magstar

Efter det redovisade nederlaget, i förra inlägget, så försöker jag repa mod och skapa en adventsstämning. Mina vinröda sammetsgardiner är på plats (det andas fortfarande klass, porr & drama), en ljusstake för fyra ljus är framplockad. Men jag har problem. Allvarliga problem.

Jag brukar (eller brukade) vara en ganska bestämd herre med klara åsikter, och tyckanden, om vad som passar ihop och vad som inte passar ihop, men nu har det kört ihop sej. Jag stångar mej blodig i en återvändsgränd. Frågan som grumlar mitt sinne är: Kan man kombinera vinrött med klar-/julrött?

Mitt egent spontana svar är "nej", men jag vet inte om det är på det viset eller om det är mitt konventionella, konservativa, jag som talar. Jag har konsulterat min vän, stilikonen Kanin, som på frågan ovan, pedagogiskt, svarde: Det funkar! Till julen funkar rött till allt. Men i slutänden är det nog magkänslan som är bäst.

Just det! Rött funkar, men magkänslan säger ifrån. Tycker mitt tidigare ganska stilrena hem ser ut som en konstig mischmasch à la white trash. Men då jag, som kanske framgått, känner mej mentalt vindögd så låter jag nu det vinröda och röda, i sällskap med lite grått och vitt, leka tillsammans ett tag. Om jag vänjer mej, och deltar i leken, låter jag vara osagt. Jag återkommer i ärendet.

Emotser svar från eventuella, barmhärtiga, medmänniskor med tycke för juliga känslor, inredning och mitt psykiska mående. 

Igår var det första advent! Jippi!


- Har jag tagit fram ljusstakar? Nope
- Har jag letat efter fönsterstjärnor? Nope
- Strukit röda dukar? Nope
- Bakat lussebullar och pepparkakor? Nope
- Haft värsta glöggpartyt? Nope
- Pimpat bloggen? Nope

Men va faan.....

Vi satt och fikadiskuterade häromveckan, jag och några arbetskamrater. Det diskuterades i upprörd ton över diverse TV-program. Jag beslöt mej för att ansluta i diskussionen. ”Nämen jag tycker faktiskt att Anna Anka har en poäng i det hon säger” tryckte jag fram avspänt. Skaran runt bordet stannade upp och tiden stod stilla för en sekund. Kollegan närmast tog sats som i slow motion ”Men vad i helv…” innan jag hann avbryta henne. ”Alltså jag skämtar ju för fan, haha. Det kallas ironi!” Allt återgick med ens till det normala. Jag hade än en gång använt ironi alldeles för tidigt i mina mellanmänskliga relationer.

Jag måste sluta förutsätta att folk förstår mej. Tidigare har jag droppat små ironibomber som ”Jojo, men Hitler fick i alla fall tågen att gå i tid, och nog fan var det pli på skolsystemet” vilket för mej är ett uppenbart skämt när det diskuteras nåt i relation till förintelsen eller 2:a världskriget.

Här är några andra ironiska skämt man absolut inte får dra om man inte är en sammanvuxen siamesisk tvilling med personen man skämtar med.

”Nämen jag tycker ni tjänar tillräckligt. Det är ju inte direkt som att ni jobbar särskilt hårt.”
”Hon lär ju ha provocerat honom en hel del.”

Man måste tänka efter före... 

Två dagar med sviter av svinis-vaccin. Hujedamej!
Biter ihop och åker till Gävle för ett par dagars arbete.
By the way: Gå på Julkonsert!

The Johnsons består av Sveriges samlade musikelit. Det är dessa musiker som i vanliga fall står bakom kändisar som Martin Stenmarck, Lena Philipsson, E-Type, Lisa Nilsson m.fl. Nu kommer dom till Matfors och ställer sej bakom mej...  ;-)
En minnesvärd afton(?)! Hörs!

Diverse vaccinbiverkningar till trots.
Här är alla ställen jag har funderat på att åka till idag:

1. New York
2. Indien
3. Marocko
4. Thailand
5. Berlin
6. Barcelona
7. Paris
8. Härnösand
9. Birsta

Mina kamrater säger att jag ska ta ut alla mina pengar som jag har på alla mina bankkonton och resa, resa, resa upp dem innan jag helt plötsligt sitter där med ledvärk, åderförkalkning, demens, smutstvätt, långa tånaglar och annat elände upp över öronen, och inte kan åka någon annanstans än buss 2 eller 4 mellan hem och jobb. Jag blir lite ängslig av deras jidder.

Man kan ju inte bara göra slut på pengarna så där!
Man måste faktiskt ha en buffert.
Har jag hört.
Så man har råd att köpa a-fil och vinterskor.
Och snus.

Satsar följdaktligen hela mitt wild and crazy-kapital på nummer 8 och 9.
Det är väl ungefär ditt kaptalet räcker.

Jihaaaa!!

Känner ni spänningen?

Så där ja, nu är jag uppspelt igen.
Tänk vad en liten sovmorgon kan göra. Jag har en s.k "planeringsdag" som sedan ska krönas med en lunch och sedan pricken över i: Vaccinering!

Jag har ägnat halva dagen åt att planera inför min tripp till Gävle, fixa med utlovade idéer/kommentarer och att boka gäster inför julens radioaktiva lustifikation i P4: Rimstugan.

Själva uppspeltheten grundar sej på två faktum:
1. Det var skönt att inte kliva upp 04.10.
2. Jag känner mig lite som Gud när jag får saker att hända.

Jag tänker mej att de viktiga radiocheferna sitter som på nålar och väntar på mina genomtänkta idéer. Vi undrar sååååå vad Magstar tycker och tänker nuförtiden. Han är så briljant, tänker de. Det ska bli thrilling att höra hans alltid så smaaaarta åsikter.

Satsa eller inte satsa, det är frågan. What say you, allsmäktige Magstar?

Så säger de på fikarasten i väntan på mitt arbete.

Mäktigt värre.

Synd bara att de sedan lyder mej så himla sällan.

Två månaders positivism är över. Nej, jag är inte deppig, men den där överdrivna energin som hängt med mest hela tiden har sinat. Kanske tillfälligt, vem vet? Förra veckan kom de nya lyssnarsiffrorna. Vi är den radiostation som just nu växer snabbast i landet. Mest av alla ökar vårt morgonprogram, min morgonshow! 6,9% sedan årsskiftet! Det säger kanske inte så mycket, men det är mycket. Jag lovar. Jag är så stolt och lycklig. Kanske var det just detta som gjorde att jag kunde andas ut och gå ner i varv, eller vad jag nu ska kalla det? Jag vet inte, men det är en belöning för mycket slit och många tidiga morgnar.

Jag är, kan man säga, lite mer mitt "gamla jag". M a o så måste något hända.
Jag känner igen mej. Jag behöver nya kickar.
Ja, jag säger då det. Ständigt detta letande efter kickar.

Ge mig en ny fix. Nu. Fånga dagen, sägs det.
Vilken skit, jag vill ha mer, ge mej hela veckan nu. Ge mig framtiden.
Ständigt på jakt, ständigt undrande vad som komma skall. Inte kunna sitta still. Aldrig.
You’re the man of the hour, Mr Magstar, fucking enjoy it, säger de med bländvita leenden och bröst av plast. Kan inte. Vågar inte. Ständigt på jakt efter nästa sak, nästa erkännande, nästa beundrande blick. Nästa vänliga leende som bevisar att jag duger.

I´m a hero. Kolla!

En yngre medarbetare från Storstan kom in på redaktionen och ville hälsa på mej. Istället för ett vanligt handslag ville han köra nån sorts ghetto-hälsning.

I hate when that shit happens. Jag fattar fan inte vad jag ska göra.
Nu efteråt inser jag att jag skulle sparkat honom på pungen helt enkelt.

Respect! Aijt!

Ibland så känner jag mej så jävla tjatig. Det mesta jag skriver om är ett ingenting, eller sånt som jag skrivit om hundra gånger förut. Det är därför jag emellanåt inte lyckas uppdatera i den takt jag vill göra det. Ofta landar alltihop i sådant som är helt ointressant för den stora massan. Å andra sidan så är det ju min blogg, om mitt liv, och vad jag väljer att berätta. Det kanske händer för lite?
("den stora massan" var kanske ett storvulet ordval, men men...)

Men sånt är livet. Mitt liv.
Med det inte sagt att jag har tråkigt. Inte alls. Bara ibland.

Jag önskar att jag kunde överraska er allesammans med en eller annan nakenchock, lite knark, vild sex osv, men de dagarna är över, om de ens nånsin funnits.

Det blir sällan rapporter från partyn på galna bögklubbar eller blöta efterfester.

Polska nakendansare. Nope!
Vapenhandlare. Nope!
Viftande knytnävar. Nope!

I´m Sorry.

Istället snor, en liten hund, jobb och soffsittande.

That´s life. Nuförtiden.
But I like it. Oftast.

Klockan är 22.43 och jag sippar vin och äter jordnötter.

Ibland behövs det inte mer.

(Mobilen hittad)

Jag kan inte hitta min mobiltelefon.
Och jag vet att jag satt den på ljudlös.

Ni förstår ungefär hur jävla dum jag ser ut när jag går runt hemma
och lyssnar efter vibrationer.

Ser ut som en jävla mupp. En väldigt koncentrerad mupp.

Ibland tänker jag på sånt som hänt tidigare i mitt liv. Jag är inte ensam om det.
Idag läste jag en blogg om saknad efter en död mormor och en f.d flickvän.
Jag minns också mina "saknaden".

Det är framförallt ett sånt tillfälle som återkommer.
Jag påminns om vad jag kände. Världen gick vidare som om inget hade hänt och jag minns det bisarra i det. Minns hur jag tänkte.

I takt med att jag hämtade mej minns jag också hur konstigt jag tyckte folk betedde sej. Många bara försvann, och andra tassade runt utan att våga prata med en.

Trots att det är just det man vill att någon ska göra.

Comhems rykte är ju allt annat än bra, men reklamen är kul.
För er som sett den, men inte förstått den. This is 4 u.

Det här är inte klokt! My God, vad förkyld jag är (låtsas fortfarande att jag inte har "svinis")!!! Sisådär 124 gånger har jag sprungit från vardagsrummet till köket för att snyta mej. Nu är jag öm under näsan, huvudet dunkar och ögonen rinner. Till råga på allt har även halsen börjat göra sej påmind. Har försökt med allt. T o m en morgonwhisky.

Hopplösheten sprider sej. Som jag ser det finns det bara en lösning.
Jag måste amputera hela huvudet.

Just nu: Jag hatar den här bloggen. Jag brukade älska den passionerat, men å det senaste så är den så jävla jobbig. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag orkar inte vara rolig, seriös, blajig eller nånting. Jag vill inte lägga ner, men blir stressad över att jag måste uppdatera med nya inlägg hela tiden. Jag stavvar fel ohc orkar itne rätta till.

Antar att förälskelsen är över. Hello vardag. Tjohoo "svinis"!

Du får fan ta ut hunden, bloggen. Han är rastlös och nödig.

Drömde i natt (feberdimma?) att jag köpte en lott för en tjuga och vann femton miljoner.
"Femton miljoner!" tänkte jag. "Så lämpligt! Då har man ju råd med en väldigt stor lägenhet, ett hus och t o m en stuga eller två!"

Sedan ägnade jag resten av natten åt att tänka ut vad jag skulle ha i de olika rummen.

Sedan vaknade jag, gnuggade mig i ögonen och insåg att jag varken hade lott, femton miljoner, eller en väldigt stor lägenhet, hus eller stuga, men däremot en väldans massa snor och feber.

Nu känner jag mig både sjuk, ledsen och besviken och tänker tröstdricka kaffe.

Annars då? Är det bra med er?

Vi satt några "singlar" och snackade känslor och relationer häromkvällen. Efter en längre stund dribblande om fördelar, nackdelar, längtan osv så säger en god vän: Men Magnus, du borde ju vara lycklig, för du vet ju iaf vem du vill ha. Det vet ingen av oss.

Har inte tänkt på det viset nångång. Kan inte avgöra vad som är lyckligt i sammanhanget. Tycker det låter tragiskt och begränsande. Jag kan ha fel.

Det kanske inte var det smartaste jag gjort att börja dammsuga, dammtorka, diska, vaska toalettstolar osv med feber i kroppen.

Det är iaf trevligare att vara sjuk med vetskap om att det städat hemma.

Jo, jag vet. Det har varit mycket att göra ett tag. Inspirationen till bloggande har varit synnerligen begränsad. Just nu ligger begränsningen i en värsta sortens förkylning. Jag försöker intala mej att det absolut inte är ett förspel till "svinis"...

Redan i fredags så signalerade kroppen att "det är nåt på gång", men med hjälp av Treo-comp, några stadiga drinkar och en öl så lyckades jag, trots allt, ta mej ut för att vara med på The Confuisons releaseparty på "Våningen". Nice.

Dagen efter, dvs igår, så var det release igen, men utan party. Det var snoreländet som gjorde en storstilad entré, tätt följd av farbror Feber och tant Skallebank. Hujedamej.

Så nu ligger jag här uppkrupen i soffan och kramas med snorpapper, Nezeril och Alvedon. Wish me luck!Svinis?