magstar

Träffade en kille som jag tidigare bara snackat med på telefon. Han är en "kille på G", jobbar bl.a med film- och reklamprojekt. Han är en sån som det snackas om.

Vad som förvånade mig var dock inte allt vi hade att prata om. Nej, jag blev förvånad över mig själv. Född och uppvuxen i mellersta norrland, som jag är, så blev jag lite lätt förvånad när jag öppnade munnen och pratade: Stockholmska. Ganska bred sådan. Riktigt löjligt faktiskt. Visst, det kan bero på att nyss nämnde kille snackar rätt bred stockholmska och att nästan alla jag snackar med numer bor i huvudstaden, men ändå.

Jag hoppas, och tror, det hela beror det på att jag anpassar mig till den jag pratar med. Ända sedan barnsben har jag varit sådan, snackat Kalixmål med kusinerna och Gotländska då vi varit i stugan.

Hoppas bara att jag inte träffar nån från Nikkaluokta. Eller Eskilstuna.

Jag är helt enkelt inte redo att låta skitnödig riktigt än.

En gång såg jag bilden nedan. Sedan dess hemsöker den mig.
Det händer att jag vaknar kallsvettig mitt i natten och tänker på just den här bilden.
Jag får yrsel, blir illamående, hör röster i mitt huvud.

Vad är det mannen på stegen vill ha sagt?
Vad ska han med bokstäverna B och U till?

Bunight?
Tubight?
Tonigub?
Button?

Jag vet inte.
Jag vet helt enkelt inte.
Jag blir tokig.

Köpte nyss en kamera för 8000.
Varför?
Tyckte att "någon" jag gillar behöver den.

Och: För att jag kan.  ;)

I´ts monday today!

Visst är det konstigt att få ett ansikte på någon man byggt sig en bild av? Hur ni än trodde jag såg ut känns det säkert märkligt nu. Verkligheten är alltid annorlunda än sagan.

Inte bättre.

Inte sämre.

Bara annorlunda.


Det kom alltså en förfrågan om en bild och jag tyckte att "vafaan", trots mina komplex.

Jamendåså, då var Magstar blottad. Igen.
En vanlig jävla svensk kille.
188 cm lång, tung, blå ögon, nån sorts hårfärg och välsmord käft.
Har jobbat länge på Sveriges radio. "Frimicklar" en del på sidan om.

Numera i exil i Hufvudstaden. Är annars en sorts norrlänning.

Men det visste ni ju redan. Eller?

Jag ser inte ut som Brad Pitt.

Har glasögon. På väg mot 50.

Sorry.

Hoppas jag inte förstörde nåt nu.

Du undrar säkert vad det här är för blogg du hamnat på. Ni, bloggbesökare, har ökat i antal den senaste tiden. Jag förstår inte riktigt varför, men konstaterar faktum. Och för att du inte ska behöva läsa hela historien så tänkte jag dra kortversionen här.

Magstar är en kille som passerat 40. Han har ingen officiell kropp (se foto). Han bor i Stockholm f n, där han jobbar på Sveriges två största radiokanaler, P3 & P4. Han har tidigare bl. a jobbat som musiklärare,  försäljare, med missbrukare och som hora. Eller nej. Det sista var inte sant, men det lät roligt. Hora. Kul.

På denna blogg skriver han om sitt liv i stort & smått, om behovet av någon att älska, om tillkortakommanden och motsatsen. Bloggen är som en pytt-i-panna. En blandad kompott. För att göra det intressantare pillar han då och då in referenser till sex, bögliv, fester. Men egentligen är han numer (oftast) ganska stillsam. Han svär ibland lite för mycket och redigerar därför ofta bort svordomar innan blogginlägg publiceras.

Han är glad ibland, ledsen ibland.

Han är lite betuttad i Annika Norlin och Anna Ternheim.

Han envisas ganska ofta med att använda enordsmeningar.

Vet. Inte. Varför.

Han blir väldigt, väldigt glad när folk kommenterar det han skriver, men konstaterar att kommentarerna är väldigt få i förhållande till antalet läsare.

Ja, det var väl ungefär allt. Just nu.

Fortsätt läsa. Om du vill.

Jag fick ett mail från någon som undrade om jag skrivit en insändare i en lokal blaska under namnet "Magstar". Svaret på frågan är: Nej, det har jag inte. Använder bara det namnet här. Så nu vet ni det.

På andra sajter skriver jag under med "Hornyboyy22"

Eller också inte.

Jag har svårt att sova natten efter att jag jobbat natt. Det slår aldrig fel. Så nu sitter jag här, och har gjort det sedan 03.20, framför tv´n och tittar på nån kass serie. Sova är det sista kroppen vill för tillfället. Kalas.

Well. Friday it is.

Nu är det sådär igen. Tiden räcker inte till.
Nytt jobb. Nya uppgifter. Nya tider.
Jag hinner inte med. Liksom.

"En gör så gott en kan" var det nån som sa. Jag försöker.

Jobbar på förändring, förbättring.
Höösch!

Natten till idag, onsdag, så var det premiär för mig i "Vaken med P3 & P4".
Det är märkligt hur spänd, nervös, osäker, trevande, famlande osv man kan vara i en situation som jag egentligen känner allt för väl. Hjärnan gick på högvarv från början till slut. Inget kändes sådär avslappnat spontant som det brukar göra. Jag har tusentals radioprogram bakom mig, men så kommer jag till en annan stad, ett annat program, andra (och samma) och fler lyssnare, ny studio, nya kamrater, annan teknik att jobba med osv och nästan inget är sig likt. Men det gick bra. Jättebra tyckte somliga, själv tyckte jag att min insats var medioker, men jag tog mig från start till mål utan större fadäser. Puh!

Nu är det gjort. Ikväll kör vi igen.

By the way: Jag måste ju sova också. Gick det bra att göra det kl 04.45 när jag gick till sängs? Nope! Låg och blinkade i mörkret speedad som fan. Blää.

Dagens Stockholmskonstaterande av kille från landet: Klippte mig för 260(!!) kronor.
Hur är det möjligt?

Ursäkta mig, jag vill ju inte det här ska bli en sexblogg, men jag läste alldeles nyss att en man, i genomsnitt, ejakulerar 7200 gånger under sin livstid. 2000 gånger av dessa så sker det via onani.

Vad ska man säga? Får en känsla av att mitt konto redan är övertrasserat och att siffrorna är felvända. Om ni fattar.

Jag har hört att om man säger ex "Jag älskar dig" för ofta till en och samma person så slutar orden att ha betydelse. Jag kan omöjligt hålla med om det. Det finns, och har funnits, personer i mitt liv som ofta får höra att jag faktiskt älskar dem, och jag menar det. Jag hoppas att de förstår det. Att det jag säger inte vattnas ur.

Min pappa ringer till mig varje dag. Efter sedvanlig avstämning av vad dagen givit så avrundar han alltid med att tala om hur mycket han tänker på mig, hur mycket han älskar mig. Det känns aldrig urvattnat. Det är ömsesidigt.

Alltså. Jag har varit en hel del i Sthlm, men nu när jag bor här så inser jag att "kille från landet" alltid bott på hotell nära den plats där "han ska vara" eller "alltid umgåtts med dem som vet vart man är på väg". Jag fattar ingenting. Jag kollar på de olika linjesträckningarna varje gång jag åker t-bana. Jag har noga kollat vilka bussar som går precis dit jag ska.

Idag när jag satte mig på bussen till Radiohuset så tänkte jag: Jag kommer aldrig att gå hem, för jag kommer inte att kunna hitta tillbaka. St. Eriksgatan, Odengatan........ I´m lost... Vaknar till vid Banérgatan. Sedan står stora fula Radiohuset där och väntar. Tror jag ska köpa en karta.

Natten har kommit. Jag skulle har varit i Radiohuset på Gärdet med kollegorna Jenny & Peter just nu, men min status är fortfarande inte den allra bästa, men känslan är att det går åt rätt håll. Jag har iaf kommit på plats i nya lyan. Jag trivs alldeles förträffligt och fascineras, som den lantlolle jag är, hur stadsdelen där jag bor har nästan allt. Det finns mer i den här stadsdelen än i hela Sundsvallstad. Jag har lyckats hitta nästan allt jag behöver utan att en enda gång åkt in till själva stan. Jag har t o m lyckats med konststycket(?) att komma i kavaj från Norrland och köpa en vinterjacka i Stockholm...

Jag beklagar det knapphändiga bloggandet, men så snart jag är upprätt och feberdimmorna skingrade så ska jag skärpa upp mig en aning.

Jag är nog den ende i hela min bekantskapskrets som inte varit förkyld det senaste året, å andra sidan så har jag begåvats med en del andra skavanker. Men nog om det. Nu, precis när jag landat i min nya bostad och ska "komma igång", så drabbas jag av halsont och tappar rösten! En radiomans värsta mardröm. Jag kommer att göra avtryck bland kollegorna imorgon. Mannen som införde tystradio har anlänt. Hepp!

Jaha! Då är jag installerad.

Ok, jag erkänner. Jag är slö slapp och håglös. En bruten människa.
Påminner lite om en zombie, fast på jakt efter energi snarare än hjärnor.

I morse när jag öppnade mina ögon så skrek alla kvarvarande saker i vardagsrummet att "Vi vill också bli utburna!". I hallen mötte jag alla skor som var på väg in till tv´n för att socialisera.

Man borde en massa saker. Borde t ex se till att få lite liv i livet. Försöka liva upp lite. Typ ta en fika med en kompis.

Men hur jobbigt är inte det då? Det ska ringas och sms:as, bestämmas plats, tas ut kontanter, transporteras arslen och beställas krångliga kaffemixar. Sen ska man vara trevlig också. Bah. Går bort.

En god middag kanske? Köpa hem lite fina råvaror och laga till nåt härligt! Men nä. Det känns ju som ett marathon att ens ringa pizzerian. För att inte tala om att gå och hämta de platta kartongerna.

Det får bli Här är ditt kylskåp istället. Sista filskvätten. Med müsli. Och en Hallongrotta till det micrade kaffet som dessert. Orkar inget annat just nu.

Flytten, jobbet, bristen på riktig vinter, mörkret... Energidränage!

Ljusterapilampa är nog grejen. Googlade på det nyss. Varför är de så dyra? Tvåtusen spänn!? Det borde vara subventionerat av staten på dessa breddgrader. En ljusterapilampa i varje svenskt hem. Det skulle man nog tjäna in i längden.

Nej, nu jävlar ska jag ta tjuren i hornen, besegra min konstruerade mentala svärta. Jag ska övervinna rädslan, fobin och ångestattackerna - och gå och packa ännu en kartong. En av de sista.

Regn och halka är det jag möter när jag går både till och från jobbet. Det sägs att det är vinter, men det är inget jag har märker något av. Musiken i mina öron ackompanjerar bilderna i mitt huvud. Jag lyssnar på Säkert och tänker på någon jag just blivit påmind om.

Det kan räcka med en sång, en bild, en doft för att de ska kliva fram, de som inte längre är, ur skuggorna av ens undermedvetna och göra sig påminda om tider som flytt. Om vänskap som försvann. Nu står personen där och ler sitt sneda leende till tonerna av musik vi aldrig delade.

Det här vet du inte om
Men jag väntar på dig
Någon gång måste du bli själv
Och jag väntar på dig
Jag bidar tiden och det kommer ta tid
Jag har inte sagt något än
Men jag väntar, väntar Jag vet att hon har fel. I mitt fall.
Jag väntar inte, men jag lyssnar ändå.

Jag vet att det börjar verka osannolikt, men jag flyttar fortfarande.
Tips: Flytta inte om du samtidigt måste jobba, flänga till Sthlm några vändor, fira jul, nyår och födelsedagar. Det funkar inte. Logistiken kraschar. Men snart så. På torsdag går lasset.
Hoppas jag.

Jamendåså. Nu är det 2012.
Kvällen som tog mig till årsskiftet var trevlig. Och blöt.
Därför mår jag som jag gör idag. Känner mig inte ensam.
Imorgon tar vi nya tag.