättre. Lagom till 13-helgen nystartar jag på Kungsholmen i "Storstan". Jag ser fram emot det.

Önskar er alla en fin Nyårsafton och efter det ett Gott Nytt år!

Vad är det med er Mac-Männsikor som gör att ni måste hävda er hela tiden?

Kommer det medpackat i äpplekartongerna en instruktionsbok hur man blir en liten gläfsande terrier som måste framhäva sitt minoritetssystem som överlägset i alla sammanhang?

Jag blir så trött, så trött, så trött.

I varje nätforum, community och socialt sammanhang där datorer (väljer att sammanfatta det så) på nåt sätt kommer på tal så dyker de upp. Predikarna. "Byt till Mac!". "Everything your PC does, my Mac does better!". "Mac rules! PC sucks!"

Haffa första bästa snubbe på gatan och fråga vilken dator han kör. Med 93% sannolikhet så kör han en PC.

Om du vill bättra på Mac-oddset så haffa istället snubben med plastbågade brillor, pannåväska och en "bessrig" uppsyn. Då kan det bli träff. För där lever och frodas Macburkarna - i "byråvärlden". Där odlas på nåt märkligt sätt fortfarande myten att kreativ höjd endast kan uppnås på datorer från Apple.

Samma myt lever i viss mån kvar där det ska spelas in musik: Riktig kvalitetsmusik liras in på Mac. På PC blir det liksom inte "på riktigt".

I båda fallen är det såklart bara struntprat. Samma applikationer och verktyg finns för båda plattformarna. Det är det som finns mellan stolen och skärmen som gör skillnaden, inget annat. Thats it.

Vidare finns några argument hos Mac-Människorna som de tjatat ur sig till leda genom åren: Mac är snyggare, stabilare, virusfritt, för individualister... Blablabla...

Jag orkar inte ens gå i svaromål längre. Nu har jag gjort mitt er värld av äpplen. Jag känner mig smutsig. Jag går och duschar. Sedan sätter jag mig med min PC, fixar och trixar med min android och njuter. Av ren och skär princip.

Ps. Jag fyller år idag!  Ds.

Efter en heldags slit, som inte verkar ha någon ände, så blev det middag med de bästa av vänner. Fint. Och gott. Det serverades gammal hederlig "Spagetti & Köttfärssås".
Till efterrätt: Kaffe och Xanté. Också gott.

"Mmm.. Päroncognac" tänker någon igenkännande. Icke! ICKE!

Lyssna nu: Det finns inget som heter Päroncognac!
Xanté är PÄRONLIKÖR!

Cognac är sprit. Dessutom en sprit som lyder under ett väldigt strikt regelverk. Om ett gäng svenska entreprenörer köper fransk cognac, tillsätter en jäkla massa socker och päronsaft (och om jag gissar - en skvätt ren 96% alkohol för att komma upp i den aktuella alkoholhalten) så är det inte längre en cognac, utan en likör, om än baserad på spritsorten cognac.

Så nu tar vi och lägger av med det där päroncognacssnacket. Ok?
Bra, då säger vi det då.

Jag trodde jag var säker. Jag trodde jag visste.
Det gällde inte bara en sak, det gällde flera. Nästan allt.
Jag t o m skrev en gång: Eternal friendship. No matter what.
Trodde benhårt på det. Men inte.
Jag hade fel den gången. Också. Bitter? Nej!
Vis av erfarenhet tror jag mig ha blivit mer ödmjuk, men också mer tvivlande.
Jag lär så länge jag lever. Jag lever. Ett tag till.
Lycklig? Ja, ibland. Strävar fortfarande framåt. Söker. Olycklig? Aldrig.

.. så nu får bloggen gå på lågvarv. Basånivet.

Annandag/Ledig dag - Tycker vi om.
En storm - Tycker vi inte om.

Nu är det slut! Julen är över!
Tillbaks till era jobb!
Jag tycker inte det är ok att ni ligger och degar med knäck i munnen.

Ingen jul i år. Ingen julmat. Inga paket. Julen är nedlagd.

Ännu en vecka har börjat. Det är märkligt hur dagarna går, lyfter man inte blicken passerar fem år utan att man märker något annat än att magen blir större och kråksparkarna runt ögonen sprider sig sakta men säkert.

Jag har insett att jag är livrädd för att fastna, trampar ständigt för att undvika kvicksanden. Så här står man och gör höga knälyft som en annan idiot medan resten av världen koncentrerar sig på att leva. Jag dövar oron med intryck, men blir aldrig helt nöjd.

Jag  försöker knarka liv, men tycker ständigt att kickarna är för svaga.

Jag antogs till Polisskolan någon gång på 90-talet. Jag tackade dock nej, läste lite psykologi och jobbade med missbrukare. Jag vantrivdes aldrig, men något saknades. Om det inte varit för ett gäng bra arbetskamrater hade jag aldrig överlevt med en normalt fungerande hjärna. När jag till slut hoppade av fick jag helt oväntat fast jobb som radiopratare ganska omgående.

Ibland funderar jag på vad som hänt om jag tackat ja till att börja på Polishögskolan istället.

Var hade jag varit?
Vem hade jag varit?
Och med vem hade jag varit?

Svårt att ta reda på, antar jag.

Gamla bekanta som jag nästan glömt. Serveras idag till söndagskaffet. Cake!

Jag ställde in allt ikväll för att vara hemma och kanske närma mig ett slut på allt packande, men istället för att jobba så har röven vuxit fast i soffan. Jag sitter här med ett tomt anteckningsblock framför mig. Tankarna vandrar. Jag borde skriva något vettigt, göra listor på allt som nu ligger i kartonger.

Istället, av någon ougrundlig anledning, börjar jag lista de killar jag "varit med" genom åren. Jag vet inte varför, men plötsligt sitter jag där med en radda namn. En lista över dem jag kommer ihåg. Jag fyller i namnen en gång till med blyertspennan. Namnen gör märken i papperet. En del djupare än andra. Efteråt känner jag med fingrarna över varje namn. Kanske vill jag se om namnen känns olika, lika olika som killarna ifråga varit, eller också är jag bara uttråkad och vill ha nåt att göra. Jag är osäker.

Jag känner på dem en efter en. Försöker minnas. Skratten. Festerna. Det intima. Allt bra. Allt dåligt. Och uppbrotten. Det som kan kallas uppbrott.

Till slut har jag gått igenom listan. Med tanke på alla minnen går det förvånansvärt fort. År av hyfsat viktiga händelser avklaras på kortare tid än det tar att dricka en kopp kaffe.

Sakta vänder jag upp min hand. Typiskt.

Förutom mer eller mindre beständiga minnen har jag nu även fått blygråa fingertoppar.

Jag har svackor. Jag har en del "skavanker", både fysiska och psykiska. Min självkänsla går upp & ner, mitt självförtroende svajar. Jag tror jag är som folk är mest.

Men mitt i allt det som av andra kanske kan tolkas som tillkortakommanden (jag ser det inte så) så är jag stolt över mig själv. Jag är inte i min attraktivaste ålder, varken vad gäller jobb eller kärlek, men jag vågar fortfarande förändra. Jag vågar utmana mig själv, trots att jag ibland känner att jag bara vill sitta kvar på samma stol bland fina kamrater och må bra, känna trygghet, vila i min comfortzon. Men jag gör det inte.

2011 har varit ett annorlunda år. Jag har jobbat som chef/arbetsledare och lämnat de arbetsuppgifter jag haft länge, men fortfarande älskar. Jag har flängt mellan Stockholm och Sundsvall. Jag har lärt mig tusen nya saker, misslyckats med en del, lyckats med annat. Jag har "gjort mig av" med min älskade lilla hund (det sög), men nu mår både han och jag bättre på varsitt håll. Jag har sålt min bil vilket är en större grej än ni kan tro, men jag var tvungen att testa om jag kan och vågar vara utan bil. Det funkar! Men jag kommer att köpa en ny så småningom. Nu ska jag, som ni kanske redan läst i tidigare inlägg, flytta från min fina, stora, våning i "Stenstan" och landa i Hufvudstaden där en ny fin bostad väntar, där ännu ett nytt jobb ska testas, där gamla, och nya, vänner ska få en uppdatering.

Ok. Jag blir nog aldrig helt tillfreds med livet, men jag är ganska nöjd med att jag fortfarande lyssnar på mig själv, att jag vågar. Ja, jag kallar det faktiskt "vågar".

- Inga bensinräkningar? No!
- Inga skatt- och försäkringskostnader? Njet!
- Inga P-böter? Nej!
- Aldrig behöva skrapa rutorna? Nää!

Det bästa är att aldrig behöva ställa sig frågan: Ska jag ut något med bilen, eller kan jag ta ett glas vin? Har man ingen bil så ska man heller inte ut med den. Därför kan man, oavsett veckodag, till en enkel tallrik pölsa, smutta på ett glas vin.

- Livskvalitet? Jepps!
- Alkisvarning? Jojo!

Lyckades komma från Stockholm ett dygn tidigare än planerat. Det är allt flyttbestyr som gör mig rastlös och driver mig hemåt. Men känslan av att komma hem är inte densamma som vanligt. Det är inte längre ombonat och mysigt. Det är stökigt. Det står kartonger överallt och sopsäckar pryder stora ytor av parketten. Jag längtar tillbaka till hotellet, till lobbyn med de sköna fåtöljerna där jag sippat vin, läst, pratat... Biter ihop.

Igår fick jag nycklarna till lägenheten, mitt nya hem inom ett par veckor.
Det känns bra. Riktigt bra. Biter isär. :)

När vi lantisar kommer till storstan så tycker vi alltid att alla stressar, att alla springer. Det är inte bara som vi tycker. Det är så. När jag går från hotellet till Radiohuset om morgnarana så möter jag springande föräldrar med springande barn. Springande hussar och mattar med med springande hundar. Snabbgående östermalmsdamer. Småspringande mansditon.

Jag skrattar lite för mig själv. En man springer efter bussen.
Samtidigt vill han se sådär obesvärad ut som man gör.
Nänä, jag springer inte efter bussen, jag bara småspringer lite här.
Med min attachéväska och långrock. Ta ingen notis, please.

Men det gör jag.
Jag till och med pekar och skrattar. Självklart missar han bussen.

Sucker!

Ibland får jag för mig att jag emellanåt lever ett lite småspännande, varierande liv. Inbillar mig i svaga stunder att jag är lite småspännande och varierande.

Då dessa hybristendenser infinner sig påminner jag mig själv om att jag:

1. Gillar grönt te med mandarinsmak.
2. Tycker det är mysigt med tända stearinljus.
3. Gråter när jag ex ser program som "Allt för Sverige".

Och PANG så var man nere på jorden igen.

Ok, det är inget att hymla om. Jag har sagt det förr. Jag vill träffa honom. Med stort H. Men jag är alldeles för singel för att orka hänga upp mig på hela grejen. Men ja, jag vill träffa nån som greppar mig, som fattar vad jag sysslar med, som inte blir rädd när jag är intensiv, disträ, jobbar för att jag gillar det eller är extremt passionerad.

Jag har haft förhållanden. Få långa. Många korta.

Så nu är vi där igen. Ligger i en hotellsäng i Stockholm och känner. Tänker.
Det är det där med kärlek som spökar. Jag vet aldrig vad jag vill.

Men jag tror att jag vill hitta honom.
Nu.

Men tills jag funnit, eller blivit funnen, så tänker jag leka.
Leka sådär som jag gör, för nöje och bekräftelse.

Jag ska snacka.
Jag ska umgås.
Jag ska hångla.

Men jag är ensam.

Orkar inte inte ens sortera bort de som vill ha mig för triviala saker som pengar, image eller annan skit. Allt jag vill ha är någon som fattar.

Fortsätter arbetet med att slänga, sortera och packa.
Med jämna mellanrum stannar processen då minnen, av blandad kompott, dyker upp. Det är böcker, foton, texter, cd-skivor m.m. Ler, skrattar och t o m gråter ibland, av både glada minnen och motsatsen. Nu senast, alldeles nyss, dök det upp två CD-R-plattor med texten "blandade bilder". Här kommer en liten mix:


(om du vill: klicka, så blir bilderna större)

Söndag i en småkall stenstad. Ledig dag. Det är 3:e advent. Jag hade tänkt ta lite ledigt från orden, från bloggen, från allt. Men det funkar inte, varken med bloggen eller något annat. Allt bara rullar på. Men jag klagar inte. Bara konstaterar.

Ibland är bloggen som en full kompis som man måste gå armkrok med i natten medan han kräks eller vill slå en drill var femtionde meter. Ibland lackar man ur och lämnar vännen på en busshållplats eller i en taxi för att själv få leka vidare utan att behöva hålla ett snubblande fyllo under armarna. Morgonen efter har man dåligt samvete och ringer upp och kollar hur vännen mår. Så det gör jag nu.

Ring!
Hur är läget?

Fick du bort spyan från jackan och byxorna?

Allt är som vanligt.

Fråga mig inte varför. Jag har inget klockrent svar.
Det kan bero på att fastighetsägaren pluggat samtliga vattenledningar på hela våning 1, dvs under mig, och att vattenlåsen tycker (sådär som vattenlås gör) att torka inte funkar "så jag luktar i stället". Men det illaluktande kan också bero på att soprummet inte tömts på sitt innehåll, dvs med bl.a massa gammelmat från restaurangen på bottenplanet. Andra svar på frågan är att en hel råttkoloni dött inne i någon vägg eller att en kråkfamilj (alt jultomten) fastnat i skorstenen till öppna spisen eller.... Ja ni fattar....

Eller också är det bara så enkelt som min pappa skulle ha svarat på frågan "varför luktar det så illa?". Han skulle utan tvekat sagt "Det beror på att du har munnen under näsan". Ja, vem vet. Det kanske inte är svårare än så. Hepp!

Som vanligt tänker jag mycket. Inte minst då det händer en hel del.

Känslan just nu: Det är dags för nån sorts avslut.
Det senaste året har på många vis varit ett skitår.
Men det har också varit ett år då mycket har hänt.
Förändringar av många slag, på jobbet, i hälsan m.m.

Mitt i detta grubblande kaos så tror jag mig ha funnit mig själv.
Igen.

Nånstans i ett ganska sargat liv fann jag delar av det jag söker.
Mening och lust.

Men jag söker vidare efter en tydligare lycka. Tillfredställelse.
Har börjat drömma igen. Tvivlar fortfarande, men inte lika mycket.
Kanske kan kärleken finnas även för mig. Kanske.

Kanske finns det någon även för mig, trots alla misslyckanden.

Kanske finns han. Han med stort H. Han.
Men jag gräver inte ner mig. Jag avvaktar. Väntar.

Men tills dess något händer så är jag glad att jag hittade
tillbaka till pojken som alltid log. Som oftast var glad.
Han är tillbaka nu. Han märks och tar plats.
Det är ok att djupdyka.
Att inte orka. Att inte vilja.

Jag står här som jag är.
Han som funderar alldeles för mycket.
Det är sån jag är.

”Världen består av två slags människor. De som går framför och gör något, och de som går bakom och kommenterar.”

Jag försöker, och tror mig, tillhöra den första kategorin.

Alltså. Jag är inte så hemlig. Jag kan bara tala för mig själv, men jag har aldrig försökt dölja min politiska åskådning, men jag tokskyltar inte heller. Grejen med mitt "politiska smygande" är att jag aldrig kunnat liera mig med ett parti. Jag är politiskt illojal. Men är det så att jag måste "förklara mig" (vilket jag inte alls måste eftersom det är min blogg) så kan jag ändå ge er så pass mycket att den här bloggen kan läsas som en hyllning till manchesterbyxan  och palestinasjalen. Och jag står till och med för att jag föredrar en orakad kille, drickandes en len Rioja, framför en fjunläppad muffare drickandes en surkonservativ hallonsoda. But who cares?

Sorterade tre(3!!) flyttlådor med barnböcker igår.
Jag kände igen varenda en och kom ihåg att vi läst dem, men att det var så många böcker, så många sidor och timmar som avverkats, kom jag inte ihåg. Inser hur det kommer sej att "avkomman" fortfarande läser en hel del och har ett synnerligen rör(l)igt intellekt. Han har det i blodet.

Jag hittar buntvis med Alfons Åberg, Mamma Mu, Pettson, Nicke Nyfiken, Barbro Lindgrens sköna "Sunkan flyger", "Lilla blå bilen", sagor om tomtar, om troll och massor med annat... Historiens vingslag (som det brukar heta) flaxar omkring i vardagsrummet. Jag ringer sonen för att ta reda på vad han vill ska sparas och vad vi kan ge till andra barn. Han svarar snabbt: Det mesta kan skickas vidare, men "Lilla blå bilen", "Sunkan flyger" OCH "Örjan - Den höjdrädda örnen" måste vara kvar. Jag letar vidare bland alla böcker och hittar tillslut "Örjan..". Måste ha läst den hundratals gånger. Mera minnen. Den rekommenderas.



Örjan är en ovanlig örn - han vågar inte lära sig flyga, men han drömmer om att kunna svinga sig lika högt upp i luften som de andra kungsörnarna. När han sitter på en stubbe blir han plötsligt tilltalad av en pytteliten kungsfågel, som med list och övertalning till slut lyckas lura upp Örjan i en tall på den högsta kullen och få honom att släppa taget för att flyga ut i den varma sommarvinden. En bok om självförtroende med skickligt och humoristiskt gjorda fågelbilder och med fakta om kungsörnar och kungsfåglar längst bak.

Förra veckan var han på tapeten igen, mannen som gett uttrycket "up to no good" ett ansikte. Hujedamej. Jag snackar förstås om killen som vi minns för en synnerligen brutal och meningslös familjeslakt i Västerbotten, eller trippelmord som det kallas i mer rättsliga termer. Juha Valjakkala, eller som han, fantasirikt, kallar sig numera: Nikita Foughanthine. Han rymde helt sonika, men fångades igen. Förstås. Alltså: Den här killen har inte direkt suttit på händerna under sin kåkvistelse. Han rymmer lite då och då, tar sig en och annan bonn-permis, och i intervjuer verkar han inte sova allt för dåligt på nätterna över vad han gjort. Man skulle kunna säga att han skickat sitt samvete på livstidssemester. Det är alltså den här killen jag menar:



Man ska inte döma en människa efter utseendet, men i detta fallet är jag benägen att göra avkall. Ingen svärmorsdröm direkt. Ingen man vill parta med heller.

Vad tycker du?

Fråga inte varför, men helt plötsligt så landade mina tankar i Eurovisionsongcontest år 2009. Det var då systrarna Inga & Anush var med och tävlade för Armenien. Ingen verkar tro mig, men jag gillade (och gillar) verkligen låten "Jan-Jan". Låt oss nu gemensamt sätta oss tillrätta, höj volymen rejält och var med från början till slut. Ursäktar det norska introt (som kallar Anush för Anus...)... Kom igen nurå!

Huset var kallt den dagen. Jag klädde mig i svart.
En god vän hade dött. Mitt förhållande hade rasat.
Det var mycket sorg. Det var dubbel sorg.
Vissa dagar glömmer man aldrig, oavsett tidens gång.

Vissa låtar, och texter, får en helt annan innebörd. Som denna:

Slog en signal till goda vänner i Vietnam.
Min gudson Erik svarade. Han pratade! Han ställde frågor, han svarade på frågor.
Insåg, än en gång, hur fort tiden går, hur stor han blivit och vilken usel gudfar jag är.
Märkligt att känslan av uselhet ändå kändes bra, på något vis.


Erik - en glassig kille. Bilden har jag snott från hans mor. Utan lov..

Att börja sin dag med att ligga under täcket i soffan och glo på tv, för att sedan gå in i köket och brygga kaffe, rosta bröd med gravad lax, prata med vänner och "bara vara". Det känns väldigt bra, trots att flyttstressen hela tiden lurar bakom hörnet... Idag är det lördag.

Jag förstår mig inte på mig själv.
Jag bestämmer mig för att jag, efter jobbet, ska gå hem, äta en bit mat och inte gå ut på lokal, inte umgås med vänner/kamrater. Jag ska i stället börja ta itu med allt som måste göras hemma innan jag flyttar. Det ska packas, packas, slängas, packas, slängas... Ja, ni fattar... Men hur blir det? Vad gör jag?

Innan jag gick hem igår så tog jag en sväng förbi Systembolaget för att köpa lite vin. På väg ut så tänker jag tanken: Det vore nice att ta ett glas vin innan hemgång. Sagt och gjort, ett mobilsamtal senare sitter jag hemma hos min syster och hennes gubbe med ett vinglas i näven. Två timmar senare har jag fortfarande inte ätit, jag har druckit flera glas vin, sett "På spåret" och bestämt att gå vidare ut på stan... Tjugo timmar från det att jag blev ut från mitt hem tills jag kom hem igen. Dumt, Mange!

Status: Huvudvärk. Idag har jag haft en sådan där huvudvärk så att det känns som skallen ska spricka. På riktigt. Spricka som en kokad varmkorv. Jag sitter och försöker koppla av med lite planlös slösurfning. Funkar sådär. Det blev fasen inte bättre då jag hamnade på en blogg med underrubriken "Carpe diem". "Fånga dagen - Carpe diem" har blivit som ett smutsigt mantra som skaver i skallen varje gång jag hör det...

Det är något visst med människor som använder "carpe diem" som sitt motto. Jag vet inte varför men jag tycker att det känns bisarrt, smaklöst...

Jag ser framför mig en hårt sminkad och platinablonderad brud med plutläppar, som suger i sig två paket Right om dagen. Minst. Hon brukar hasa omkring på Esplanaden i sina gråmelerade mysbrallor med hängröv medan hon diggar till Katy Perry och Rihanna i sin "musikmobil". Hon hoppade av gymnasiet och började som telefonist på Eniro. Nu är hon arbetslös men det är lugnt, hon hann i alla fall spara ihop pengar till en exakt likadan svanktatuering som sin syrra. Det står "Carpe diem" i svanken.

Shitpomfrtitt! Jag tror att jag ska ta en Treo-comp och slökolla lite på tv istället.
Det gäller att fånga dagen. Eeeh.. Fånga kvällen!