magstar

... då det dök upp en älg, tätt följd av en hund, på tangentbordet.


Valborgsdramatik!

Valborg är på ingång och jag känner mig mer chubby än någonsin. Det är en dålig känsla. Jag har inte frossat mer än vanligt. Min mage känns sjukt obekväm. I vägen liksom. Jag trivs inte naken längre och undviker att gå omkring i bara fillingarna hemma. Häromdagen fick jag nån sorts anfall och slängde nästan alla mina (numer) tajta t-shirts. Jag ville inte se dem mer för jag ser mer korvstoppad ut än någonsin. Inte bra.

Min gode vän F påtalade det faktum att jag har börjat med oskicket att dra upp kallingarna lite högre än vad brukligt är. Hujedamej! Varningsklockorna ringer för fullt, men det är inget jag styr över. Det liksom bara händer...

Jag kommer ut ur duschen och lirkar på mig ett par kallingar, sedan blir det alldeles svart, och när jag återfår medvetandet sitter linningen lite högre än den borde. Jag skäms och drar genast ner dem. Jag har funderat lite över vad det kan tänkas vara som inte står riktigt rätt till, och har kommit fram till att det helt enkelt är ett oundvikligt steg i evolutionen, en resa som med allt snabbare fart tar mig mot Gubblandet. Det är nog ingen större idé att kämpa emot. Snart kommer jag att sätta komfort före allt, och jag kan inte längre ducka för det faktum att det helt enkelt är skönt att kapsla in lite mer av sitt vissna midjeparti. Lite som man gör vid en härdsmälta i en kärnreaktor. Men så länge jag är medveten kommer jag att försöka göra revolt. Det är därför jag biter ihop, åker till gymmet efter jobbet, trots närhet till medvetslöshet, och desperat ställer mig på nån sorts föryngringsmaskin som efter flera månader inte resulterat i någonting alls.

På sistone har jag även noterat att min pluffsrygg är borta. Puts väck. Det är dock långt ifrån så bra som det låter. Det som hänt är att det i lönndom skett en vidrig transformation där mina kärlekshandtag spelar en huvudroll. Först uppdagades en så kallad pluffsrygg, ett semi-löst parti med samma karaktäristik som en ölmage, fast på ryggen. Vidare vidgades området och bildade en slags fläsktunna runt nedre delen av min torso och till sist har jag gjort den makabra upptäckten att allt har smugit sig samman och bildat en direkt förlängning av min röv uppåt. Jag har gått och blivit med hög röv. Hög röv är fan sämst. Skitsämst, för att tala klarspråk.

Dramatiken som utbröt när jag blev varse saknar motstycke. Jag sprang runt och gnydde och gnällde och ojade mig, någon sorts panikångest Sedan fick jag ett yrselanfall och fick lägga mig ner och badda min panna. Sammanbrottet har jag nog aldrig haft mer närvarande än då. Det är nästan omöjligt att få distans till hela eländet men vad ska man göra? Nu har jag att välja mellan att skärpa till mig en gång för alla (vilket är vad jag försöker nästan hela tiden) eller att gå all in och bli megafet på riktigt. Känslan av att vara obekväm i sin egen kropp tär på mig. För första gången kan jag verkligen leva mig in i hur transexuella människor känner sig när de pratar om sin kropp som ett fängelse. Jag är ju för fan en stor kille fångad och inlåst i en ännu mycket större mans hydda.

Plötsligt förstår jag hur det kommer sig att jag trivs bäst i pösiga kläder, eller kläder som inte riskerar blotta någon glipa hud, varför jag börjat ha en kudde i knät när jag tillbringar tid i soffan och varför ekvatorns position börjat röra sig norrut på min mulliga gubbkropp. Fy för den lede säger jag bara.

Det har gått så långt att när jag såg en annons om en kroppstrumpa, som liksom ska slimma rultiga kvinnokroppar, så tilltalades jag så till den milda grad att jag greps av en stark lust att springa till närmsta återförsäljare och köpa en. Jag lyckades hejda mig.

Men det blir nästa steg. Tro mig.

Solen har precis försvunnit bakom molnen och det börjar bli eftermiddag i Stenstan. För varje dag ser man allt färre mössor och jackor, och allt mer vår- och sommarbetonade klädesplagg. Men våren och sommaren är kort...

Jag käkade lunch med en kille från England idag och "tvingades" prata engelska för första gången på ett bra tag. Det gick förvånansvärt hackigt. Engelskan har aldrig legat långt bort i mitt språkbruk, men "rostigheten" var tydlig. Meget märkligt. Flera gånger kom jag på mig själv med att tänka i nån mystisk pytt-i-panna på svenska och engelska medan jag lyssnade på Dave. Det kändes ännu konstigare. I vanliga fall brukar jag koppla över till antingen det ena eller det andra. Konstigt.

Imorgon har jag tänkt att bli lite full. På lördag också.
Har bokat hotell i gamla Härnta, den lilla staden vid havet.
Det känns ännu konstigare.

Försökte få ihop alla mina jobbsysslor inom arbetstidens ramar, trots två extramöten. Gick sisådär. På väg hem lossnade huvudvärken som signalerat sin ankomst under hela morgonen. Just nu känns det som om skallen ska spricka. På riktigt. Spricka som en bakpotatis. Jag sitter därför och försöker koppla av med lite planlös slösurfning, samtidigt som min kropp bearbetar den tablett av värkkaraktär som jag svalt ner med ett glas vatten. Funkar sådär. Det skavde inte direkt mindre när jag nyss landade på en blogg med underrubriken "Carpe Diem".

Det är något läbbigt med människor som använder carpe diem som sitt livs motto. Jag vet inte varför, men jag tycker att det känns.. Eeeh.. Ja, låt oss säga "tacky".

Jag får bilden av en hårt sminkad och platinablonderad brud med Restylane-läppar, som suger i sig två pack Prince light om dagen. Minst. Hon brukar hasa omkring busstationen i sina gråmelerade mysbrallor med hängröv, medan hon diggar till Katie Perry och Rihanna i sin mp3-spelare. Hon hoppade av gymnasiet och började i kassan på Coop. Nu är hon arbetslös men det är lugnt, hon hann i alla fall spara ihop penagr till svanktatuering. Det står "Carpe diem" i kinesiska tecken.

Jag tror att jag ska ta en Alvedon forte till och slökolla lite på tv istället.
Det är onsdag idag. Det gäller att fånga dagen.

Jag gick en sväng på stan idag. Min avsikt var att ev hitta några nya kuddar till soffan. Som vanligt när jag är ute på stan så träffar jag massa männskor jag känner, som vill prata. Trevligt. En av dessa utbrast bla: Din lyckans ost.

Nu har jag tänkt på det där i minst 12 minuter. Varför envisas folk med att använda frasen "din lyckans ost"? Det är egentligen en väldigt konstig metafor eftersom ost är laddat med så många olika värden.

De flesta gillar ost. På mackan, som livsmedel, som snacks. Gott vin och en rejäl ostbricka kan vara ett fantatstikt munknull.

Däremot har jag svårt att se lyckan i att själv liknas vid ost på något sätt. Det finns alldeles för många ohygieniska referenser starkt förknippade med ost för att det ska funka. Exempel:

- En kille jag känner har en granne på mellan nittio och döden, han heter Stig och ser ut att ha ostmassa mellan tänderna.

Eller:

- Shit, jag satt brevid en alkis på bussen idag, han luktade en blandning mellan smuts och flensost.

Eller (igen):

- Bosse kämpade mot medelåldern med brasiliansk vaxning, piercat ollon och massor av timmar i solarium vilket gjorde hans hud tjock och ostig.

Ost är risky business helt enkelt. Det krävs så jämarns lite för att ost ska gå från helt rätt till helt fel. Gränsen är hårfin mellan en fräsch cheddar och en svettig edamer.

Gårdagskvällen spenderades med goda vänner (Tack!). På inkomstsidan blev det god mat, "skumpa", "rött" och den gamla klassikern "Irish coffee". Tror det var 10 år sedan jag drack en sådan senast. På utkomstsidan fanns bl.a döden, relationer, änglar och andar, skratt och (tro´t eller ej) tovning! Ett tovat litet hjärta är det mest konkreta minnet av kvällen...

Vaknade med en solig stenstad utanför fönstret. Tog den lille hunden på promenad och när vi återkom till hemmet så hade vi besök. I vardagsrummet satt en DUVA! Eller satt och satt... Den jobbade febrilt, i bästa kamikazestil, på att krossa sin skalle mot alla fönster i rummet. Naturligtvis lyckades den missa den enda öppna passagen till friheten, den stora dörren mot balkongen. Efter diverse mankemang lyckades jag iaf fånga fjäderfäet och slängde ut densamme. Drog mig till minnes när en stor hök tog sig in i hönshuset, som jag hade, för några år sedan. Mycket läbbigare än en duva. Men det ären annan historia, som är historia.

Nu ska jag ta mig ann en annan objuden gäst. Den vårtrötta/vårpigga flugan som frenetiskt, liksom duvan, stångar sib blodig (?) mot ett fönster. Vad händer härnäst i mitt spännande liv?

Äntligen fredag! En lite uttjatad ordkombination, men den stämmer. Tro mig!

Massor med jobb, funderingar, en opererad hund, massor med utgifter, cykelköp och nu fredag med städning, ärenden, shopping, träning, bankbesök och allt det där som måste göras.

Jag orkar varken vara spirituell, rolig, arg, ledsen eller eftertänksam. Jag bara är...

Men snart, jag säger snart, så ska jag påbörja återhämtningen. Jag ska tupplura. Jag ska sippa vin. Jag ska umgås (om jag inte känner för raka motsatsen). Om det inte vore helt förmätet, på gränsen till äckligt, skulle jag ta till ännu en ordkombination. Jag skulle säga "fredagsmys", men eftersom jag inte vill säga sådant som får mig att kvälja, så låter jag bli.

Hörninini... Ha en bra helg!

Mina damer och herrar. Låt mig presentera: Franzl Lang.
Ett joddlarmongo av rang från de tysktalande bergstrakterna.

Jag blev själv bekant, av en ren och skär slump, med Franzl först igår. Nu vet jag inte längre hur många gånger (men det är många) jag har sett hans fanstastiska framträdande i vad jag misstänker är Österrikes motsvarighet till Allsång på Skansen. 

 

Han är numer en idol av rang!
Kolla in hans entré. Wow! Ja, jag säger då det, killen knäcker gamle Elvis självförtroende på scen, och maken till syntetiskt munterhet har sällan skådats. Det är smått fantastiskt. Orkestern drar igång, kamerorna panorerar och bakom en höstack står Franzl världsvant beredd. Bäst på att joddla (hur bra det nu är att kunna behärska den ack så förhatliga uttrycksformen) i hela världen, sägs det. Det är svårt att inte gilla en sån gubbe. Jag älskar hur han ler in i kameran, med den inte helt raka tandraden, och gestikulerar som en perfekt hybrid mellan ett stycke tv-pastor och en flåshurtig stavgångentusiast. Hans precisionscirkulära kroppshydda är nedpressad i ett par vedervärdiga lederhosen så att han antar samma form som ett kanderat äpple. Men Franzl är glad ändå. Jätteglad.

Franzl rör sig mycket mondänt genom de övermogna publikmassorna som inte riktigt vet om de ska passa på att titta in i tv-kamerorna eller fortsätta att kasta trängtande blickar mot den tyrolska pigtjusaren. Man kan tydligt se att killen har ett party i brallan och är löjligt van vid att förpläga utvalda groupietanter med privata akter backstage efter sina joddleri-gig.

Spontant vill jag höja Franzl till skyarna. Samtidigt bär det lite emot. Han känns lite för snuskig helt enkelt. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är. Det kan såklart grunda sig i hans smått abnorma framtoning, men det kan lika gärna vara att hans namn påminner lite om den andra österrikaren, som för ett par år sedan tog begreppet "familjefar" till en helt ny nivå

Bara 85 inlägg kvar!
Orka?
Orka!

"När folk är överens med mig har jag alltid en känsla av att jag måste ha fel."

Oscar Wilde

Det börjar bli dax att sammanfatta helgen. Den blev inte datorlös.
Kamrat Dennis fixade så jag fíck låna hem en behändig liten sak. Nu återstår bara att ta beslut om jag ska köpa den eller ej.

Lördag: Fika på stan med "a hole bunch" av människor, sedan shoppingrunda. Mattias, Karin & Uno visiterade och efter det blev det middag "på lokal" med trevligt sällskap. Säger inte mer än så. En av de skönare dagarna på länge. Är det vårkänslor?

Söndag: Vaknade tidigt. Åkte ut i skogen med Frankie, the dog. Det var ett tag sedan han fick springa lös och sköta sig själv. Plockade upp Stefan, "the bro", längs vägen och vi åkte och tittade på mitt senaste projekt i kategorin "Magnus vill ha sommarstuga". Den som lever får se.

Nyss kom "bäste Peter" förbi och hälsade på och gjorde en utvärdering av den lånade datorn.
Nu återstår F1-sammanfattningen från Shanghai på kanal 6, ett samtal till säljaren av sommarstugan, en veckokoll och en studie av textilstrukturen i soffan. Imorgon är det måndag!

Nu krånglar datorn. IGEN.
Den här gången ryker den. Imorgon öppnar jag plånboken
och köper en ny.

Så tills det är gjort, räkna med begränsat bloggande.

Idag ska jag klippa mig, återkopplas, jobba, dricka kaffe, umgås.
Det känns som en ganska vanlig torsdag.

Hej svejs!

Idag är det tisdag.
En helt vanlig jävla tisdag, gissar jag.

En sån där dag, ni vet...

I fredags var det dax för test av mitt sargade knä.
Jag har tränat 2-5 ggr i veckan sedan mitten på januari och nu skulle mitt knä upp till bevis. Resultatet blev lite på gott & ont. Mitt friska ben fick betyger "MVG". Kommentaren från PT-Thomas var: En elitidrottsman skulle bli avundsjuk på dina benmuskler. Mycket kraft i den stocken. Kul!

Mitt lite mindre friska ben fick betyget "G" och kommentaren: Hmm.. 60% nedsättning, och smärtkurvan ser inte bra ut. Mindre kul. Så fr o m den här veckan väntar nya övningar... Puh!

När jag efter mitt pass stod i duschen och funderade så fick jag lite oväntat annat att tänka på. Det kom nämligen en snubbe och ställde sig i duschen mittemot. Jag hoppade till och ryggade in i kaklet när mitt periferiseende registrerade att det var innehavaren av Guinness rekord i könsbuskage. Hujedamej!

Det såg ut som att killen hade satt på en sådan där långhårig kattracka och glömt att dra sig ur efteråt. Jag skojar inte. Det är dagens sanning!

Visst, det är fint med människor som vågar gå emot aktuella kroppsideal, och naturlighet i all ära men det finns väl någon form av gräns.

Gårdagskvällen bjöd på trevligt sällskap och montering av min stora väggklocka.
Thaimat och vin stod på menyn.

Efter 12 timmars sömn, och svåra avbräck i intaget av koffein, så sitter jag här med huvudvärk. Ungefär som om jag vore bakis, vilket jag inte är.




Kurering: Stora muggar med kaffe, promenad och soffsittning.
Så småningom: Städning och tvättning.
Så roligt har jag.

Det var ju inte så att jag gick och längtade, men jag trodde i min enfald att jag blivit bortglömd. På fullaste allvar. Det kan hända att jag t o m hoppades.

Så var det inte. Idag kom plastbrevet från Skatteverket. Deklarationen.
Jag gråter mig inte till sömns i år heller. 50 "fetingar" sitter väl aldrig fel?
Varför tror jag alltid att det ska vara tvärtom?

Konstigt nog blev jag nästan mer uppspelt av det paket som också anlände med brevbäraren (som ringde på och överlämnade bibban med försändelser). Det var från Ginza. Tre säsonger, totalt 6 dvd, med tv-serien "How I met your mother". Jag har fastnat i den serien och tänkte att: Nu är det dax för ett marathon, för en långliggning i soffan med skratt, leenden och nån liten tår. Jag brukar inte köpa boxar som dessa, men någon gång ska ju vara den första. Verkar det som.

Ja, det var väl allt "för nu". Höösch!

Jag tycker det är smått märkligt med människor som använder frasen "Jag älskar barn" i tid och otid. Inte pedofili-obehagligt utan mer konstigt märkligt. De verkar ha gjort det till en slags osympatisk gimmick. Detsamma gäller människor som bara "ääälskar gamla människor".

Vid lite eftertanke är det ju en konstig generalisering. Visst kan man älska barn. Vissa barn. Såna barn som är ens egna, roliga barn som man orkar ha tålamod med. En del ungar vill man däremot taga ur daga, trots att man egentligen vet att det ytterst är föräldern som är den felande länken som släpat med sin lille illbatting vid t.ex. restaurangbesök.

Visst kan man älska gamla människor. Vissa gamlingar. Såna gamlingar som är skönt sura, oförbittrat arga men rent allmänt gillar livet. Men gamlingar som satsar allt de har på att sina sista år fucka upp andras liv, som alltid fulgnäller utan glimt, och utan hjärta, och går omkring och luktar ost. Den sorten vill man tysta och låsa in på nån inrättning och smälta ner nyckeln.

Och hur kommer det sig att det är just barn och gamla som kan buntas ihop till en grupp och bara älskas? Man hör ju aldrig någon uttrycka sin förkärlek för medelålders män/kvinnor, ifall det inte rör sig om nån sjuk böjelse av nåt slag. Det skulle aldrig passera obemärkt.

Varför är det inte alls lika okej att så förbehållslöst älska överviktiga medelålders mellanchefer med uppenbart dålig intimhygien och begynnande flint?

Dem är det ingen som älskar som grupp. De stackarna.

Det har ju hänt att jag gnällt lite om bristen på kommentarer.
Mest beror det på att jag är nyfiken på vilka ni är som läser.

Själv så följer jag ett antal bloggar. Tror ni att jag kommenterar?
Nej! Det sker ytterst sällan.

Igår när tittade närmare så såg jag att en av bloggarna jag följer hade
5422 unika besökare på senaste inlägget. Det fanns (2) kommentarer!

Med tanke på att jag har drygt 5000 färre läsare, och genomsnittligt 1-2 kommentarer
per inlägg, så verkar det inte som om jag ska bry mig om antalet kommentarer.
Men jag undrar fortfarande vilka ni är.

Idag var det onekligen något med väggarna hemma, jag kunde inte koncentrera mig. Var tvungen att komma ut. Så jag sitter på ett fik i Stenstan och skriver på en grej. Det är grejer på gång... 

Så när jag sätter igång min krassliga, inte längre så älskvärda, dator så hittar den (trots allt) ett gäng okrypterade uppkopplingar. Ett smörgåsbord, en buffé av uppkopplingar i närheten. Finfint!

Jag vet att jag så sent som i höstas irriterade mig på en vän som tyckte det var smidigt att "låna ett nät". Jag sa att han var en parasit. Men det var innan jag själv hade fattat hur skönt det är att tjuvåka på andras bandbredd.

Japp, jag vet jag är en dålig människa, men en dålig människa med gratis uppkoppling i hela Stenstan!

Nog om det. Har mycket att göra. Höösch!

I en situation, som uppstod ikväll, så blev jag tvungen att kompromissa.

Jag ogillar verkligen att kompromissa. Inte för att jag prompt måste få min egen vilja igenom jämt. Tvärtom. Jag fattar bara inte grejen vad det är som är så bra med att båda ska vara lite missnöjda. Bättre att en får igenom sin vilja och är helnöjd.

Slutsats: Kompromissen måste vara världens sämsta koncept!

Signaturen Kia frågade i en kommentar om jag är lycklig.

Hur svarar man på det utan att låta olycklig?

Nej, jag är inte lycklig. Jag bär runt på en hög med sådant som jag saknar, som jag inte uppnått, som jag misslyckats med. Men jag är inte olycklig. Ibland kan jag t o m inbilla mig att jag är lycklig. Iaf för en stund.

Jag tror, på något vis, att lycka är (som en del annat i livet) något att sträva mot. Om jag skulle uppnå den totala lyckan, vad skulle hända då, hur skulle det påverka mina ambitioner, hur skulle drivkraften se ut? Hur vet man att man är lycklig om man är det konstant?

Eller som Persbrandt uttryckte det: Lycka är överskattat. Man får vara jävligt nöjd om man är glad då och då.

Hursomhelst, lycklig eller ej - Jag har en bra bit kvar innan jag kallar mig hellycklig, men om jag någonsin hittar det tillståndet så lovar jag att redovisa det här på bloggen. Just nu är jag mest glad, och lite trött.

Frank firar påsken med att döda en gummiälg...
(han är jävligt farlig. 7,1 kg mordmaskin!)



Strax efteråt gör han processen kort med gummifågeln...
(Förbannad! Hasta la vista birdie!)

Aporopå påsk.

I hate påskkärringar.

Ni vet vilka jag menar, de där grannungarna som ringer på dörren och som, när man öppnar dörren, bara står där som små sminkade parasiter och inte förmår att göra annat än bara stå. I mitt förra liv bodde jag några år i ett radhusområde med flera hundra hus och ännu fler ungar. Varje påsk var det invasion av påskkärringar i miniformat som ringde på dörren i tid och otid. Deras uppgift var kort & gott att tigga. Inte som på "min tid" förtjäna lite godis eller en frukt mot att man sjöng en stump. Nej, de bara stod de där och såg vilsna ut, och på frågan om de kunde sjunga en stump så såg de bara förvirrade ut. När jag så frågade "Vill ni ha lite frukt?" så svarade de "nä, vi vill ha pengar".

Av mig fick de INGENTING om de inte sjöng en stump. De fick inte pengar.
Åren därefter så hissade jag ner persiennerna, låste dörren och låtsades inte vara hemma.

Nej, tacka vet jag att bo mitt i stan med en låst port utan porttelefon.


- MEN SJUNG DÅ! SJUUUUNG!

Klockan är 06.12. Jag är redan vaken, trots gårdagens filibrejs.
Idag är det påskafton. Det känns inget speciellt. Har inte fått nåt påskägg annat än från "tjifen". Annat var det förr. När jag var liten var påsken the shit. En lite varmare version av nyår.

När jag vaknade på morgonen så fanns det godis i en kyckling med fjäderben. Mäktigt. Det var lite surrealistiskt förr. Påsken.

Godis, smällare, eld och mat i ohemula mängder. Världen var helt skruvad för en dag och allt kändes tillåtet. Vi tog med oss leksaker ut som vi smällde sönder och satte eld på. Vi petade in kinapuffar som vi lindat hårt i "gaffa" i grannars, sura gubbars och tanters brevlådor. Det smällde som fan och vi kände oss aldrig mer levande än så. Det var tider det.

Nu är kycklingen med fjäderben smärtsamt fråvarande varje år, och det var längesedan jag tejpade kinapuffar och stoppade in i brevlådor. Kanske skulle man köpa en ask och bjuda "han på Cevelidsgatan" på en påsksurprise. Glad påsk liksom.