magstar

Jag stylar om mig. Sedan igår och några dagar framåt så är jag en (inte helt renrasig) söderböna. "Du menar väl söderkis?" frågar vän av ordning. Ja, kanske det, men varför vara så petig? Jag tycker böna låter bättre än kis. Lägg på ett "s" och helt plötsligt är du "kiss". Urin har aldrig varit min grej, men visst är skönt att slå en drill då blåsan är full.

Börjar ni förstå läget? Börjar ni fatta vart detta barkar hän?
Precis! Jag har inget att förtälja, det är tomt! Jag är fortfarande samma feta, medelålders, farbror som jag brukar vara. Möjligtvis, just idag iaf, lite mera passiv. Det händer inte mycket. Det är tomt.

Förresten: Vem var det som sa att "Livet är som en påse, tomt och innehållslöst, om man inte fyller det med något". Jag tror det var Hasse Alfredson. Sicken sanning! Idag har, som sagt, fyllningen varit bristfällig. Det var någon annan som sa att "Livet är seom en tärning, det bästa man kan få är sex". Ja, det finns väl en lite sanning i det också. Tvivlar dock på att det var Hasse A som sa det...

Well. Dax att avsluta dagens ordleverans. Men innan jag loggar ur: Den 17:e maj var det besöksrekord, här på Magstarbloggen, för de senaste tvåa månaderna. 333 unika besökare. Jojomensan! Jag kan inte riktigt förstå varför, men ändå kul på något vis. Kommentarerna lyser fortfarande med sin frånvaro.

Har tänkt på en grej..
Varför är det mer imponerande att springa långt än länge, och varför är det tvärtom när man går? Bara undrar...

Jag menar såhär: Om någon springer så ska det visas i exempelvis "Runkeeper" eller "Run with Nike" på Facebook. Informationen är alltid hur långt vederbörande sprungit. Detsamma gäller också då det redovisas muntligt. Men då det kommer till promenader så är det tiden som helt plötsligt blir intressant. "Vi promenerade i 3 timmar"...

Det spelar alltså ingen roll om man promenerat tre mil, det är tiden som gäller.
Om en löpare springer och anger tid värderas insatsen annorlunda. Fattar ni?

Fundera en stund... Visst har jag rätt?
Inser att det här ämnet skulle diskuteras i stället för att redovisas på detta sätt, men nu får det vara på det här sättet.

Alla verkar vara lediga idag, UTOM de polska byggjobbarna i huset där jag bor.
De hamrar borrar och bilar som aldrig förr. Risken att jag ska sova för länge, så att jag missar min tvättid, är obefintlig. Jag ska f ö flytta ut ett par veckor fr o m imorgon. Av rutiga skäl och randiga orsaker kommer jag att leva i kappsäck. Känns sisådär. Får en lättare ångest då jag inser att jag ska packa ner två veckors kläder, skor, toaletterstiklar osv i en enda väska. Det får bli det som ibland kallas för en "utmaning".

Konstaterade nyss, över en kopp kaffe, att det är Norges nationaldag. Det är inget jag egentligen bryr mig särskilt mycket om, men då grannlandsjippot sammanfaller med min lilla mors födelsedag så glöms det iaf inte bort.

JAMEN HELVETE, VILKET TRÅKIGT INLÄGG!
Ja, ibland är livet inte roligare än så här. Betänk detta, mina barn!

Utanför redaktionen, min arbetsplats, ligger Radiohusparken. Vackert värre i vårsolen.



Fullt lika vackert är det inte på redaktionen...

Ni kan fr o m nu kalla mig HOVREPORTER.

Fick ett samtal från en av cheferna i Radiohuset som undrade om jag ville bevaka och rapportera från dopet av prinsessan Estelle. Trots min lite aviga inställning till kungahuset så tackade jag "ja". Kul med variation och dessutom är det alltför långt mellan gångerna som jag får möjlighet att rycka in som reporter.

Nu funderar jag på hur jag ska klä mig. Hur klär sig en hovreporter?
Här kommer inspirationen:


Aha!! Man ska ha kostym, slem i håret, inställsamt, konstgjort leende och en dryg attityd.
Det kan eventuellt skita sig pga av slipsen. Återkommer i ärendet.

Gårdagen förflöt i ett lugnt trevligt tempo. Sov länge, tog en promenad och sedan åt jag middag med P som är en av mina bästa vänner. Vi kryddade aftonen med bikramyoga och massage. Kände efteråt hur viktigt och skönt det är att umgås med vänner, inte bara arbetskamrater. Det var som om ett stort skruvstäd inne i kroppen släppte sitt grepp, och vips så kändes livet lite enklare. Tror det är det där som kallas kärlek som visade sig. Hade nästan glömt hur vänskaplig kärlek smakar, och hur viktig den är.

Idag vaknade jag och kände hur energin återkommit. Tog itu med veckosaneringen av min bostad. Lade till några bonusmoment bara för att det kändes ok.

Men hörrni: Faan vad det blåser!

Om livet känns tungt.
Om dagarna inte blir som man vill.
Försök då se på livet ur en hanhunds perspektiv:
Kan det inte ätas eller sättas på, pissa på det och gå vidare.

Långnäsa.
Fäbless.
Vegetarian.

Nämen sisådär! Ett gäng resor bokade och betalda.
Satte mig bestämt ner med bankdosan i högsta hugg och startade datorn. Klart!

Visst låter det spännande!? Jag har en god vän som så gott som varje dag, på Facebook, skriver om sina resebokningar. Den senaste tiden har det handlat destinationer som Singapore, Borneo, Tioman Island, Bali, Normandie och några till. I mitt fall är det lite mer... Ja, låt oss kalla det "jordnära destinationer och resmål".

Sundsvall, Visby, Härnösand. Hur låter det?. Futtigt? Till Visby har jag faktiskt bokat tre (3!!) resor, m a o lika många till Nynäshamn. Basånivet!

Ps. Mer spänning! Jag har även bokat en bil till junivistelsen på Gotland. Får gåshud...

Efter att ha vaknat upp ur min slummer begav jag mig mot staden för att besöka en optiker.
När jag kom in i butiken så hälsade kvinnan bakom disken mig med ett "Tjenixen!".

Detta oroar mig.

Kan man fortfarande använda "Tjenixen" som hälsningsfras 2012?

Jag gillar parfymer och dofter, men det finns gränser.
Idag hade jag oturen att hamna i samma hisskö som kvinnan (vet inte vad hon heter) som jobbar på våning 6 i Radiohuset. Det är inte första gången våra vägar korsas. Hon är äldre, glad och käck men formligen våldsparfymerar sig. Man blir sträv i halsen bara av att befinna sig i samma byggnad. Andnöden är ett faktum när man kommer i närheten. Att dela hiss med henne hade lett till en säker död för en allergiker.

Det här med överparfymering verkar vara ett fenomen som främst drabbar äldre damer. Blingblingdamer. Varför är det så? När tappar de fingertoppskänslan?

Vad är det för hemskt de försöker dölja? Jag bara undrar.

Märks det att jag väntar (se tidigare inlägg) och blir makalöst passiv av det? Jag gör inget vettigt, bara väntar, surfar planlöst och bloggar.

Inser viktigheten i att jag lämnar ledigheten för att jobba. Jag vet fan inte hur man förvaltar en ledighet. Jag bara väntar (återigen) på att ledigheten ska ta slut så att jag får struktur på tillvaron. Bestämde mig för att inte gå ut på någon form av nöje igår och tackade nej till umgänge. Tog ist en promenad på eftermiddagen och placerade mig efter det i soffan. Jag trodde därför jag skulle känna mig utvilad idag, men det är precis tvärtom.

Resultat: Jag är sjukt seg i huvudet. Känner mig ofräsch. Luften känns kladdig och jag går runt hålögd, sur, fet, blek och lite deppig.

Jag tror banne mig att jag har gått och blivit bakfull av ledighet.

Råkar "ramla över" en filmsnutt från ett festligt Ryssland. Efter att ha tittat så kan jag inte besämma mig för om det jag ser är roligt, tragiskt eller kanske imponerande. Troligtvis en mix. Titta själva så fattar ni vad jag menar.

Hursomhelst: Filmens huvudperson (ni ser vem det är) håller sig ensam i bakgrunden men dominerar totalt med sina råheta och ganska egna dansmoves. Det går inte att bli annat än impad av en kille som dansar så uthålligt, nästan stoiskt, på en och samma plats hela kvällen, oberörd av omgivningen.