magstar

Frank vid älvkanten

Just nu har jag verkligen inget att komma med, men känner "bloggtrycket", så det får bli lite blandade saker: Min hund sover, jag har plockat ur diskmaskinen, jag har hängt tvätt och klippt tånaglarna.

Som sagt: Det händer visst inte så mycket just nu.

Alltså. Jag försöker inte göra mej lustig på sjuka människors bekostnad, men jag läste nyss om en dold sjukdom som tydligen drabbar var 10:e kvinna...

Jag bara undrar: Hur kan man veta att den drabbar var 10:e kvinna om den nu är dold?

 
Finfin start på semestern.

Idag började jag semestern med att jobba några timmar.
Och nu visade det sej just att jag kanske måste fixa lite saker i morgon också.
Men snart så...


Ps. Tack för fina kommentarer.

Det är första semsterdagen. Jag vaknar med ett ryck.
Det är tyst i lägenheten. Stilla.

Jag är klarvaken och inlindad i mina sängkläder. Det känns som en tvångströja.
Jag tittar ut genom fönstret. Solen lyser mej rätt i ansiktet.
Jag trasslar mig ur mitt bomullsfängelse och går ut till köket.
Trots att jag är ensam går jag tyst. Tassar.

Jag vill inte väcka. Vem vet jag inte. Det finns ingen av betydelse i mitt liv.
Tar ett glas vatten och går ut på balkongen. Luften är klar. Behaglig. Inte kvalmig.
Jag står en stund och funderar på hur jag hamnade här.

Kanske sökte nåt större, nåt mer?

Jag inser att jag är ganska lyckligt lottad. Har ett bra jobb. Hyfsad lön. Fin bostad.
Och ändå är jag inte helt lycklig. Är inte intresserad av de karlar som vill ha mej.
Saknar nån att dela mitt liv med. Nån att ösa min kärlek över.
Nån som vill ösa sin kärlek över mej. Jag förtjänar det. Jag är värd att älska.

Jag vänder mej om för att gå in i lägenheten igen. Något som rör sej speglas i fönstret. Jag vrider på huvudet. På balkongräcket sitter en liten sparv. En halvmeter från mig. Helt oberört tittar den på mej. I en evighet sitter den kvar. Till slut lyfter den och flyger uppåt, uppåt.

Idag är det måndag. Första dagen på semestern.
Kanske finns det hopp för mej med.

Fick ett sms från en kamrat (vi kan kalla honom Johan).Trodde jag.
Kände dock inte igen numret. Men vad fan.
Han satt tydligen nånstans och sippade vin. I Stockholmstrakten. Jag visste att han var där och var därför övertygad om att messet kom från honom. Messet ifråga var väldigt oporrigt. Dock har alla hans andra sms varit VÄLDIGT porriga. Om ni förstår hur jag menar...

Jag svarade därför... Ja, låt oss säga... Porrigt.
Fick sms tillbaka. Ett något förvånat sådant.

Det var inte Johan.
Det var en projektledare i en grej jag jobbar med.

Tomas
52 år

*lätt rodnad*

Jag skulle återkomma till gårdagen. Det var sjukt trevligt.
En heldag i en sportbil utan tak, i strålande solsken och med en god vän.
Vi averkade Högakusten. Häggvik, Nordingrå, Trollarviken, Norrfällsviken, Gallsäter, Nora och ytterligare ett gäng småorter. Trevliga människor, god mat, rolig bilkörning. Vi avslutade dagen med en brakmiddag på "Smedjan" i Sörfors (då var vi inte längre längs Högakusten). Tack Peter!



För er som undrar: Jo, jag fick plats i bilen. Skohorn kan ha flera funktioner.

Trots att bilen är minimal, och min kropp maximal, så tycker jag att det ska bli hejdlöst kul att åka sportbil hela dagen längs Högakusten. Nercabbat dessutom. Med vinden i mitt hår. Hur det blev återkommer jag till. Låt solen griljera era kroppar!

En timme i solen, en timme på jobbet.
Efter det: Lunch med den bäste av vänner på balkongen.
Meny: Sallad (ruccola/isberg) m röd lök, fetaost och tomater. Gräddfil med stenbitsrom och gravad lax. Kall öl. En synnerligen bra första halva av den här fredagen. Nu väntar fortsättningen. En lugn (?) sådan.

Alltså, det här med stjärntecken. Låt mig säga så här. Jag har aldrig riktigt trott på det där. Mest för att jag själv är Stenbock. Och vem fan vill vara det? Vem vill bli förknippad med ett stjärntecken fyllt av anala städfanatiker, bossiga bossar, strebers och hysteriska karriärklättrare som beräknande planerar allt i sitt liv? Inte jag i alla fall. Ytterst lite av det jag läst om Stenbockar har passat in på mig. Åtminstone ur mitt eget perspektiv. Å andra sidan, med det där om "anala städfanatiker" i skallen, så är mitt hem som regel städat och relativt ordnat, men jag har inte placerat kryddburkarna i bokstavsordning i skåpet.

Jag har fått hångla på grund av mitt stjärntecken. Jag har fått gå hem på grund av detsamma. Det finns en del märkliga personer där ute kan jag meddela. Och många av de dricker örtte och har katt. Och det är inget att bli sur över. Det är empiriskt bevisat. Jag har sett dem. Jag har varit tillsammans med dem. Eller velat bli. Iaf en kort stund.

Och jag har läst på. Jag passar tydligen bäst ihop med vattumän och kräftor, men inte med Lejon. Trots det har de två senaste jag "umgåtts" med varit just Lejon. Analysera det, doktor Freud. Och sen var det förstås han som var född samma dag som min mamma. Det behövs nog inte analyseras alls.

Tror mer på terapi. Jag har kommit fram till att jag inte vet vad jag ska tycka. Kanske är det så att stjärnorna styr våra liv. Kanske har jag en dålig vecka för att Merkurius fjärde måne påverkar mig på ett ofördelaktigt sätt. Kanske är det så. Om inte annat kan man ju använda stjärnorna på nåt kreativt sätt. Om man vill säga nåt om någon till exempel.

- Du har accendenten i kräftan, medan dina barn är mer påverkade av Merkurius.

Vad man egentligen menar är att vederbörande har en pinne i röven och att deras barn är fula och luktar illa. Och att de förmodligen är jungfrur födda i slutet av augusti.

Hemska människor.

Fråga mej inte hur bilderna hamnat som de gjort.
By the way. För nyfikna: Det går att klicka på bilderna.

Det finns en psalm som börjar: Sorgen och glädjen de vandra tillsammans.

Jag är inte särskilt kyrklig av mej, men idag så har jag spenderat min tid i kyrkan på en begravning. Jag kom att tänka på den där psalminledingen (som är allt jag kan av psalmen ifråga) när vi satt där i värmen iförda mörka kostymer och slips (jädrar vad svettigt det var) eftersom att det stämde så väl.

Visst är det sorgligt när en god vän dör, men samtidigt så samlas alla gamla vänner, som man i vanliga fall knappt träffar, och tillsammans så minns man ett helt gäng med roliga grejer som vi gjort tillsammans. Precis som så många gånger förr så blev minnesstunden, efter själva begravningen, en rolig tillställning då minnen blandades huller om buller med skratt och en del tårar.

Sorgen och glädjen de vandra tillsammans. Så är det!

Sov gott, "Ragge"

Jag funderar mycket. Har alltid gjort. En gammal kompis tittade mig djupt i ögonen en gång och sa till mig att jag funderar alldeles för mycket. Ibland är det som att du inte har tid att "bara vara", sa hon. Och så är det säkert. Dagdrömmeri och funderande har alltid varit en del av den jag är. En stor del till och med. Kanske för stor?

Jag hade svårt att sova inatt så i stället gick jag upp på taket på mitt hus i "Stenstan" för att fundera lite. Jag brukar inte gå dit, men jag tyckte det var dax. Jag gick fram till kanten av huset och tittade ner. Det skulle jag förstås aldrig gjort. Jag är löjligt höjdrädd, jag har t o m problem att gå ut på balkongen. Den här gången smög sig den sedvanliga höjdrädslan på. Jag får för mig att jag kommer att hoppa över kanten. Det är förstås en jättelöjlig känsla, men så funkar det för mig. Jag får för mig att jag inte kan kontrollera mig själv och att jag kommer hoppa över kanten. Smart kille. Fort som fan lyckades jag rycka tillbaka huvudet. I stället för att hoppa började jag fundera (igen). Är det inte det ena så är det det andra. Om jag nu hade hoppat, tänkte jag, då ska ju livet flasha förbi framför ögonen som något sorts bildspel på speed. Vilka bilder ur mitt liv skulle spelas upp, fortsatte hjärnan. Vilka situationer ur mitt liv skulle vara viktiga nog för att kvala in på denna livets sista lista? Har jag levt ett liv intressant nog eller skulle det bli oändliga bilder av gångerna man tog bussen till skolan? Shit, vilket antiklimax i så fall. Här ska man till att bli köttpölsa och allt hjärnan vill spela upp är lökiga bilder från en buss i Söråker. Hujedamej.

Jag satte mig ner och funderade vidare medan solen sakta letade sig upp över hustaken i "Stenstan". Men lite har du väl ändå levat, Magnus? Du har älskat så att hjärtat gått sönder, du har sett nära och kära både födas och dö. Tänk till. Och medan solens strålar sakta värmde mig började någon sorts lista formas. Bildspelet tog form. Plötsligt mindes jag när vi åkte till norrbotten, när jag tvingade i mej kaffe med massor av mjölk och socker. Jag minns kvällsutflykter på Gotland när hela min familj satt och kurade nere på stranden. Det blåste som fan, sådär som det gör ibland. Hela familjen satt och kurade tillsammans med kusiner och grannar. Vi skulle äta middag och inget jävla väder i världen skulle få förstöra vår kväll. Vinden ven, barnen frös, men här skulle det jävlar i mig has grillkväll. Så det hade vi.

Andra bilder kom till mig. Vissa ögonblick som på många sätt format mig till den jag är. Min första kyss platsar säkert på listan. Min skoltid, min första tjej, min första kille, min första kärlek. Min verbala förmåga gjorde att jag uppfattades som en världsvan kille som visste allt. Det var förstås helt fel. Jag var extremt osäker, rädd och ganska vilsen. Men jag kommer ihåg alla tillfällen som var "speciella tillfällen". Gånger jag älskat med kärlek, eller ibland bara av lust, fester, människor, resor, platser.. Jag minns. Det mesta. 

Andra minnen skenar förbi. Minnen som alltid finns där. Minnen som återkommer. Huset, han "den där".. Hur vi planerade vår tid. Gjorde vissa drömmar till verklighet, andra inte. Det tog slut. Det var lika så bra. Andra "kärlekar" som visat sig vara "ytliga luftslott".

Ju mer jag tänker desto mer tänker jag. Om ni förstår? Bilderna fortsätter välla över mig och jag inser att jag omöjligt kan välja. Kärlek, död och allt man kan önska. Det skulle nog bli ett ganska underhållande bildspel, trots allt. Jag tror emellertid att jag fortsätter leva lite till. Den gång livet flashar förbi mina ögon ska jag reagera förundrat.

Du har levt, Magnus, ska jag tänka.
Ja, jävlar. Du har faktiskt det.

Man kanske skulle....

*spläsch*

Jag har tänkt ganska länge på en sak. Ända sedan FRA-snacket drog igång.
Var det inte lite roligt, eller konstigt, att det startades Facebook-grupper som protesterarade mot FRA-lagen? Facebook loggar och sparar betydligt mer data om folk än vad några signalspanare någonsin kommer göra. Men men...

Det känns inget vidare just nu.
Det känns t o m ganska jobbigt.
Jag kan inte bestämma mej  för om jag vill ha ett glas vitt eller rosé.

Antal kaffekoppar: 16
Antal tupplurar: 1
Antal promenader med Frank: 4
Antal telefonsamtal: 18
Antal skickade mail: 21
Antal gageutbetalningar: 23
Antal salamimackor: 0
Antal paket på posten: 2
Antal gånger jag pillat mej i naveln: 0
Antal gånger jag tjuvrökt/snusat: 1
Antal gånger jag duschat: 2

So now u know...

Idag har jag radion på när jag jobbar. Just nu spelas "Bohemian Rhapsody" med Queen. Så fort jag hör den tänker jag på min vän Lars. Eller Larre. Eller Arne. Eller Ericsson. Kärt barn har många namn. För mej är han fortfarande samma äppelkindade snorvalp som han var då, när han dyrkade just den låten för hur många år sen som helst. För andra är han säkert en mycket ansvarsfull chef på Volvo. Men mej lurar han inte. Jag har druckit hans föräldrars Campari. Som han stal. Sett honom tjuvröka och snusa. Och hört honom berätta den ena dåliga storyn efter den andra.

Chef på Volvo.
Pyttsan.

Åt en mjukglass till frukost.
Det var nog högst olämpligt ur ett kostperspektiv, men man ska
inte förringa den mentala hälsan.

Kanske handlar det om att släppa taget. Kanske handlar det om nåt annat. Jag har en väldigt kluven inställning till min gamla hemstad. Jag vet inte längre hur jag ska ställa mig till Härnösand. Det kanske låter konstigt. Måste man ställa sig till Härnösand? Ja, låt oss säga att man måste det.

Jag har bott i Sundsvall ett tag nu, men större delen av mitt liv har jag bott i Härnösand. Trots det har de stora händelserna i mitt liv ägt rum på andra platser. Visst, jag flyttade dit första gången när jag var 4 år, men sen då? Vad har Härnösand gett mig mer i form av minnen för livet? Min första kyss skedde på en helt annan plats. Oskulden blev jag av med långt från mammas gata. Första fyllan kan jag inte heller ge Härnösand. Inte ens första kräkfyllan med efterföljande bakfylla från helvetet kan Härnta stoltsera med. Tekniskt sett var det på bygdegården i Ljustorp som får äran. Fyllan påbörjades och avslutades där, det får räcka.

Men sen? Ingenting att skriva hem om. Härnösand är en stad jag har bott i. Det finns ett uns av kärlek. Mer är det inte. Detta blev väldigt tydligt ganska fort när jag lämnade stan. Alla som jag betraktat som vänner hade redan försvunnit. När jag kom till Sundsvall kunde jag andas igen. Gå på stan och ta en fika utan att känna mej som en spetälsk. Men jag känner fortfarande värme när jag åker ner för backen in mot Härnta och ser Vårdkasen, Fredriksudde, södra vägen, domkyrkan osv...

Varje gång jag åker den vägen, vilket är ganska ofta, så ger det mig en märklig känsla. Känslan av att se Härnösand igen. Det är så bekant, men ändå inte. På ett sätt är det sorgligt, för så fort jag kört in i längs Storgatan så känner jag en ny känsla välla över mig. Här kommer jag aldrig att bo igen. Aldrig mer. Det fanns inget aggressivt i känslan, det är lite mer som att träffa ett gammalt ex man undrar hur i helvete man kunde dela en del av sitt liv med. Nån man inte har något gemensamt med. Jag tror jag förstår att jag är färdig med Härnösand. Eller också inte.. Jag vet inte. Eller gör jag det. Förvirrande? Javisst!

Varje sekund av mina besök i Härnta är fylld av minnen, varje gathörn har nån sorts symbolik. Men samtidigt så känns det inte lika spännande längre. Jag har hånglat och gjort saker, den ena märkligare än den andra på olika ställen i stan. Men när jag nu kör förbi är allt det där magiska borta. Är det en process, eller är det såhär?

Jag passerar det ena stället efter det andra. Det går ganska fort i en liten stad. Brunnshusgatan, Nybrobacken, Kastellgatan. Åkte förbi på Haga häromsistens och jag tänkte på Dave och hans bunkerrum där vi spelade musik, sov och snackade. Nu var det bara en gata med hus. Trött kände jag att t o m detta mist all sin charm.

Men sen tänker jag efter. Och tvärvänder. Det är klart att det fanns charm där. I alla fall i minnena. Kanske endast i minnena, men charmen finns där. För någon som inte delat de där ögonblicken på den där gatan är det förstås bara en gatstump utan nån laddning. För mig är det ändå fyllt av minnen. Vanliga gator var boulevarder jag dansat fram på för att jag varit upp över öronen förälskad. Allt är minnen. Överallt väller de över mig. Gamla Flickskolan som blev Musikgymnasium där jag spenderade tre år utan att egentligen förstå varför. Parkerna.. Jag minns soliga dagar ända från skoltiden och framåt. Som den gången då jag satte mig i solen och pressade två citroner över håret för att jag ville bli sommarblond lite snabbare. Det gick sådär.

Mitt tänkande levererar det ena roliga minnet efter det andra. Minnen från förr. Shit vad gammal jag låter.

Men sen är det inte så mycket mer.

Utan alla dessa minnen är Härnösand bara en stad. Som ett skal. En plats jag kanske skulle kunna göra till min igen, ett ställe där jag eventuellt skulle kunna bygga upp nya minnen. Men jag tror inte det. Inte som det känns just nu.

Alla platser kan bli ställen som betyder något. Jag har ett gäng. Men där, då och nu så känner jag bara en sak.

Hamnkrogen? Skeppet? Matverkstan? Rutiga duken? Sälsten?

Jag är ledsen, Härnta.
Det räcker inte. Inte just nu. Kanske sen.

Jag släpper taget nu. Ett tag i alla fall.

Ja, här händer det inte mycket...
Tills nu!
Det beror inte på att utomjordiska banditer med laser-kanoner försökte ta över lägenheten, utan det är mest bara jag som inte haft något att berätta om. Lite seg i kolan helt enkelt.
Nu tar jag nya tag, ett tag...

Jag känner mej som han ser ut. Har klipptid 16.15...