magstar

Precis när jag inte länge kunde komma på fler undanflykter, för att inte gå på gymmet idag, så ringde Stefan och frågade om jag inte skulle hänga med på hockey.

Självklart ska jag gå på hockey.

"Jag skulle vara en butter minimalist, men så blev jag
en gapig burlesk gubbe med fett i mungiporna".

"Innerst inne är jag en Giacomettismal konstnär, men ingen
ser det för jag är så jävla tjock på utsidan"

"När Lokalradion frågade om jag ville göra ett program sade jag ok.
Plötsligt fick jag den respons jag hade velat få för helt andra saker".

Jag träffar nån. Efter ett tag tycker jag att det vi har ihop är speciellt. Men jag undrar förstås. Tänk om det bara är jag som tycker att vi har något speciellt. Han kanske inte tycker det alls. Han VERKAR tycka att det är speciellt, men kan ju aldrig veta. Så hur mycket kan jag visa att jag gillar honom. Skicka fler sms än vad han gör är ju förstås helt jävla otänkbart. Samma sak med mail. Och telefonsamtal.

Så hade jag tänkt börja detta inlägg. För jag vet att det är sådana reglerna är. Och den romantiska regelboken fnyser man inte åt. Men det går inte. Jag kan inte. Jag är inte sån. Ibland önskar jag det. Eller nej, det gör jag inte alls. Fan. Ännu en lögn.

Jag är killen som går på nån sorts inbillad magkänsla. Tuta-och-kör-killen. Take it or leave it. Ni vill ha hantverkaren, den tysta snickaren som utan ett ord sveper undan fötterna på er. Lycka till.

Jag vill förstås också svepa undan fötterna. Men jag kan inte snickra. Istället får jag röra mig i hantverkardrömmens bakvatten. Försöka komma på saker ingen annan gjort för dig tidigare. Vad sägs om en utflykt på den snöfyllda balkongen när det regnar, eller en banan på ditt skrivbord när du kommer till jobbet. Få dig att skratta. Självklart vet jag att jag inte får ta i för mycket. Jag är inte helt jävla grön. Jag håller mig på behörigt avstånd. Du anar aldrig att du har mig som i en ask. Jag vill att du också ska vara osäker. För när du förstår att du inte har nåt att oroa dig för så blir glädjen så mycket starkare. Ditt leende mer äkta.

Överraska är allt jag kan.
Men vill du ha snickaren hittar du honom i Gula Sidorna.
Leta under Luftslott.

Jag vet fortfarande inte vad som var roligast under den där "Klubbkvällen" jag var bjuden på.

Var det att radiomannnen, dvs jag, vann en fickradio, eller var det att Micke och hans kille vann en köttbricka, en bricka full med kött? Bägge är veganer...

Ja, jag säger då det: Av alla priser lyckades veganerna kamma hem köttbrickan.

Lysande.

Jag vaknar på nätterna eftersom att jag drömmer och tänker jobb.
Är Digassystemet intakt? Svarade jag på det där mailet? Hur var siffrorna egentligen? Går klockan rätt?

Sen vaknar jag av mig själv strax före 4, tar taxi till jobbet och kollar mailen osv.
Det här med distans till sitt jobb verkar inte riktigt vara min cup of tea.

Efter avslutad arbetsdag hamnade jag hos vännen M.
Som vanligt ägnade han mer tid åt dusch och frisyr än åt mig.
Därför roade jag mig med att byta ut skrivbordsbilden på hans dator till det här piffiga motivet:



(som vanligt så är det inte grabben som skrivit inlägget som är med på bilden)

Idag gick jag in i 5:e rummet, sovrummet längst in.
Det är inte varje dag jag går in dit längre.

Sängen, den blå soffan, fåtöljen... Allt ekande tomt.

Tände en lampa, tände en till.
Tittade mig omkring, smakade på luften.
Förnimmelser av hans närvaro hänger kvar, men
tystnaden, och det faktum att rummet är ganska städat,
talar om motsatsen. Han är inte där...

Faan också.
Jag släcker lamporna, går ut och stänger dörren.

Jag trodde sedan tidigare att jag visste vad saknad är.
Det gjorde jag inte.
Trodde jag skulle vänja mig.
Det gjorde jag inte heller.

Tycker lite synd om mig själv. Ska det vara såhär?
Måste barn bli stora? Jo, så är det ju...

Släpper neggotankarna och inser hur lycklig jag är som har
en son med egen kraft och vilja, med ambitioner, med livslust.
Jag är priviligerad.
Men har likförbannat ett tomt rum. Det 5:e rummet.

Det här med one-night-stands alltså. Det har ju blivit ett gäng.
Ibland är det så bra på så många sätt, men tomhetskänslan dagarna efteråt tredubblas. När man, som jag, är van att lägga sig ensam är det inga problem. En tisdag, onsdag, eller vilken vardag som helst, så är det så tryggt och skönt att krypa ner i sängen (eller kanske soffan), läsa lite och somna. Men när det har varit en annan kropp där och huden har fått smak på känslan av någon annans värme blir det plötsligt så påtagligt ensamt, trots att jag uppskattar ensamheten.

Plötsligt blir jag så medveten om att det inte finns någon annan där. Att jag inte kan komma hem efter jobbet och gosa in mig i någons armar, att jag inte har någon som jag får hångla med när jag vill, och hur mycket jag vill. Att det inte finns nån axel att somna på, någon att skeda med.

Det är nästan så att jag funderar på om det är värt det goda när det är det här som kommer efter.

Jag träffade en kamrat på stan idag. Han verkade nyförlöst, på något vis.
Hans tips var: Börja med Yoga!

Han tyckte nämligen att jag ska lära mig att andas.
Och jag är benägen att hålla med.
Det verkar vara en bra grej att kunna.

För ungefär ett år sedan så irriterade jag mig över att allt fler vinflaskor ersatt den klassiska korken med skruvkork. Det kändes billigare på något vis. Som om det egentligen spelar någon roll...

Idag när jag gjorde ett av veckans besök på Systembolaget så fann jag, till min förvånade glädje, att ett av mina favoritviner numer säljs med skruvkork. Jag kom på mig själv med att tänka: Oj, så bra. Då behöver jag inte dricka upp hela flaskan på en gång.

Var detta, egentligen, bra eller dåligt?

Käkade middag med gaymaffian igår.
Vi levde upp till alla fördomar.
Efter det sedvanliga hälsandet (med kramar och kindpussar=bögigt) så
kommenterades våra dofter (dvs parfymer=bögigt).

Den "maskulina" delen av maffiasextetten (vi pojkar/män/grabbar) ägnade
ca 15 minuter till att berätta om de egna dofterna, parfymerna,
varför just "den" doften passar så bra osv osv. So gay! (=bögigt).

Efter det skålade vi för kvällen i champagne, tre (3) flaskor! (Bögigt).
Mat serverades, samtal hölls.

Efter den 2:a (!!) desserten så bestämdes det att "nu drar vi på stan".
Vad gör bögar efter kl. 23 en onsdagskväll?
Jo, samma sak som nästan alla andra utekvällar. Det sjungs "Karaoke".

Vill i all enkelhet meddela att JAG sjöng INTE Karaoke.

Tack Daniel, Christian, Niklas, Heidi & Nette. Puss på er (bögigt).

By the way. Köpte gymkort igår. Igen.
2010 var ett skitår. 2011 kan bara bli bättre.

Kryckor, mediciner, massa extrakilon och en hel del annnat bajsigt.
Nu: Inga kryckor, ingen mer cortison, fortfarande fet som en gris.
Ska försöka ändra på det nu. Försöka. Igen.
Jag köpte gymkort igår.

Jag är är den första att erkänna att jag kan verka manodepressiv emellanåt.
Något jag verkligen inte tror att jag är, men jag är inte svart eller vit, lycklig eller olycklig, det är bara det att det finns en väldigt stor gråskala där allting samsas.

Jag har insett att jag är, som man brukar säga, lycklig i stunden. Jag är lycklig med min familj, vid matbordet med goda vänner. Jag är lycklig på fester där min sociala sida får blomstra, eller när jag jobbar med sådant jag tycker är kul. Men tiden däremellan känns liksom så... Typ tom. Det är som om all min energi går åt till de stunderna och sedan finns inget över till de vanliga vardagsstunderna.

Min första fråga på det nya året blir därför: Hur vet man om man är lycklig?

Jag har flyttat, delvis för att jag saknade en känsla av tillhörighet. Jag tänkte att det där tomrummet i magen skulle försvinna när jag hamnade någonstans där jag kan känna att jag "hör hemma". Jag fick tag på en schysst lägenhet där jag naturligtvis hoppades hitta det som kan kallas för "något eget", mitt eget. Målsökaren var inställd på att fånga in känslan av att "här, här hör jag hemma".

Missförstå mig inte. Det är ljuvligt att vara så nära dom jag vet tycker om mig. Men om jag inte riktigt vet vem jag är, vad jag vill, vart jag ska, känner de mig då? Eller känner de mig i stunden? Kan man känna någon annat än för stunden? Jag bara undrar...

Jag trodde att man skulle veta vad som var rätt när man nått mogen ålder. Jag trodde jag skulle ha hittat den där killen som jag vill leva med vid det här laget. Jag har också trott att jag måste hitta mig själv innan jag kan hitta honom. Men tänk om jag aldrig hittar mig? Eller har jag redan hittat mig själv utan att veta om det? Finns det en defination på vem jag är? Om jag inte vet, vilket jag inte verkar göra, vad händer då?

Det finns många saker jag skulle göra i en perfekt värld, men nu lever jag i den här, som iofs är helt ok. Och i den här världen har jag lån att betala, ett jobb att gå till och vänner som förväntar sig att jag svarar när dom ringer istället för att ligga på soffan med mobilen på ljudlös.

Jag vill inte verka deppig eller svart (för det är jag inte) , men är det såhär det ska vara? Is this it? Dvs att leva är att vara lycklig i stunden och det andra, det andra är bara transportsträcka däremellan?
Jag bara undrar lite stillsamt.

Hej.
Ni lär ju inte vara så många som finns kvar.
Åtminstone inte på min blogg.

Jag har dränerat mig själv, flängt runt, jobbat och helt
enkelt inte orkat sätta ord på det som hänt.

Samtidigt som jag gillar att blogga, så har det blivit ett gissel.
Men trots det, eller kanske tack vare, så gör jag ett nytt försök.
Vi får se hur det går!

Nu kör vi!