magstar

Jag måste bli färdig med mig själv, även om jag gärna vill träffa en livskamrat.
Jag måste bottna i mig själv som människa och därigenom också ha modet.
Jag har ett stort ensamhetsbehov, det är nästan som ett missbruk.
Jag är rädd om min ensamhet. Det är den enda jag har och den vill jag vårda.
Det finns en märklig trygghet i att veta att jag alltid klarar mig själv.

Är det mot bättre vetande?
Är jag en glad idiot, som en humla som flyger för att den inte förstår att den inte kan?
Sådant undrar jag över ibland.