magstar

Du måste kunna läsa böcker för att få mig.
Uttrycka dig hyfsat i tal och skrift.
Kunna simma 25 meter.
Och sen hoppa från kanten.
Kanske le lite.
Och säga att jag är fin.
Svårare är det inte.

Köpa stuga, eller inte köpa stuga? Det är frågan.

Jag har något som skitar ner min kropp. På insidan. En förkylning.
Midsommarhelgen anfrättes av denna förkylning. Jag vet inte om det är detta som fortfarande tar plats och gör så att det inte blir som jag tänkt.

Igår var avsikten att käka ute tillsammans med goda vänner. "Klockan 19 ses vi på Oscar" var budskapet som kablades ut via sociala mediakanaler.

Klockan 21.14 vaknar jag. I soffan. Hemma. Ingen större mening att göra sig besväret att halta iväg då. Tog ett glas vitt, gjorde en räkmacka, tittade på tv och somnade. Igen. Vaknade 07.45 imorse. I soffan. Tv´n på. Balkongdörren på vid gavel. Skönt iofs, men det var inte det jag tänkt mig, men kanske det jag behövde.

Nu: Onsdag!

På min lunch idag så såg jag en rosa varelse komma gående lite längre ner på gatan. Verkligen rårosa. När hon kom närmre såg jag att det var en äldre dam som såg ut att ha dressat sig för en pridefestival, typ. Allt var rosa. Babsan i alla ära, men här ligger du i lä.

Hon hade stor kavaj som var rutig i fyra nyanser av rosa. Ljusrosa blus, rosa byxor men vita (vojvoj) strumpor på fötterna som var nerstoppade i ett par rosa tygskor med spänne. Hennes hår var på väg att tappa pigmentet, men speglades på något märkligt vis i den rosa draperingen och framstod, även det, som en rosa nyans. Hennes solanfrätta hud gick i samma ton som hennes rosa scarf, och jag tror mig våga säga att även läppstiftet vara rosa. Jag konstaterade att hon nog diggar dessa rödurblekta griskulörer. Jag får svettningar bara jag tänker på att hon kanske inrett sitt hem i sin favoritfärg också. Så otroligt otäckt det skulle vara.

Jag tycker över lag att människor som klär sig i en enda färg, från topp till tå, har något obehagligt över sig. Nordkoreas Kim Jong Il och Cubas Fidel Castros klädsmak vittnar ju om att enfärgat går hand i hand med vansinne. Och vi ska heller inte glömma "den gula farbrorn" i Nicke Nyfiken. Han verkar också vara en hyfsat störd jävel.

Hur som helst. Jag fattar inte vad Elsa Beskow höll på med när hon fantiserade(?) fram sina historier om tant Grön, tant Brun, tant Gredelin och farbror Blå. Hon har ju för fan glömt deras kusin från Sundsvall – Tant Rosa.

Tänkte ha en bloggfri dag. Misslyckades.

Here I am.

Funderar idag. Hade ju precis bestämt mig när förutsättningarna ändras.
Måste tänka ett par varv till. Fuck!

Säg mig. Borde det inte vara så att sådant som jag gillar, som intresserar mig, ökar ex vakenheten? Det gäller inte mig.

Jag somnar istället.
Nu menar jag inte att jag somnar om jag t. ex har sex, eller äter mat, som jag gillar.

Detta gäller företrädesvis tv och radio.
Exempel: Jag kommer hem och lägger mig på sängen. Jag sätter på radion. Det är "Christer" i P3. Jag blir glad. Det är ett bra program som är som jag vill att radio generellt ska vara. Det är underhållande, man lär sig något, det är lyssnarmedverkan, bra programledare, musik osv. Jag blir glad. Jag läggger mig och lyssnar och somnar nästan omedelbums. Nyss sommarpratade Eva Dahlgren i P1. Hon var bra. Jag ville lyssna. Jag gjorde det. En stund. Sedan somnade jag.

Sport är en svag sida hos mig, men motorsport (läs: Formel 1) gillar jag. Varje gång det är F1 på tv så ser jag till att inte missa det. Jag ser också till att somna halvvägs in i ex. lördagens kvalkörningar.

Motsatsen finns också, dvs då jag hör något dåligt och blir så irriterad så att jag inte kan sova, fast jag vill. Detta händer ibland på nätterna, då jag sover med radion på och SR´s programledare är Susanne Tellinger. Hon är så värdelös så att jag helt enkelt inte kan sova.

Det finns fler liknande exempel som får mig att somna. Undantaget är bra böcker. Många gånger, då jag haft svårt att somna på natten, så har jag från vänner, kollegor m.fl fått höra "Läs en bok, då somnar man alltid". Nope! Inte jag! En bra bok håller mig bara ännu mera vaken. En dålig bok läser jag inte alls.

Det hände en grej i helgen. Jag vet inte om jag kan återge det i ord, men jag gör ett försök. Det utspelade sig på midsommaraftonen, innan festligheterna. Jag hade som vanligt balkongdörren öppen och hörde märkliga läten och vrål på stan. Ni som bor centralt i en stad vet att midsommaraftnar brukar vara den enda dagen då man inte hör särskilt många läten och vrål på stan. Jag tittade ut och såg något som liknade en vandrande massgrav. Vitsminkade, blodiga människor i svarta kläder haltade gatan fram.

En halvtimme senare, då jag var i köket, hörde jag återigen samma läten och vrål. Gick ut på köksbalkongen och såg en kines från den närliggande kinarestaurangen som stod upptryckt, av ljudvågor, mot en vägg omringad av fem vrålande zombies (jo, jag hade kategoriserat skaran nu). Kinesen såg iofs lite stressad ut, men han log, så jag antog att han inte var i akut livsfara.

En halvtimme senare var det dax för eftermiddagens hundpromenad. Eftersom jag var upptagen med att stryka en skjorta så bad jag sonen göra en insats. Han gick ut och kom tillbaka efter avslutad tur. Varför berättar jag då detta? Jo... Sonen och den lilla hunden (7,5 kg bostonterrier) blev attackerade av zombies!

De som träffat min osedvanligt snälla och lite försiktiga lilla hund kanske kan ana vad en zombieattack kan få för resultat i förhållande till Frankie, the dog? Tanken går till ord som "krypa ihop", "pipa", "skaka", "söka skydd"...

Men icke! Mina damer och herrar! Tadaa! Den lilla kärlekshunden, som i mitt sällskap troligtvis skulle ha gjort så som orden ovan beskriver, inser att hans bästa vän och bror (min son) är i fara. Han förvandlades till en hjälte, en superhund! "För helvete! En liga med skrikande zombies kommer rusande mot min bästis! Jag måste agera!". Jag tror det var så han tänkte. Hunden som aldrig visar minsta lilla ilska visar att "när det brinner till är jag att lita på".

Han hade först lagt sig ner med öronen bakåt, studerat den påbörjade attacken. När den vrålande, blodiga skaran av zombies närmade sig så släppte han lös den inneboende besten. Han attackerade, hängde i kopplet och visade garnityret. Det vanliga (och sällan förkommande) skallet (som i sanningens namn inte är särskilt hotfullt) hade bytts ut mot ett djupare, mer kraftfullt skall som signalerade "Kom inte hit era jävla zombieskallar. Mina förfäder var kamphundar, och nu plockar jag fram mitt arv".


(bild fr Dagbladet)

Zombieattacken tog slut ett par sekunder efter att den börjat. 7,5 kg attackhund var inte det som zombieligan räknat med. Det är inte utan att jag känner en viss stolthet. Han må vara liten, försiktig och snäll, men när det hettar till så kan han visa karaktär, att han inte tar vilken skit som helst om hans "lillhusse" attackeras av zombies en midsommarafton.



(Fornot. Enl. Dagbladet. "Zombiewalks" är ett fenomen som snabbt spridit sig bland världens storstäder under 2000-talet. Det handlar om maskeradparader där deltagarna klär ut sig till köttätande zombies)

Jag vill vara tydlig: Ingen baksmälla!

Varken igår, midsommardagen, eller idag är jag det minsta bakis. Skönt.
Det beror inte på att jag inte druckit eller festat, det beror på att jag gjort det på ett lugnt och ganska, för att vara jag, tillbakalutat sätt. Anledning? Jo, jag fick ju den där jävla förkylningen...

Förkylning och baksmälla är en usel kombination.
Så istället för dricka, mineralvatten och diverse piller så intar jag te med honung.

Tråkigt? Njaa.. Jag försöker se det som om att jag "bryter mönster". Jag minns inte när jag sa "ingen baksmälla" en midsommardag, eller dagen efter midsommardagen (dvs idag) senast. Måste varit året innan jag började dricka. Dvs runt 1918. På hösten.

Idag skulle jag ha varit på ett dop, men med lite feber som sällskap blir det inte av. Istället ska jag försöka att ha en långsam städ- och tvättdag. Lite wild n' crazy eftersom det enligt gamla dogmer klassas som biblisk synd att tvätta och städa då det är söndag. Men konventioner som dessa bryter jag dagligen, så jag gör ett försök, men i sannningen namn så känns det som om jag kommer att misslyckas och då blir det heller inget syndande, inte i förhållande till tvättning och städning i alla fall.

Det svenska påfundet - Stångresning


Det danska påfundet - Midsommarbrasa

Igår vid lunch stod jag vid kaffeautomaten på jobbet tillsammans med min kamrat Ulf. Sådär som gamla människor gör så pratade vi lite sjukdomar. Ulf var hängig, lite förkyld, och inte i toppform. Det var då som jag öppnade käften och sa: Peppar, peppar.. Jag har inte varit sjuk på hela våren, inte en enda förkylning.

Jag skulle inte ha sagt något.
På eftermiddagen, ca 5 timmar senare, så vaknade jag efter min tupplur och kände en irritation i halsen. Ytterligare 5 timmar senare så har jag rejält ont i halsen och feber.

Idag är jag hemma från jobbet och kurerar mig. Imorgon ska jag vara på jobbet. Oavsett status. Det är den sista sändningen för säsongen, sista showen med Sara och final med P4-Kommissionen.

Jag kanske gapar för mycket än en gång. Ibland ska man bara hålla käften.

Har fått några kommentarer, via FB och muntligt, ang. mitt tillstånd.
Tydligen signalerar jag något mörkt ibland i mina inlägg.
OM det är så att det på något vis låter som om inte mår bra, så är det fel. Jag mår utmärkt, men det hindrar inte att jag har funderingar, tankar, känslor osv.

Bara tanken på att det är midsommarafton på fredag, att jag gör min sista morgonsändning på ca 10 veckor, att jag inte behöver kliva upp jättetidigt, att semestern är på väg, att jag har vänner osv gör att jag t o m närmar mig "mår som en kung-stadiet".

Ville bara klargöra detta! I feel fine (som Beatles sjöng en gång).

Vaknar med ett ryck. Utan anledning. Det är tyst i lägenheten.
Lugnt och stilla. Klockan är 04.05.

Jag är klarvaken.
Påslakanet sitter som en tvångströja.
Kliver upp ur sängen, tittar ut genom fönstret.
Solen sticker i ögonen.
Jag går till köket.
Trots att jag är ensam går jag tyst.

Smyger.

Jag vill inte störa, inte väcka nån. Vem vet jag inte.
Jag är ensam.
Gör en espresso, går ut på balkongen.
Luften är försommarhög, nästan som på hösten.
Det är svalt. Inte varmt, Inte kallt. Svalt.

Jag står en stund och funderar. Tänker. Drömmer.
Drömmer om nåt mer.

Jag inser att jag har det bra och har uppnått en del.
Oroar mej inte överdrivet för pengar. Är hyfsat omtyckt. Hyfsat lyckad.
Och ändå är jag inte helt lycklig. 
Saknade precis då, tidigt på morgonen, någon att dela mitt liv med.
Någon att ge min kärlek till.
Någon som vill ge sin kärlek till mej. Jag tycker jag förtjänar det.

Jag är värd att älska.
Kan ju iofs ha fel.

Jag dricker upp espresson, vänder mej om för att gå in igen.
Ser nåt som speglas i glasdörren. På balkongräcket sitter en gråsparv.
Bara 30-40 cm från mej sitter den. Tittar på mej. Den flyger inte iväg.
Den sitter. Jag står. Ganska länge. Vi är nästan orörliga.
Till slut flyger den iväg. Lika snabbt som den kom.

Onsdag har gjort sin entré.
Kanske finns det hopp för mej med.

Är det ok att egobada på sin egen blogg?
Javisst!
Jag hittade ett mail fr vännen "J" som jag sparat.
När jag läser så förstår jag varför.
Jag blir lycklig av sådant.
Men riktigt så underbar är jag inte. Bara nästan... ;)

"Underbara Magnus. Det här är för dej, bara för dej,
för att Du är den Du är, alltid...

Man kan köpa en människas tid, man kan köpa en människas fysiska
närvaro på en given plats, man kan t o m köpa ett visst mått av människans
tränade muskulära rörelser per timme..
Men man kan inte köpa entusiasm. Man kan inte köpa lojalitet.
Man kan inte köpa hjärtats, tankens eller själens tillgivenhet.
Den måste man göra sej förtjänt av..

Av nån anledning så förmedlar du otvunget både entusiasm, tankar, vänskap
och lojalitet, och JAG har tydligen gjort mej förtjänt av den..
Tack för att du utmanar och tar plats i mitt liv och för att jag får finnas i ditt..
Kram.../ J.

Usch!

Det inledande ordet är: Praktiskt!

Det nämligen så den, fortfarande, beskrivs. Termosmuggen.
Detta redskap som är ett av alla monster människan har skapat. Det är bara det att "praktiskt" i detta fall är en synonym för skitfult, efterblivet, smaklöst, vederstyggligt samt socialt och stilmässigt komplett värdelöst. Sådeså!

Men jag erkänner. Under en kort period hade jag en sådan mugg, men skammen blev för svår. Jag avyttrade densamma. Såklart!

Efter det så har jag har bitit ihop och hoppats att fenoment termosmugg skulle passera, helt enkelt försvinna. Dvs att det onda skulle dö bort eller åtminstone stanna på industiföretagens it-avdelningar, men det verkar aldrig bli dags. Fortfarande säljs termosmuggar som om det inte finns någon morgondag. Skärpning!

Visst, det är säkert jättepraktiskt att kunna hälla upp en halvliter kaffe när man kommer till jobbet, och att det håller sig varmt resten av dagen. Men hur sorgligt ser det inte ut när man ser en idiot malligt glida runt med en modifierad termos till kaffekopp? Så överdrivet jobbigt är det väl inte att ta en kopp till ifall det svalnar.

Termosmuggen är kanske den mest osexiga produkt jag kan komma på. Det finns inget som kommunicerar så mycket "I dont give a fuck" som termosmuggen.

Som avslutning, i anslutning till produkten i fråga, så tar jag mig friheten att ringa in termosmuggens målgrupp. Here we go:
Personer som använder sig av termosmuggen är samma personer som köper skjortor och gubbchinos på Dressman. Det är de som köper flintastek när det vankas grillkväll på klotgrillsfyndet från Ö&B, och refererar till sin fru/sambo/flickvän som "regeringen" och till sovrummet som "verkstaden".

Det är de som tycker att bluetooth-handsfree är skitfräckt, som kör en lite upphottad Volvo med lm-fälgar och tycker att det är en "sportbil". Det är de personer vars liv revolutionerats av bag-in-box-trenden och som tycker att Gore-Tex är lösningen på livets alla problem. Termosmuggens målgrupp mäter livskvalité efter mängden bonuspoäng på Coop-kortet och har lagt till ord som kanarieöarna och tjabba i sin mobilordlista.

När man möter en person med termosmugg i ena handen kan man ge sig fan på att denne visar uppskattning genom att göra high five.

Jaså. Ni undrar varför jag inte bloggat idag?
Nähä, men så här är det.
Fredag: Fest!
Lördag: Fest!
Söndag: Utslagen!
Måndag: Jobb och migrän.

Thats it. I´ll be back.

Det är sällan jag misströstar över mitt liv som singel. Tvärtom så tycker jag ibland att det är alldeles för bra. Men ibland kan jag inte låta bli att känna hur trevligt det skulle vara att vara två, att ha någon att dela erfarenheter och intressen med. Som jag tidigare skrivit så har jag en dröm om en sommarstuga. Jag har tittat, funderat, räknat osv, men än så länge är jag "stuglös". "Singelekonomin" kan man inte bolla med hur som helst, den är känslig. Min drömstuga, som jag trodde var såld, är fortfarande till salu. Frustrerande! Är det någon som vill dela min dröm?

Att blogga är delvis att vara personlig. Det blir ju lite roligare då(?).
Jag ÄR personlig, men jag ger er inte hela mitt liv.

Å andra sidan: Skulle jag ger er hela mitt liv skulle ni ändå inte förstå.
Jag gör det ju inte själv.

Jag lider av svår abstinens, igår blev jag tvungen att leva utan uppkoppling i flera timmar! Som grädde på moset så var uppkopplingen på jobbet så förbannat slö så jag började undra om han som sitter i källaren och trampar på nätaggregatet har gått och dött (Visst sitter det en sådan gubbe i källaren på alla arbetsplatser?)

Skitsamma. Nu är det torsdag och jag känner att dålig uppkoppling är nästan värre än ingen uppkoppling. Den där känslan av "att ha det, men ändå inte".

Tragiskt värre, men så är det. Jag är en bredbandknarkare!

På min väg hem idag så gick in på Hemköp.

Framför mig i kassan stod ett par, en äldre tant och farbror. Mannen hade en mustasch som för mig blev som en tidsmaskin. Mannen tittade konstigt på mig, och jag tittade tillbaka. Jag fäste min blick på mannens överläpp och helt plötsligt, utan förvarning, så kastades jag tillbaks till barndomen.

Hos mormor & morfar, där jag brukade vara på somrarna, hade vi, i högen av massor med Saxons veckotidning, ett par nummer av serietidningen "Knoll och Tott", än i dag världens äldsta serie om jag inte missminner mig. Den handlade om två jävelungar. Varje förälders mardröm. Jag älskade den.

Med i serien fanns det en gubbe med extremt rak mustasch. Jag minnas att jag tyckte det såg stört ut i serien redan då. Gubben i kön hade en en sådan mustasch. Jag har aldrig, tills nu, sett nåt liknande i verkligheten. Jag var alldeles fascinerad. Precis som en piasavakvast. Tänk att ansiktshår kan vara så rakt. Det trodde jag inte. Nu vet jag.

Plötsligt var jag tio år igen.

Efter jobbet idag så åkte jag mot "den lilla staden vid havet". En hårjustering fanns på agendan, liksom ett kamrat- och modersbesök. På väg hemåt. efter avklarade uppdrag, så märkte jag till min förfäran att husvagnarna, redan, tagit plats på vägarna. Jag gillar inte husvagnar.

Efter att ha smält detta konstaterande så har jag en tes. Den bygger inte på empiri men jag har ändå en känsla av att jag träffar ganska rätt.

Jag har nämligen fått för mig att människor som åker iväg med hus på hjul (husvagn och husbil) till nån sunkig camping på semestern är överrepresenterade i swingerskretsar. De får ett socialt arv att förvalta. Kanske kommer det med vagnen. Pionjärsanda och frihet på alla plan. Den enda chansen att bryta sig loss från alla konventioner ett tag. Skum teori va?

Jag har inga som helst faktabaserade uppgifter på detta och har inte gjort några som helst efterforskningar. Riktigt så viktigt är det inte för mig. Men jag tror att jag är nåt på spåren. Jag sa "tror".

Jag ser framför mig hur många packar sin "Polar" eller "Cabby" med familj, träningsoveraller, bensinmacksinköpta kastspön, snorkelutrustning, badmintonset och grill för att bege sig till samma camping år efter år.

Väl framme går mannen omkring hela dagarna iklädd för korta shorts och bar överkropp och agerar  alfahanne (tror de), frun solar i en baden-baden och läser en veckotidning. Barnen driver vind för våg och badar eller ställer till med sattyg. No rules. Det ligger spännning i luften.

Campingplatser är microsamhällen som uppstår och faller under semestern varje år.

På kvällarna dricks det stora mängder baginboxvin i förtälten, och kontakter knyts vid campingens vattenhål. Dansbanan.

Sedan swingas det utav bara fan. Jag är nästan säker. Nästan.
Jag vill inte ha husvagn. Jag vill inte vara med.

Tjena. Jag kom nyss hem från ett ärende på stan.

Efter avslutad arbetsdag bar det iväg till Handelsbanken. Det skulle sättas in pengar eftersom jag inte kan hantera kontanter på fickan (jag bränner dem närmast tvångsmässigt). Inne på banken var det kö. Två kassor var öppna och de höll till min stora lycka på att lära upp ett par ytterst färska sommarjobbare vilket borgar för extra lång väntan. Den ena var en kille som var så provocerande långsam att jag funderade på om han verkligen klarar sig på egen hand när jobbet är slut. Han bara satt där och det kliade i hela min kropp när jag såg på honom. Jag fick lust att spontanråna honom. Våldsamt.

Jag gillar verkligen inte att vänta. Jag blir mörk inombords när jag köar på apoteket och liknande ställen. På den gamla goda tiden då postkontoren fortfarande fanns kvar drabbades min hjärna nästan av härdsmälta varenda gång det vankades paketuthämtning.

En person vars könstillhörighet jag efter stora svårigheter lyckades fastställa till kvinna adderade extra irritation.

Hon var (enligt min fördomsmall) klädd i klassisk Nackstasoutfit (pösig t-shirt från Jula, joggingbrallor, ring i örat, snaggad frisyr, grov hals- och armkedja etc) och hade ett mycket debilt ansiktsuttryck, för att inte tala om en ruggigt jobbig attityd som charmbonus. Hon försökte först tränga sig före i kön cirka tio nummer, vilket snabbt genomskådades av kassatjejen som tur var. Sedan försökte hon aktivt, på fullaste allvar, byta till sig mitt nummer som var tre nummer bättre. Rakt av ville hon byta vilket kändes udda. Jag blev sugen på att tipsa miffot i fråga om en kurs i grundläggande samhällskunskap för att hon skulle få en liten inblick i hur ett samhälle faktiskt fungerar.

Påväg tillbaka passerade jag en proffstiggare som amatörmässigt valt Ica-esplanad som sin tiggbas. Jag tror inte att utanför Ica är en så smart plats. Folk som kommer ut därifrån har redan bränt fett mycket pengar (stans dyraste mataffär) och de har nog ingen större lust att strö växelpengar omkring sig på en stund. Utanför Willys är nog ett säkrare kort skulle jag tro. Enkel matematik liksom. Tror jag.

Hursomhelst...

Han satt på knä och höll trovärdigt fram en hatt samtidigt som hans ansikte signalerade tjockt mycket elände och armod. Allt stämde in i bilden utom en liten detalj. Vid sin sida hade han ställt en oöppnad flaska Evian källvatten.

Vad ska man säga. Så jävla synd kan det inte vara om en kille som tigger knäna av sig och sedan väljer att lyxa till med dyrvatten. Då är det bluffvarning! Alltså en "äkta" tiggare hade hellre hämtat vatten i kanalen än att slösa en tjuga på en flaska Evian. Så är det bara. Måste vara.

Eller är det jag som inte hänger med längre?

Kanske är det helt naturligt att försöka hustla till sig fördelar (t.ex. köfördelar) utan att skjuta till något själv nuförtiden. Kanske är det också så att tiggarna gått och blivit varumärkeskänsliga och lite mer blingbling av sig generellt.

Kanske är det bara en del av den nya ekonomin? Kan det vara så?

Igår var det lördag vilket var riktigt skönt. Softande hela dagen och kvällen på en av årets gråaste och regnigaste dagar. Jag trodde jag skulle känna mig utvilad idag, men det är precis tvärtom.

Det var svårare än vanligt att vakna idag. Sjukt seg i huvudet. Känner mig ofräsch. Luften kändes kladdig och jag går runt hålögd, sur och lite deppig.

Jag tror banne mig att jag har gått och blivit bakfull av ledighet.

Funderade på att ta en semesterresa med ett billigt flygbolag.
Men det kändes inte inte bra. Det kändes skit, ärligt talat...

Mellan låtarna i "billighetsversionen" på Spotify så är det reklam.
Idag, lördag, så är det uteslutande "erektionsproblem" som dryftas.
Är det riktad reklam?

Jag har nämligen problem.
Jag har för många erektioner i förhållande till antalet sexuella kontakter.

Gick till bankomaten på lunchen idag. Tog ut 300 spänn och traskade iväg till Sushirestaurangen där sällskap väntade. När jag skulle betala min lunch så tittade jag lite hastigt på uttagskvittot jag fått vid bankomaten. Döm om min förvåning när saldot är på 56000!!

Jag menar: Såhär i mitten på månaden brukar det ju mest vara snusören kvar på kontot. Jag började fantisera om felplacerade pengar som jag fått av en slump och ingen skulle sakna, om någon slags vinst i något lotteri som jag glömt att jag medverkat i, om retroaktiv lön efter en löneförhöjning jag missat. Sådär höll det på ett tag i min begränsade lilla hjärna. Det snurrade lagomt euforiskt.

Väl hemma igen, efter avslutad lunchdate, så satte jag mig i surfingposition och gick igenom kvällstidningar, mailkorgar, Facebook osv. Tillslut var jag framme vid dagens "bloggkoll". Den första bloggen jag läser redovisar följande mening: Första gången jag får skatten tillbaka i juni och inte augusti.....

Där kom svaret. Igen gåva, inget arv, inget fel, ingen vinst. Det var helt enkelt mina egna pengar som staten lämnat tillbaka. Skatteåterbärineg! Tack & bock!

Jag säger som bloggerskan i fråga: Första gången jag får skatten tillbaka i juni och inte augusti...

Tjena. Hypokondrikern här...

Jag fick tinnitus igår, eller möjligtvis vaxpropp eller en tumör.
Det började tjuta i ena örat och jag blev nästan döv.

Det är bättre idag och jag glädjs över att ha två öron.

Men jag är ju det. Trött alltså.
Jättetrött.

Så trött så det gör ont.

Det är som en molande värk i hela kroppen.
Som en spark på pungen.
Fast överallt.

Nämen...
Jag missade mitt jubileum!
Inte så att jag förberett någonting storstilat. Hade inte förberett någonting alls.
Men förrförra inlägget var inlägg nummer 2000!! Jag missade, tappade kollen!

Fattar ni!? Tvåtusen inlägg på (snart) tre år! Räknar man bort mina uppehåll, på ca 8 månader totalt, under dessa tre år så blir resultatet ca 2,3 inlägg varje dag! Inte vet jag, men det låter mycket.

Spana in killen bakom trummorna. Hahaha!

Jag trodde i min enfald att jag skulle kunna somna lätt som en plätt efter en kväll med trevliga, kamrater, god mat & dryck. Men icke! Istället var jag vid synnerligen god vigör vid hemkomsten. Naturligtvis försökte jag ganska omgående lägga ner lilla huvudet på kudden, i en vild förhoppning om att det iofs ringa ruset skulle hjälpa mig att inträda i sömnens landskap, men istället för att sova så låg jag och blinkade. Klarvaken!

Läste därför en tidning, surfade och tittade en stund på tv innan jag, i soffan, slog igen ögonlocken tre timmar innan det var dags att kliva upp igen. Med tanke på gårdagens lilla sömnfadäs så är frågan om det inte är början på en dålig trend?

Well. Smakar det, så kostar det... Idag har jag på min arbetstid avhandlat så spridda ämnen som "Sociala medier bland våra politiker", "Kjell Lönnå", "Ungdomskultur och skolavslutning", "Ny curlighall i Härnösand räddar gymnasieskola", "Tokig farbror ska promenera 54 mil till sommarstugan". Det är bl.a detta som gör mitt jobb så kul. Olika ämnen och olika männsikor varje dag.

Kvar är således fritidens spridda ämnen. Vad sägs om "Soffstudier", "Balkongsittning", "Hundpromenad", "Porrsurfning, "Bloggande" och "Tupplurande". Tycker det låter ganska bra. Eller...?

I´ll be back, babes!

Jobbig natt. Trött dag.
Tupplur. Pigg.
Vänner, kamrater, middag på Oscar.
Känns bra!
Hepp!

Håll om mig. Hårt.
Jag sov dåligt i natt.

Onda andar och drömmar drog och slet i mig, tvingade på mig minnen från förr.
Varför precis nu? Jag tänker ju inte "baktid" längre. Trodde jag.

Jag gav jag upp nattsömnen, klev upp, kokade en kopp te, satte på mig den gamla fleece-morronrocken, tog en snus och satte mig på balkongen, trots en grå och molnig morgon. Behövde luft. Det var nästan gryning och regnet hängde i luften. Jag såg ett tidningsbud, en mås och hörde stadens konstanta sus. Jag drack upp kaffet, stal några andetag ur den kalla luften, reste mig och gick, satte lurarna på skallen och startade min iPod på random. Jag lutade mig tillbaka för att försöka sluta ögonen en stund. Väckarklockan skulle ringa 04.10, först en halvtimme senare. Som så många gånger förr spelade slumpen upp musik som passade stunden perfekt. Anna Ternheim la en lugnande arm runt mina axlar, höll om mig och lät mig vila från mina tankar.

Det är tisdag idag.

Står i din port, står bara still
För en minut sen var du min
En tredjedel av den jag var går hem
För en är krossad, en är din
Det här är slutet på vår film..

Från och med nu
Från och med du

Ser dig på blåa i april
i telefon i nya jeans
Men jag har samma trasor på och röker samma marlboro
Jag minns varenda scen ifrån vår film

Från och med nu
Från och med du

Jag blir aldrig samma, från och med du

Står inte ut, står inte ut
Ett år försvinner utan ljus
Även om ett sekel går så ska jag alltid vänta på vår tur
från och med då...

Från och med du, du,du,du
från och med du, du,du,du

Jag blir aldrig mer densamma , jag blir aldrig densamma som förut
Somliga ljus brinner aldrig ut

Och i din port har ingenting
förändrats utom just på din
Bredvid ditt namn står ett namn till...

Jo, jag vet. Filmen i förra inlägget är gammal. Jag hittade den i en mapp i jobbdatorn som jag inte öppnat på mången god dag. Men lite kul var den väl fortfarande?
 

Ja, tänk så det kan bli...

Jag har under en längre tid försökt att hitta en hobby. Det kan ju inte vara helt friskt att jobba övermycket på sitt ordinarie jobb och sedan ägna tid åt "sidojobb" som går i liknande anda. Det är liksom ingen hobby! Det första ut i hobbylandskapet var att börja spela musik och sjunga igen. Nu träffar jag, några gånger i månaden, tre stycken andra musikerreliker. Så långt allting gott.

Nu tror jag mig vara framme vid nästa steg. Jag tänkte försöka att lära mig något nytt varje vecka. En eller flera grejer som jag sedan med eufori kan redovisa här på bloggen. På så vis kan jag även dela med mig av min nyfunna kunskap, och som topping på glassen låta Magstar-bloggen bli en form av kunskapscentral.

Först tänkte jag lära mig en grej varje dag, men det vet jag att jag inte skulle kunna hålla i längden. Vissa dagar vill jag bara vara en lobotomerad och soffierad slashas. Däremot en grej per vecka skulle kanske funka, och då gärna lite udda saker/händelser/fenomen. Det skulle nog räcka. Iallafall till en början.

Såhär tänker jag: Det kan vara allt möjligt och omöjligt. Nästan vad som helst. Stora världsliga och omvälvande kunskaper, eller något alldeles meningslöst. Poängen ligger inte i avancerade fakta och hög smartnessnivå,  jag vill bara fylla upp lite ledigt utrymme i min hjärna med en massa skit som jag aldrig hade bemödat mig att lära mig annars. Fattar ni vad jag menar?

Så jag uppmanar härmed alla som vill att kasta in ett tips i kommentarsrutan. Finns det något speciellt ni vill veta men inte orkar kolla upp själva. Vad som helst, inga garantier, men massor av hopp.

Låt mig dra på blåstället och göra grovjobbet. I´m your man!

Bara 10 inlägg kvar till 2000!
Skrämmande så mycket nonsens man kan sprida.

Om ni har tittat in på den här bloggen tidigare så har ni redan fattat att jag inte är urtypen för det som kallas "den atletiske mannen". Jag har heller inte det största av sportintresse vilket skulle kunna vara en förklaring till att jag, när jag såg denna bild, inte förstod vilken sport de här killarna håller på med. Hockey är det inte, så mycket kan jag räkna ut. Men vad är det då för sport som är så sjukt erigerande?



Kan det månne vara dragkamp? Jag har ju hört någonstans att det blir väldigt upphetsad stämning i ett dragkampslag, men jag trodde inte det var bokstavligt.

Eller kanske cykling? Jag menar: Visst det gnids en del mot sadeln, kan jag tänka, men jag har aldrig känt det surra när jag cyklar till jobbet eller på träningscykeln. Eller missar jag något för att det inte går tillräckligt fort eller för att jag inte har cykelbyxor? Fast vid närmare eftertanke, efter en jobbig deletapp i exempevis "Tour de France" (som pågår just nu) så borde sadeln ha skavt röv, och dess närliggande regioner, såpass bra att det nog inte hjälper att man är ett lag och är fler om lidandet. Jag vet inte...

Vad sägs om rodd? Kan det möjligen vara rodd? Det är iallafall min bästa gissning känns det som. Dock har jag fortfarande extremt svårt att förstå deras erektioner. Visst är det kul att vinna, men är det verkligen SÅ jävla kul att vinna i fyrmannarodd?

Jag fattar fortfarande ingenting, men av nån anledning så känns rodd, eller vad det nu är, lite mer intressant. Men ser det inte tomt ut med bara 4 roddare? Kan man anmäla sitt intresse?

Har tagit en "day-off" idag. Dvs jag är hemma i stället för på jobbet.