magstar

Efter en sjukt stressig start på veckan så hinner jag med en buss ner mot stan. Jag tränger mig in i buss nr 4 med ren vilja. Det luktar svett. Igen. Misären upprepar sig varje dag. En sur kärring hepatithostar mig rakt i ansiktet och ber inte ens om ursäkt. Jag känner mig matt. Blir så trött av sån här skit. Ibland hatar jag männsikor.

Men nu är det i alla fall kväll.


Ber lite om ursäkt för att jag skriver "A", men inte "B", om vad som händer i mitt liv (se tidigare inlägg), men jag kan inte berätta ännu. Det är f ö inget banbrytande eller märkvärdigt, bara en förändring.

Trodde inte det skulle ske, även om jag på något vis ändå anade.
Verkar som om jag byter stad för en tid. Vojvoj.

Stockholm
Visby
Uppsala
Sundsvall
Umeå
Stockholm

Jag hinner iaf inte ledsna på anhalterna...

En tidig morgon på färjan mellan Visby och Nynäshamn.
Tröttheten är bedövande. Frukosten uppäten, men kaviaren finns kvar.
Kreativitet föds och tar plats...


Ying-Yang-Kalle

Imorse när jag satte mig på bussen mot radiohuset så drogs min blick automatiskt mot en
äldre man som satt längre bak i samma buss. Han var otroligt avslappnad och tillbakalutad
i sin attityd och såg åldersmässigt ut att ha hunnit åtnjuta frukten av det svenska pensionssystemet åtminstone ett par år.

Han satt där, helt oberörd av alla skolungdomar, helt avslappnad.
Solbränd, vithårig och i sin egen värld.

Dagen till ära var han klädd i babyblå kostym. Till det hade han en nästan laglöst kroppstajt t-shirt och en rejält tilltagen halsduk, i rosa, runt halsen.

Jag tittade en lång stund på honom i smyg och tänkte: 
Babyblå kostym - det ser man inte varje dag. Kul.

Sedan var det dax att kliva av.

Jag mår skit. Vill inte gå in på detaljer här, men thats a fact.
Det handlar inte om brustet hjärta. Det är medicinskt.
Jag börjar bli jävligt trött/less på än det ena, än det andra...

Men...

Mitt i all skit så har jag mina "bästa farbröder".
Mange, Stefan och Peter. Jag älskar att vara med er.
Oavsett hur tungt det är så blir tillvaron bättre då vi
sammansstrålar i "repan", dricker kaffe, snackar, lirar.
Otroligt glad att våra vägar korsats. Bahsånivet.

Föraktar mig själv, och min feta kropp, genom att till lunch äta två kokta med bröd på en bensinmack längs E4 mot Stockholm. Piffar anrättningen med en Zingo.

Det finns dagar som börjat bättre än den här. Jag somnade på bussen till jobbet (som jag inte skulle till idag eftersom jag ska till Stockholm) och vaknade med ett ryck. Inte vid radiohuset, utan i Granloholm. Kanske en av de värsta platserna för ett uppvaknande. Alla som varit i Staden av sten vet att det är dagens sanning.

Mitt emot mig satt en gammal kvinna. Hon måste ha stigit på någonstans mellan Alliero och sjukhuset. Hon hade sminkat sig som blandning mellan Marilyn Manson och en överårig burleskstrippa. Jag ryckte till en gång till. Som pricken över i hade hon färgat sina Juholt-mustascher till ögonbryn. Ka-tjing! Skönt iofs med någon som går emot strömmen, som vågar vara sig själv(?), men inte mitt drömmotiv i ett perfekt uppvaknande. Det gick helt enkelt inte att slita blicken från brynen i fråga. De var faschinerande. Groteskt och oförargligt i ett och samma andetag.

Jag lider verkligen så här års. Tröttman är mer eller mindre bedövande och jag har verkligen svårt att finna det försvarbart att lämna sängen på morgonen. Hösten är mörkrets furste och vi är inte bästa vänner. Ja, jag säger då det: Ett uppvaknande till i Granloholm och jag tar tjänstledigt fram till sommaren.

Nu: Mot sydligare breddgrader.

Har precis avslutat en kortare utbildning med ett gäng mediastudenter. Kul.
Ungdomlig entusiasm och lust att lära smittar och triggar en farbror som jag.

Sitter nu på spänn, och lite rastlös, vid mitt skrivbord.
Försöker "pricka av" allt som finns på min "doinglist". Den är lång.

Veckans tripp till Stockholm närmar sig. Sedan en tur till Gotland, till bästa ungen och en filmpremiär. Det är därför jag känner rastlösheten. Spänningen finns där av andra anledningar. Blir det hufvudstaden som jag sätter ner mina pålar i efter årsskiftet? Godtar de mina krav? Hur blir det isf med nya lyan i staden av sten? Vad blir alternativet i Stockholm? Försöker tänka på annat. Det är svårt. Fan!

Vi har alla våra rutiner. Detta gäller även mig. Förstås. Jag gick nyss iväg från skrivbordet för att ta min sedvanliga kopp av kaffe ur företagets kaffemaskin. För att dämpa sviterna från de värsta svallvågorna av garvsyra brukar jag ibland norpa en liten kaka av märket "Ballerina". Det är en fin stund när jag gått tillbaka till skrivbordet och sitter där med koppen och läppjar på drycken, som skulle kunna vara bryggd från Belsebubs meny, och håller i den fina kakan med sin cirkel av matt choklad i mitten. Mer vardagslyx än så krävs inte för att jag ska kunna känna mig lite nöjd med livet. Det gör mig lugn och tillfreds för en stund.

Men så finns det tillfällen när ritualen störs. Då jag går upp i varv, känner ett sting av irritation. Jag gillar det inte. Som alldeles nyss. Precis när jag skulle till att hugga in i denna ynnest av kaknjut så skådade mitt vaksamma Ture Sventon-öga ett stort tumavtryck(!!) mitt i chokladcirkeln. Men hallå!! Någon, ett snusko, här på jobbet har alltså varit och rotat runt med sina labbar i kakburken och helt ogenerat tummat det gottiga på en kaka utan att omgående förpassa den från dess plats bland övriga kakor. Har ni någonsin hört talas om en sådan förtvivlad försumlighet? Jag säger som så många gånger förr: Hujedamej!

Inte nog med att det förstörde min lyckostund med en kaka. Det gjorde mig uppmärksam på att man inte har den minsta lilla aning om vad de små kakorna kakorna varit med om innan de gör sin resa ner i anhalten kallad magen. Upprörande!

Hade jag haft större inflytande på det här bygget, än den halvchef jag är, så hade jag gått till botten med det hela. Jag hade lagt kakan i en sådan där liten bevispåse och skickat den till ett lab i Schweiz, eller till CSI-snubbarna, och satt upp en DNA-profil, tagit reda på vem den skyldige är och gett vedebörande maximalt 8 minuter på sig att tömma sitt skrivbord. Bara sådär. Rakt av. Då kanske kakmarodören hade lärt sig att respektera gängse kaketikett i fortsättningen.

På lunchen idag gick jag och en arbetskamrat till en handlare av elektronikpryttlar för att kolla in lite fräcka grejer. När vi förklarade vårt ärende ropade tjejen i kassan glatt på sin kollega med orden "kan du hjälpa de här grabbarna".

Min första spontana reflektion var att det kändes ganska ok att bli kallad grabb, trots att jag är närmare 50 än 40 numer. Men efter en stund började jag irritera mig på det. Jag insåg att jag ganska ofta blir kallad grabb. Det får mig att känna mig som en liten skolpojk, och jag blir smått irriterad av att okända människor tar sig rätten att beröva mig på mansfasen i mitt liv. Jag tycker det är hög tid att jag blir refererad till som man någon gång under mitt liv så att jag inte missar det och plötsligt står där och är en riktig tvättäkta gubbe.

Jag skulle m a o, bara en endaste gång vilja höra orden "Kan du hjälpa den här mannen".
Det skulle känns så fint. Är det för mycket begärt?

Kära nån. Jag är fortfarande helt slut.
Helgens baluns med massor av bögar och flator tar ut sin rätt.
Fortfarande.
Den där efterfesten, hemma hos mig, som pågick till kl 7 på söndagmorgon hade jag kunnat vara utan. Åtminstone själva klockslaget. Hujedamej. I´m not the partyman I used to be.
Nu tar vi nya tag!

Är det inte jobb så är det fest.
Har knappt återhämtat mig från veckan, och gårdagens krogsväng, så är det dax igen.
Snart ramlar det in goda vänner, sedan mingel, middag och fest.

Var är ni, mina sköna soffhelger? Saknar er!

Antalet timmar på jobbet idag. 16.
Ärebrarä..??
Snart helg.

ZzzzzZzzzzz..........

Jag jobbar just nu intensivt med insamlingen för "Världens barn".
Kul, jobbigt och viktigt. Har inte alls tid för bloggen.

Bidra du också. Ring: 099-32121.
Då bidrar du med 9.90 till insamligen.
En tia är inget för dig, men betyder mycket i den här insamlingen.

Jaha då var det dax igen. Kvällstidningarna ger Harald Treutiger rubriker. En bild på Harald och rubriken "Häcklad av sin vän i tv". Förra gången var rubriken "De tycker jag är för ful". Han får inga jobb och hans polare skojar. Stackars Harald...

Jag säger då det. "Lägg ner" har jag lust att skrika rätt upp i ansiktet på honom. Han är inte för gammal eller för ful, han är helt enkelt för kass. Jag tror det är där skon klämmer. Det och att han bara haft sisådär 38 tittare i sina senaste program.

Mediavärlden kryllar av fula människor som får tåla skoj. Bit ihop och sluta gnäll. Folk får sparken varje dag utan att en jävel bryr sig men på nåt sätt har herr T fått en motorväg rakt in till kvällspressen där han kan gråta ut, gång på gång,  sin bitterhet i en förhoppning om att någon ska börja gå runt med en lista i en "Rädda-Harald-kampanj".

Jag är trött på dig, Harald. Trött.

Har bytt jobb

Nyvaken! Hemma!
Sitter i soffan i min fleecemorgonrock, ser den blå morgonhimlen, solen, lyssnar på P1.

Ser fram emot en dag utan jobb, utan extraknäck, utan planer.
Lördag!

Nu till den stora frågan: Vilka fan är dom egentligen?

Jag vet att jag inte är ensam om det här. Hörde så sent som igår en karl som ringde till ett radioprogram köra samma grej helt ogenerat för att backa upp ett uttalande om vargar. Och han kom undan med det. Makalöst!

Jag inbillar mig att grejen är att det är omedvetet toksmart. Man blir aldrig, eller åtminstone väldigt sällan, ifrågasatt och om någon besserwissertyp skulle få för sig att börja käfta så kör man bara vidare med den flyktiga, men ack så effektfulla, "i någon dokumentär-kommentaren" för att befästa sin kunskap.

Det handlar inte om lögner. Inte alls. Det rör sig bara om lite undermedveten skarvning. Världen ligger upplagd som ett smörgåsbord för den som kan konsten att proffsskarva. Mumsfillibabba! Jag ska bli en kallblodig skarvare från och med nu.

By the way: Dom säger att man inte alls blir fet av att äta efter klockan elva på kvällen. Så jag säger go´kväll på er. Nu ska det njutas av smörgåsar och te samt någon sitcom framför tv´n.

Precis då klockan är som rubriken antyder så slår det mig att alla mina skjortor är använda, smutsiga, svettiga och ligger i tvättunnan. Jag påminns också om att klockan 05.50 så kommer flygtaxin som är första fordon på vägen mot Stockholm. Trött, fet, farbror utan skjorta måste tvätta, torka, stryka innan läggdags. Samma farbror är trött nu!

Stryk ska jag ha. Stryk!

Igår när jag hade, som jag nämnde i förra inlägget, druckit lite (för mycket) alkoholhaltiga drycker kom jag på den briljanta idén att göra en cover på en Robyn-låt och lägga ut på Youtube. Ju mer jag tittade på originalvideon desto mer genial tyckte jag att tanken på en cover verkade. Jag gick så långt så att jag övade in varenda liten rörelse i Robyns repertoar.

Idag tackar jag min smala lycka att jag inte hade tillgång till en videokamera.

Efter gårdagens oplanerade fylla så blev jag under delar av morgonen/dagen/kvällen ganska tv- och soffbunden. Jag zappade runt i förhoppning om att hitta något sevärt. Jag råkade, efter en stund, landa i ett program som handlade om vårt tarmsystem. Mycket kan man ju säga om våra tarmar och dess innehåll, men det är en magisk och mycket komplex labyrint som sträcker sig från munnen och ner till anus. En kvinna med allvarlig uppsyn förklarade att våra tarmar inte alls är läbbiga. Tvärtom. Rengjorda är de snarare vackra och snudd på erotiska, som ett par fylliga läppar, jämförde hon. Jo, man tackar! Sedan tog en kamera med mig på en sällan skådad färd genom kroppens inälvssystem och... Ja, vad ska jag säga. Man får nog ha både livlig fantasi och en aning udda erotikpreferenser för att göra den kopplingen.

Men jag håller med om att det allt är en rackarns grym manick vi bär på. Att det som kommit in i systemet hittar ut igen är smått fantastiskt. På nåt sätt funkar det. Nästan varje gång. Nästan.

Jag är så långt från purung som man kan komma, men jag beter mig emellanåt som en fjortis.
Tänk att jag aldrig lär mig.

Jävlar i min lilla låda vad full jag blev igår.
Det skulle ju bara vara en trevlig middag med goda vänner i lugn och ro.
Middag - check
Goda vänner - check
Lugn & ro - Nope

Jag har tagit ett, för mig, konstigt beslut. Jag ska inte längre ha någon bil.
För dig kanske det inte låter ett dugg konstigt, men för de som känner mig så låter det helt overkligt, även för mig själv så är det märkligt.

Kommentarer som "du är ju bil", "det är inte möjligt, du hittar på", "hahaha" har haglat över mig då jag berättat att jag ska försöka vara utan bil ett tag. Jag får ständigt förklara hur jag tänker, å andra sidan är det väl därför som jag berättar det, jag vill ha frågor, jag vill ha kommentarer, jag vill bli ifrågasatt eftersom jag inte är helt klockren med vad jag håller på med. Mina tankar tycker att detta är ett steg i den ständiga förändringen, i de utmaningar jag måste sätta upp framför mig för att ta andra steg än de redan tagna. Bilen har alltid varit en viktig del av mitt liv och min frihet, men är det verkligen så eller är det så jag tror att det är? Jag vet inte! Därför ska jag göra mig av med bilen. Som komplement till mina förändrande tankar så finns det ju ekonomiska aspekter och dilemman av miljökaraktär, men det är inte primärt i mitt beslut.

Jag försöker också tänka på de fysiska fördelarna med att vara utan bil, dvs att jag måste gå oftare än jag gör, vilket är nödvändigt efter det senaste årets "krämpor" med mediciner och viktökning som följd. Jag tänker på hur mycket bilen kostar varje månad, hur pass lite jag ändå kör, vad jag kan göra för pengarna som bilen kostar, hur mycket onödig negativ miljöpåverkan jag inte vill bidra till osv osv.

Ok. Nu har jag berättat även för Er, kära bloggvänner, vilket gör det än mer svårt att inte göra det jag säger att jag ska göra, så nu får det bli så. Vad tror ni, funkar det utan bil?

Här kommer beviset på att det är ögonblicket som gör bilden: