magstar

Oj och aj. Hamnade på krogen... Det blev vin. Det blev Sambuca/Baileys. En och annan drink. Det blev slirigt. Ville visa en idé för nån på laptopen. Upptäcker att stället har trådlöst nätverk och börjar kolla mail, skriva på msn och blogga. Tur i oturen så hade jag stängt av mobilen. Allt för att inte fyllemessa. Jag vet att jag låter som en tonåring nu, men jag är numer, ibland, livsfarlig med telefonen i hand i kombination med alkohol.

När jag vaknade i morse, med jordens huvudvärk, satte jag mej raklång i sängen. Bloggade jag på krogen igår? Om vad? H E L V E T E ! Jag sprang (nåja..) ut till vardagsrummet. Som tur var hade jag bara lagt upp en låtjävel.

Det hade kunnat varit mycket värre.
Tro mej. MYCKET värre.

Min kamrat Håkan har satt griller i mitt huvud. Han nämnde "80-20 regeln".
Detta har resulterat i ett textilt helvete.

Italienaren Vilfred Pareto observerade i början 1900-talet att 20% av befolkningen ägde 80% av landets tillgångar. Han fortsatte att undersöka detta och kom fram till slutsatsen: 20% av orsaken står för 80% av verkan/resultatet. Denna princip används idag världen över vid olika analyser och effektivisering av arbetstid, men regeln går att applicera på det mesta. Testa får du se.

Här är några exempel:
• 20 % av ditt arbete ger 80 % av resultatet.
• 80 % av klagomålen kommer från 20 % av kunderna.
• 20 % av kunderna ger 80 % av intäkterna.
• 20 % av säljarna står för 80 % av försäljningen.
• 20 % av personalen står för 80 % av problemen.

Det som orsakat mitt personliga lilla helvete var när jag tänkte på min garderob, mina kläder.
- Jag använder (maximalt) 20% av mina kläder 80% av tiden.

Garderoberna är således överfulla av kläder som inte används.
Resultatet av upptäkten har skapat uppkomsten av 80-40-regeln: 80% av mina kläder på 40% av golvytan. Förklara det du, Vilfred Pareto!!

När jag vaknade i morse hade jag en fras på hjärnan:
"Äppel päppel pirum parum".

Thats it.

Minnet hade inte lämnat nån som helst förklaring till raden från ramsan.
Bara en virtuell notis med orden "Äppel päppel pirum parum".

Jag är både nyfiken, förbannad och förundrad.
Jag undrar ju varför. Varför?
Är det en del i min roll som lekfarbror, eller möjligtvis en sekvens i en film?

Om det handlar om film, hur hade filmen sett ut. Snackar vi äppelträd?
Eller är det en yngling iklädd endast iklädd ett par jockstraps som smetar in sej med
äpplemos, ackompanjerad av suggestiva rytmer och dämpad belysning i rött?
Eller är det nåt annat, nåt djupare som jag inte förstår? I don´t know.

Jag tror att jag behöver träffa min coach, alternativt min gudson, ha ännu en lång semester eller bara festa bort skiten ur kroppen. Funderar...
Återkommer med strategi. Idag är det fredag.

Försöker febrilt komma på en anledning för att åka på macken och
köpa ett paket cigaretter. Det duger inte med att bara vara "sugen".
Nån som har nån idé?

Jag sitter med ett tomt anteckningsblock framför mej. Tankarna vandrar. Dom brukar göra det. Det sker per automatik. Tanken var att försöka kläcka nån bra programidé, men icke. En liten bläckfläck är det enda som stör det bländvita beviset på att jag inte kan komma på något att presentera för mej och kanske nån kollega eller en chef.

Istället börjar jag, lite flickpubertalt, att lista de killar jag varit med genom åren, oavsett djup på relationen. Jag vet inte varför, men plötsligt sitter jag där med en radda namn. En lista över dem jag kommer ihåg. Jag fyller i namnen en gång till med kulspetspennan. Några får "nicknames" då jag inte minns deras namn. Namnen gör märken i papperet. En del djupare än andra. Efteråt känner jag med fingrarna över varje namn. Kanske vill jag se om namnen känns olika, lika olika som personerna ifråga varit, eller också är jag bara uttråkad och vill ha nåt att göra.

Jag känner på dem en efter en. Försöker minnas gångerna. Skratten. Fyllorna. Allt bra. Det dåliga. Ångesten.

Till slut har jag gått igenom listan. Det hela avklaras på kortare tid än det tar att dricka en kopp te med gammal hederlig smak av earl grey. Troligen är dom flesta "relationerna" lika ytliga som bläcket på pappret, men nånstans hoppas jag att nån av dom betytt något iaf. Säker är jag inte.

Jag vänder upp vänsterhanden, den med fingrarna jag kände med. Typiskt.
Förutom mer eller mindre beständiga minnen har jag nu även fått svärtade fingrar.
Poetisk rättvisa kallas det visst.

Den där parfymen från igår blev inte så jävla "vaganza".
Konstig lukt. Migrän hela dagen.
Världens mest väldoftande soppåse ser dagens ljus, eller mörker...

Luften är fuktig och lite kall den här morronen när jag går till bilen för att åka till jobbet. Enligt SMHI´s normer så är hösten inte här, men enligt mina dito så är den det. Musiken från min iPod ackompanjerar bilderna i mitt huvud. Jag lyssnar på "Savage rose" och tänker på någon jag just blivit påmind om.

Det kan räcka med en sång, en bild, en doft för att bilderna ska kliva fram ur skuggorna av ens undermedvetna och göra sej påminda om tider som inte längre är. Om vänskap som försvann. Nu står personen där och ler sitt bästa leende till tonerna av musik vi aldrig delade.

Usch, nu känner jag mej lite smutsig igen.
Jag kunde inte hålla mej utan var tvungen att köpa ännu en parfym.

Jag vet inte ens hur det gick till, plötsligt stod jag bara där med en ny liten flaska i en käck påse. Visst, jag har varit där med näsan och doftat förr, men eftersom jag inte behöver ännu en doft så hade den vettiga delen av hjärnan hotat parfymdelen i hjärnan med en smäll på pungen med en linjal. Här skulle fan inte köpas nåt.

Men nånstans på vägen måste dock habegärshjärnan och doftcentrat fintat den vettiga delen av hjärnan, för nu sitter jag här med ännu en parfym, en doft, och känner mej smutsig.
Jag är sjuk. På så många sätt.

Jag har suttit på ett möte. Igen. Nu sitter jag och försöker få igång den produktiva, kreativa processen. Det behövs, men samtidigt är känslan av en paus synnerligen påtaglig. Sju timmar på jobbet utan vare sej rast eller lunch tar ut sin rätt.

Jag väljer att blogga istället, men utan tanke och idé på vad jag ska blogga om. Så nu gör jag det. Typ okynnesbloggar. Och använder korta meningar. Alltid retar det någon.
Retar. Det. Månne.Dej.?.

Med jämna mellanrum försöker jag "ta tag" i mitt liv. Det är alltid samma del i mitt liv som spökar, dvs den orörliga kroppen och dess svällande. "Ta tagandet" består i att jag kliver upp, tidigare än jag annars skulle ha gjort, och beger mej ut på en morronpromenad i högt tempo. Resultatet brukar vara att jag kommer hem svettig, men nöjd, och upprepar proceduren ännu en morron. Men sen är det stopp. Tvärstopp!!

Nu är det dax igen. Efter mitt andra möte med terapeuten/coachen (tror hon snart slaknar inför den splittrade personligheten hon släppt in i sitt värv) så är "hemuppgiften" den här gången (bl.a) att ta mej själv på allvar och starta ännu en process. En fysisk. Mina redskap är motivation, resultat och afirmationer = vinst/välmående.

Oavsett vad jag vill uppnå så vore det väl skit om jag inte skulle kunna ta mej i kragen när det kommer till mitt eget välmående. Därför. Funkar det inte nu så ska jag samla stadens alla invånare och låta mej pryglas på torget med fyrahundrafemtio Foppatofflor, i skrikiga färger, av arga Svensson-figurer med mjukisbyxor och trivselmage.

Jag erkänner. Jag har tappat greppet över mitt flumma-runt-och-lyssna-på-musik-och läsa-missbruk helt och hållet. Jag är bortom all räddning. Jag tar alla chanser jag får. Och det ligger väl inget fel i det. Men när jag nu råkar jobba inom media så bör jag inta nyheter och andra skeenden från tidningar, tv, radio, nätet osv. Men gör jag det? NEJ! Jag snubblar omkring som om det fortfarande vore semester. Och när jag fattar hur off jag är blir jag både förbannad och besviken på min lättja.

Jag har blivit svårt beroende.
Musik och böcker.
Jag måste ha mer.
Nuuuu. En ny låt, en bok.
Vad som helst.
Måste.
Knarka.
Mer.
Nu.
Bums!!

Jag har legat efter med en massa saker. Känns det som.
Sen med med projektplaner. Inte bra. Knökmycket på jobbet. Inte bra. Ostädat hemma. Inte bra. Och till råga på allt ska jag jobba i helgen. I en bar av alla ställen.

Jag blir sällan stressad, men när saker attackerar en från alla håll är det svårt att hålla sig i läge filbunke. Nu har jag dock gjort det mesta av det jag ska. Samtal ringda. Möten bokade. Jobb undanstökat (för stunden).

Då återstår det väl bara att blogga då.

Typ så..

Det är svårt att uttrycka känslor eftersom dom är personliga och svåra att sätta ord på.
På en blogg av det här snittet blir det ännu svårare.
Jag ska inte ens försöka få er att förstå "djupet" i det jag känner,
men en liten, liten insikt är ni värda. Jag vill ju ändå berätta.
Här kommer det: Jag är ur balans!! Det är sant...

Det har hänt förr att både pojkar och män (+ ett och annat kjoltyg) har fått mej att svaja av olika anledningar, men den här gången är det en pojke på 7 månader som slitit tag i mitt känsloregister. Jag har nämnt honom förr och nu gör jag det igen, lite mer tydligt. Erik är min gudson, jag är hans gudfar. För den oinvigde, eller den som tycker att det är trams, verkar det möjligtvis töntigt, men för mej är det inte det. Tvärtom.

Redan när jag fick frågan, av Eriks föräldrar förståss, så kände jag hur det "tryckte till" över hjärtat. Den gången för att jag fått ett förtroende som samtidigt är en bekräftelse på vår vänskap. Nu, då namngivningen är över, är det den värme och kärlek som jag känner för Erik som överrumplat mej. Han är inte mitt barn, inte "blodsbarn" iaf, men på sätt och vis så är han ändå "mitt". Det hävdar jag bestämt. Erik är min gudson, jag är hans gudfar. En stolt jävla gudfar med fukt i ögonvrån.

Jag dansar lite för mig själv här.
På riktigt, alltså.
Glädje när den är som finast (?).
Jag visste inte att en ny espressobryggare
kunde åstadkomma det. Nu vet jag.

Känslan är att jag vill be om ursäkt för mitt trötta och mindre frekventa bloggande dom senaste dagarna. Det är ju förstås helt mongo. Förmodar att det är alla snälla kommentarer som påverkar. Men å andra sidan: Vad ska jag be om ursäkt för? Och för vem? I helvete heller, här ska inte bes om ursäkt för nåt. Man måste få vara slapp i bloggfläsket emellanåt. Speciellt när man är mentalt konkav Jag vet egentligen inte hur "mentalt konkav" yttrar sej, men det är helt enkelt en sån vecka. Den går på tomgång och högvarv om vartannat, och måste kryddas med nåt konkavt.

Det här är ett par söta grabbar som gör radio tillsammans.
Idag var det premiär. Dom skötte sej ganska bra...


LaveMagnus & Håkan Bråkan

Bloggledigt, alltså. Men inte längre. Fr.o.m Nu tillbaka.

Efter allt jobbande, festande, fixande & trixande å det senaste, så fanns det ett rejält behov av att bara stänga av lite. Eller ganska mycket. Mobiltelefonen stängdes av och den frivilliga saknaden av internet funkade för en gångs skull ganska bra. Det blev en variabel helg med både lugn och diverse dårskap med dom bästa av vänner. Ska återkomma till det, och till mitt nya Gudfaderskap och lille Erik, snart. Så nu känner jag mig utvilad, eller åtminstone redo för fortsättningen. På livet.
Jag är återuppstånden. We're back in business. Let´s go girls.

Ännu en arbetsvecka till ända. Det är märkligt hur dagarna går. Lyfter man inte blicken passerar tio år utan att man märker nåt annat än att magen växer och kråksparkarna runt ögonen sprider sej sakta men säkert. Trots ganska många år på samma arbetsplats så är jag livrädd för att fastna, trampar ständigt för att undvika kvicksanden. Så här står jag och gör höga knälyft som en annan idiot medan resten av världen koncentrerar sig på att leva. Jag dövar oron med intryck, men blir aldrig helt nöjd. Jag knarkar på livet, men tycker ständigt att kickarna är för svaga.

Nu pausar jag bloggandet ett par dagar. Reser bort. Vi hörs till veckan.
Wish u the very best.

Fattar inte att jag alltid gör på samma sätt. Imorron åker jag och en kompis 
bort över helgen. Vem står och packar i sista stund? Jo, jag.. Som vanligt...
Konstaterar att jag inte ens tvättat skjortorna som skulle med.
Borde ju sova så att all vaken tid används på rätt sätt.
Är väl iofs van att göra det jag ska, trots ev trötthet. Gnatt babes.

Jag har ju snackat en del om foto.
Har t o m försökt skapa en vana att ta med kameran överallt.
Men särskilt många bilder har det inte blivit.

Jag nämnde min kamrat Kristofer i ett tidigare inlägg. Han är fotograf och
en otroligt nice snubbe. Han har fotograferat massor med objekt och är
nästan löjligt begåvad. Vid ett tillfälle besökte jag hans ateljé. Mitt bland all
bråte i ett rum hittade jag en bild som etsade sej fast i mitt minne och sinne.

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Det stämmer. Ibland.
Så enkel. Så bra. Me like.


Foto: Kristofer Lönnå

Jag är kurerad. Jag vet inte hur det gick till, men om det nu var nån sorts virus så är det borta. Jag är inte den ende som är, eller har varit, drabbad. Så gott som alla jag pratat med uttrycker ungefär samma sak: Det är ok att vara på jobbet, men jag kommer inte igång. Det är så segt.

Precis så har det varit i precis en vecka. Mycket arbetstid, men lite gjort.
Idag var "viruset" som bortblåst. "Ändan ur vagnen" och full fart framåt (nåja, nästan iaf).
Fråga mej inte vad som hänt.

På måndag är det premiär, eller nystart. Säsongens första program ska beträda den radioaktiva arenan. Trots all min erfarenhet, och tusentals program, så känns det alltid lika spännande. Den här gången så har jag dessutom en ny kollega, en sidekick (eller sidspark som vi säger) vid min sida. Det gör det hela ännu lite mer pirrigt. Och roligt.

Håll om mig. Hårt.
Jag sov dåligt i natt.

Onda andar drog och slet i mej, tvingade på mej minnen från förr.
Jag gav jag upp nattsömnen, klev upp, kokade en kopp te, satte på mej den gamla fleece-morronrocken, tände en av mina festciggisar och satte mig på balkongen. Det var nästan gryning och regnet hängde i luften. Jag hörde ett tidningsbud, sophämtningen och stadens konstanta sus. Fimpade ciggen, satte min iPod på random och lutade mig tillbaka för att försöka sluta ögonen för en stund. Som så många gånger förr spelade slumpen upp musik som passade stunden perfekt. India Arie la en lugnande arm runt mina axlar, höll om mej och lät mej vila från mina tankar.

Träffade en polare, typ hyfsat ny bekant. Först vin och sen.. Eeeh.. Drinkar... Pratade på som fan om allt som varit de senaste åren, hur illa jag mått ibland och hur bra jag mår nu. Ville väl mest ha nån att prata med, och tvärtom. Trodde jag.

Istället lyckas jag få honom att falla pladask för mig. Har fått sjuka mängder sms idag. Väldigt gulliga. But no, no, no... Hur fan gick det till? Det var verkligen inte min avsikt.

Är den lidande, sargade mediasjälen verkligen så jävla attraktiv för gossar? Tydligen.
Får köra den approachen varje gång i fortsättningen.
Sa han cyniskt.

Oh what a day.
Idag hade jag min första session med min nya coach, Agneta. Under två timmar vände vi ut & in på Magstar. Vi snackade bl.a om trygghet, kontroll, integritet, närhet, distans, energi, självtillit och min kärleksrelation. Till mej själv. Jojo... Nu väntar en fortsättning som ska göra mej till en fin människa. Det är på tiden.

Tillbaka på jobbet väntade min röstcoach på att få tukta mej i konsten att andas. Jag är mentalt dränerad. Nu ska jag åka hem och coacha mej själv i vällusten av att titta på film och sippa vin. Jag börjar bli fulländad på det. Åtminstone det senare.

Jag undviker oftast ljusa kläder. Anledningen är enkel. Det är någon form av en psykisk abnormitet som fortplantar sej till den fysiska ergometrin och renderar i att exempelvis innehållet i ett vinglas eller en kaffemugg exploateras på mina klädesplagg. Väljer jag att ha mörka kläder så spiller jag inget, och skulle jag (mot förmodan) göra det så syns det inte.

Med nyss erkända erfarenhet av ljusa kläder så är det för mej en gåta hur jag, tidigare i somras, kunde införskaffa ett par vita skor i tyg!!! Jag kan minnas att dom verkligen var vita. Då. Vid inköpet. Dom har dessutom antagit nästan samma vita nyans vid ett antal tillfällen då jag tvättat dom i tvättmaskinen. Detta tillstånd har dock varit nästan som en hägring eftersom jag så snart dom hamnat på fossingarna igen antagit en mera smutsvänlig aproach.

Mitt ivriga tvättande av skorna ifråga har nu gjort att gummisulorna tröttnat på textildelen. Därför har de tu börjat separera. Jag önskar dom lycka till i sina respektive nya liv.

En gång i världen var jag "plit", dvs vårdare inom Kriminalvården, därefter antogs jag till polisskolan. Jag tackade dock nej och gav mej in i "knarkvården" istället och började jobba på ett behandlingshem. Jag vantrivdes och hade det inte varit för allt jag gjorde vid sidan om "vårdandet" så hade jag aldrig överlevt mer än ett par månader. När jag till slut hoppade av behandlingscirkusen fick jag helt oväntat jobb som programledare inom radion ganska omgående. Ett relativt tvärt "kast". Ibland funderar jag dock på vad som hänt om jag tackat ja till att börja på polisskolan istället. Var hade jag varit? Vem hade jag varit? Och med vem hade jag varit? Svårt att ta reda på, antar jag.

Idag blev det varken bullar, kakor, tårtor eller praliner till 3-fikat på jobbet.
Snöpligt.

Alltså... Förra året den 19:e augusti hade jag, precis som den här gången och många ggr förr, namnsdag. Det är ingenting jag generellt firar särskilt mycket. Inte den här gången heller, sånär som på ett (el 2, el 3) glas vin med mej själv framåt skymningsdax. Men borde inte en moder komma ihåg sin sons namnsdag? Jag bara undrar...

Idag har jag mottagit 8 sms, 4-5 muntliga gratulationer och 3 kommentarer, här på bloggen, apropå min namnsdag. Men tror ni att min ömma moder kom ihåg mej? ICKE!! Det värsta är att hon glömde även förra året! Naturligtvis kunde jag inte låta bli att ta på mej martyr- kostymen. Jag beklagade mej högljutt. Det funkade. En inte helt oäven liten slant letade sej ner i min ficka, och slantar är inte att förakta.

Kontenta: Var (spelat) missnöjd. Är (inte spelat) nöjd.
Vem sa att man inte ska klaga??

Tio första
Första bästa kompis: Elisabeth Lundmark
Första bil: Audi 80, en -74:a. Den hölls ihop av klistermärken. Såldes till syrran.
Första kärlek: Jag och Elisabeth gifte oss när vi var 3 år. Bara en sån sak.
Första husdjur: Lord, en engelsk setter.
Första semester: Troligen Gotland, eller Morjärv i Norrbotten.Första chartern gick till Ibiza.
Första jobb: Delade ut Sundsvalls Tidning på söndagar i Stavreviken med kompisen Per.
Första köpta skiva: Minns inte, förmodligen nåt med Sweet.
Första riktiga kärlek: Har inte haft den ännu. Men en gång trodde jag... Äh!
Första piercing: Jag lovar att skaffa en samma dag morsan skaffar sig en svanktatuering.
Första konsert: Troligen nåt på Magasinet i Svall. Houserockers? Bastard?

Nio senaste
Senaste alkoholdrycken: Vitt vin och gin igår (inte samtidigt)
Senaste bilfärd: På lunchen idag med Uffe.
Senaste filmen du såg: "Hairspray" m bl.a John Travolta (USCH!!!)
Senaste ringda telefonsamtal: Till Kim
Senaste bubbelbadet: För sisådär två månader sen.
Senaste spelade cd: B 52´s "Funplex"
Senaste kyss: Häromdagen.
Senaste gången du grät: Snörvlar lite nu och då. Senast igår.
Senaste måltiden: Bruna bönor med fläsk.

Åtta har du nånsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: Nepps
Blivit raggad på av bra kompis flickvän/pojkvän: Har hänt...
Blivit kär vid första ögonkastet: Inte kär, men intresserad.
Fastnat med blicken i någons urringning: Ja
Fått ditt hjärta krossat: Oh yes
Haft ett one night stand: Ja
Sagt att du älskar någon utan att mena det: På något sätt har jag alltid menat det.
Busringt till någon: Ja, men det var läänge sen.

Sju saker du har på dig just nu
1. Vita kalsonger
2. Svarta strumpor
3. Grå pikétröja
4. Mörkblåa jeans
5. Svart bälte
6. Vita tygskor
7. Svart skinnpaj

Sex saker du gjort idag
1. Suttit i "möte" med kollegan Håkan och Chef-Perra
2. Ätit med Uffe
3. Förhandlat om ett projektjobb
4. Tjuvrökt
5. Mailat 1000 mail (känns det som)
6. Bloggat

Fem favoritsaker utan rangordning
1. Min sovrums-Tv.
2. Min iPod
3. Min bil
4. Min Canon-kamera
5. Min dildo

Fyra personer du kan berätta allt för
Njaa.. Där gick jag bet...

Tre val
Blått eller rött? Rött
Sommar eller vinter? Sommar
Choklad eller chips? Chips

Två saker att göra innan du dör
1. Acceptera tillstånden
2. Lära mig stå still

En sak du ångrar:
Allt händer av en anledning. Hoppas jag.

19:e augusti idag.........

Sensommarluften, på kvällarna,har nästan meditativ effekt på mig.
Inte ens regntyngden stör.
Ge mej luft och jag håller käften.
Sitter tyst.
Tänker på annat.
Mitt liv.
Mina misslyckanden.
Och mina lyckanden.

En av dom sju dödssynderna gör sej än en gång synlig
på arbetsplatsen. Frosseriets uppmuntrare denna gång
var Lotte & Peter H. I fredags tårta, idag praliner av mörk choklad.
På pralinförpackningen stod att läsa:
"Konsumeras omgående efter öppnandet för optimal smakupplevelse".
Tro mej. Det konsumerades omgående.

- Nej, inte idag...

Jag vågade inte berätta, men här kommer det...
I morse hittade jag en kebabrulle med extra vitlöksås och pepperoni
på kudden bredvid mig i sängen när jag vaknade.
Den luktade som jag mådde.

Även om det kanske kan låta osannolikt så händer det ibland att jag blir erbjuden sex. Jag har en sida på hbt-communityn Qx och där dyker det ibland upp "intressenter" (hur ointressanta dom än är). När dom där erbjudandena kommer så frågas det ganska ofta om "diskret sex". Jag kan inte låta bli att raljera om eländet = no (diskret) sex.

Idag när jag loggade in så fick jag frågan, igen. Jag undrade stillsamt om det betydde att vederbörande inte ville ha sexet offentligt, typ på torget, om vi helt sonika "bara" skulle vara tysta under sexakten eller om lampan skulle vara släckt?? Självklart vill man ju veta vad man ger sej in på. "Är man med i leken...".

Personen med det diskreta önskemålet har fortfarande inte svarat. Förmodar att det inte "blir nåt". Men jag kan fortfarande inte låta bli att fundera på vad han egentligen menade med "diskret sex". Men oavsett så¨hade jag nog tackat nej till samvaron. Jag har en tendens till att inte kunna vara tyst, vare sej det gäller sex eller inte.

Klockan 01.12 igår (eller tidigare idag, typ inatt) när jag skrev det där jävla inlägget "På listan" så var jag kalaspackad. Värsta gam-nacken. Radiostyrd. Det gör inlägget, om möjligt, än mer tragiskt. Fastande mage. Inte bra. Bag-in-box + Sprit. Inte bra.

KK - KLICKA KAZOO

Okej, jag ska inte hymla.. Jag vill träffa Honom. Med stort H. Men jag är alldeles för singel för att orka hänga upp mig på hela grejen. Men ja, jag vill träffa nån som greppar mig, som fattar vad jag sysslar med, som inte blir rädd när jag är intensiv eller extremt passionerad.

Jag vill hitta honom.
Nu. Sen. Eller inte alls. Eller. Va faan.
Ingen jävla kompromiss.

Hursomhelst.
Tills dess tänker jag fortsätta leka. Supa. Dansa. Hångla. Knulla.
Men ensam är jag. Orkar inte ens sortera bort de som vill ha mig för min
glappande käft, image eller annan skit, vad det nu är.

Vill bara ha nån som fattar.
Eller ingen alls. Ingen.
Go´ kväll.

Bara så ni vet !!!!!!

Eller...
Nämen, vänta lite nu..

SHIT!!

Ooh, I have a feeling about tonight.
Will, tell you more tomorrow. Maybe.
Bye, my children...

Igår var jag snäll, idag fick jag smäll.
Inte bokstavligt, men ändå...

Evelina, arbetskamrat, "brädade" mej totalt. Gårdagens bensinmacksbulle föll platt till marken. Två (2!!) tårtor dök upp till eftermiddagsfikat. Jag vill inte verka bitter eller avis på nåt vis, men är det inte lite övermaga, lite överdrivet, med både jordgubbar, kiwi, vinbär och blåbär?? Somliga gör vad som helst för att märkas... Skämt åsido. Ett projekt som detta måste hyllas. Gott var det också. Snällheten vet inga gränser.

.
Evelina-tårta i all sin prakt.

Först Åke.. Nu Barbro

Det är en enradsdag idag.

Jag har läst andras bloggar. Det muttras över att det är brist på
nåt att säga/skriva. Det ska pausas.
"Jag tar en bloggpaus!", basuneras det ut över stad och land.
Så det gör jag nu. I typ en kvart.

- Ligga sked.

Ja, det var väl ungefär det.
Snart dax att sova.

Det är förkastligt med alkohol. Ibland.
Jag var på fest häromkvällen. Jag träffade kamrater och bekanta. Fattar inte att så många var på dessa breddgrader samtidigt, med tanke på att dom flesta inte ens har släkt här. En skön känsla att kunna sammanföra alla udda själar samtidigt. Konstigt men really nice. Många av dom har jag inte sett på länge, och det ena ledde till det andra. Kan man lugnt säga...

När jag kom hem försökte jag räkna ut hur många jag bjudit på middag. Det var nämligen det som hände i det groteska  ruset. Det visade sej att jag bjudit in elva personer på middag. Jag har redan fixat lokal för evenemanget ifråga.

Nästa hållplats blir således: Vad lagar man till elva hungriga? Är man smart börjar man laga mat idag. Nåt man kan värma upp lite snyggt när det är dax, men som fortfarande är gott. Det är sommar så grillat ligger ju bra till. Mina tankar går till min paradlammstek med min grekiska sallad magnifico. Hyfsat enkelt, och imponerande gott. Om ingen annan har nåt bättre förslag, vill säga.

Torsdag blev dagen för den definitiva återkomsten till jobbet efter semestern. Efter gårdagens mjukstart med jobb i hemmiljö så landade jag på redaktionen. Det var en skön känsla, även om ytterligare fem veckors semester med lätthet hade kunnat inrymmas i mitt lättjefyllda liv. Konstaterade att jag har en hel hög med arbetskamrater som jag saknat. Så gott som alla var på plats. Karin-Kanin, Oscar, Uffe, Myran, "Sune", Perra, Tessan, Stickan, CJ, Jerker och några till. Kul! Dagen till ära bjöd jag på "hembakt" från bensinmacken. Magstar är snäll. Snart är det jul...


Bevis på "godheten".

Idag är en bra dag. Jag vet inte varför. Det spritter i benen.

Jag åker till jobbet och kommer på mej själv med att hoppa i sätet till B52´s.
Får ett sms från Jonas. Mer hoppande. Jag blir omkörd av en snubbe.
Han tittar på mej som om jag vore galen. Det är nog så det är.
Blodet pumpar och jag skiter i alla som vill mej illa (jaa, det är säkert nån).
Idag låter jag dem inte ta i mej.
Inte dra ner mej.
Just try.
Jag snubblar ur bilen.
Det blir nog en bra dag. Imorron är det kanske du som hoppar i sätet.
Jag hoppas och dansar lite till ifall det är ok med dej.
Lyssna så förstår du varför. Då (-89) Nu (-08)

My hands are bananas
Crazy

Tror bestämt att jag felsatsat.
Har förstått att det där med cykel är nåt som funkar.
Tänker på dom två svenska OS-medaljerna.

Då jag emellanåt, men återkommande, får höra att: "Nu är du ute och cyklar" , så kan jag inte låta bli att tänka tanken att jag gjort en felsatsning. Kan det månne vara så att jag egentligen är en oupptäkt olympier, en hjälte och medaljör?
Å andra sidan har jag gjort en massa tavlor i livet, och inte faan är jag konstnär för det.

Man kan ju inte lyckas jämt.
Men ibland vore ju klädsamt.

Det var idag jag skulle börja jobba.
Är jag på jobbet?
Nej.
Har inte riktigt koll på vad som hände.
Tar nya friska tag imorron.

Lugn bara lugn.. Hur ska man hinna med sej?

Tog ett glas vin på balkongen. Såg ett stjärnfall och så som traditionen säger så passade jag på att önska nåt. Kan ju inte säga vad (har hört att då gäller det inte). Efter lite fixande och trixande i köket så upprepades proceduren, dvs vin på balkongen och inom fem (5) minuter fyra (4!!) nya stjärnfall.

Nu jävlar. Ordning på torpet om jag får be. Hade jag vetat det här hade jag skrivit önskelista. Det här börjar nämligen bli löjligt. Kan ju inte önska hur mycket som helst. Är det hallucinationer, eller? Lika bra att ta ett glas till. Blir det inte fred i världen nu så blir det det aldrig. Ooops.. Nu sa jag det.. Satan...

Apropå det där med vänner och digitalkameror.
Jag börjar med det senare.

Jag vet att jag låter löjligt exalterad med tanke på resultatet.
Men jag är barnsligt förtjust över att äntligen ha en kamera.
Med tanke på min bristfälliga talang som fotograf så är det
en lycka att kunna knäppa hur många bilder som helst utan
att behöva tänka på framkallningskostnad. Dessutom kan jag
radera. Vilket jag gör. Jag hoppas vid gudarna att min kamrat
Kristofer, som är en otroligt duktig professionell fotograf, inte
bryr sej om min blogg och resultatet av mitt "plåtande".

Ang. vänner. En av dom bästa kommer hit över dagen. Madde.
Det ska bli nice. Vi skrattar mycket tillsammans. Hahaha.. Typ.

F ö så tror jag att jag börjar jobba imorgon. Det känns som om
det börjar bli dax för det. Typ "ta tjuren vid hornen". Kanske...
En sak till: Har försökt att se på OS flera gånger sen igårkväll,
eftersom jag inte gjort det. Vill ju hänga med liksom.
Är det verkligen bara boxning dom tävlar i?? Tråk...

(Andra bilden med min nya digitalkamera)

Det brukar sägas att "Kompisar har man många, men vänner har man få".
Jag har konstaterat precis det mer än en gång. Men den senaste veckan har jag ändå reviderat det där en aning. Jag har märkt att jag emellanåt hänfallit åt tron på att jag knappt har några vänner alls. Jag liksom glömmer en del vänner och ser bara kamrater (u know the difference I hope). Är jag bara receptiv så finns vännerna och fler kommer(?).

Minisemestern som tog mej till Stockholm, Uppsala och Örebro blev lite av en "ögonöppnare", dvs den fick mej att inse att jag faktiskt har ganska många vänner, åtminstone fler än jag tyckte mej ha hemma på kammaren. Beklagligt är det väl att så många av dom, inte alla, inte finns där jag finns.

Förutom min klarsynthet (?) i ämnet vänner/kompisar så har jag funderat mycket på tiden och vad jag gör av den. Kontentan av mitt storvulna tänkande är att jag inte tänker fortsätta lägga tid på onödiga saker, onödiga personer, yta och elände. Jag har ägnat så sjukt mycket tid åt personer som ger lite eller inget tillbaka. Jag är för viktig för mej själv för att fastna i negativa tankar och onödigt tjafs som upptar tid, viktig tid. Därmed basta!

Nu jävlar blir det ett bildbloggande utan dess like. Eller inte.

Jag har en ny kamrat. En silvrig mackapär med megapixlar.
Med orden (typ)"här får du för att du är en bra vän" överräcktes till mej en digitalkamera!!
Jag har beklagat mej över att jag inte fotar nåt nuförtiden. Det här visar att det ibland
lönar sej att klaga. Men nånstans så blir jag stressad när jag tänker på att jag kanske
måste ge liknande gåvor till dom som jag tycker är bra vänner...
Men tack iaf. Jag är både tacksam och glad. Förståss.

Det finns iofs en risk att digitalkameran hamnar i samma låda eller skåp som den icke
digitala kollegan, men vetskapen om att den finns där, redo att föreviga tillfällen i livet
glädjer mej oerhört mycket. Jag ska inom en snar framtid berika bloggvärlden med
fler bilder än hittills. Men varning: Fototalangen är densamma som förr = Noll.

Jag är fr o m nu ett projekt. Jag ingår iaf i ett projekt.
Jag kommer att coachas genom livet ett antal veckor framöver.

Terapi är (enkelt uttryckt) ofta ett grävande i orsaker, ett tittande bakåt.
Coaching är med fokus på nutid och framtid. Med tydliga delmål.
Vi, min coach och jag, ska göra problem till möjligheter. Det ni!!

Sitter just nu och tänker på det som kallas "Min Huvudagenda".
När det är klart ska jag ta itu med "Dagens agenda".
Har man inget att göra, så skaffar man sej nåt att göra.

Helt plötsligt uppenbarar sej verkligheten.
Den talar till mej: Det är dax att bidra till välfärden. Semestern är snart slut.

Jag har förträngt det faktum att jag snart börjar jobba igen.
Hur var det nu man gjorde?

Jag har haft ett hästminne vad gäller födelsedagar. Har kommit ihåg familjens, kamraters och vänners födelsedagar, t o m en del vänners anhörigas bemärkelsedagar. Jag har kommit ihåg allihop. Varenda en.
Grattis, grattis, grattis, grattis, grattis, dra åt helvete, grattis, grattis, grattis. Muntrationer har blandats med kraschade förhoppningar och spruckna drömmar. På olika vis. Så har det varit. Tror det är sen ca ett år tillbaka som jag vänt, omedvetet, på myntet. Glömmer alla. Nästan. Minnet ligger i fördröjning. Jag kommer på det efteråt, men ibland inte alls. Dessutom har jag stängt av delar av närminnet. Senil? Redan. Muntert. Jojo. Grattis Magstar!

Förvirringen ni kunde skönja i gårdagens inlägg består.
Idag är det etter värre (heter det så?).
Det är det där med stugköp som spökar.

"Att köpa eller inte köpa? Det är frågan".
 
Gårdagen renderade i att jag la tankarna på is.
Idag har dom tinat. Nu vet jag varken ut eller in.
"Titta kostar inget", "Prata med mäklaren kan man iaf göra".
Tror det får bli så. Om inte annat för att få lugn.

Känslan av... Hmm, jag vet inte vad... Längtan? Efter någon, eller något.
Hittade en stuga jag jag både vill, och inte vill, ha. Tror jag kanske lurar mej själv.
Hur kul är det egentligen att ha en stuga ensam? Blir det nånsin "hemma" om jag
kommer, går och är på egen hand.

Å andra sidan: Vad är hemma? Sitta i soffan hemma hos mamma? Är det hemma?
Mammas soffa är inte mitt liv. Jag tvekar. Vill. Inte vill, Vill jättemycket. Men nej. Eller Ja.
Tänker "hemma" igen. Konstiga förvirrade tankar. Är "hemma" hemma och kan en stuga
också vara "hemma" eller..?

Ska jag strunta i allt tänkande och bara "köra på"?
Behovet av stuga är ju inte så att jag måste knarka på det. Kan man inte få leva i stunden?
Få vara nu? Nu är nu. Jag är nöjd. Ni behöver inte förstå. Jag gör det inte heller.
Men jag lever i mitt nu. Så gott jag kan. Om än lite förvirrat. Ska reda ut det. Senare.

Dagsformen är inte den bästa.
Som bloggare, och människa, har jag sett bättre dagar.
Därför: Återkommer.
På återseende.

Även idag på förekommen anledning: Jeff Buckley - "Halluelujah"
.. och vill du sjunga den själv, dvs karaoke, så vassego.

Gårdagens försyndelser har börjat dra sej tillbaka.
Precis när tråkigheten började göra sej påmind ringde det på dörren.

Tre vänner på samma gång, likt dom tre vise männen som kom till Jesus,
så kom Martin, Daniel och Petter på visit. Tyvärr hade dom varken rökelse
eller myrra med sej, men vafan, man kan ju inte få allt här i världen. Vill för
tydlighetens skull klargöra att jag inte jämför mej med Jesus. Gud ligger
närmare på nåt vis..

För att fortsätta relatera till det bibliska så började syndafloden, åtminstone
delar av den, att falla medans vi intog kaffe och oblat på balkongen.

De tre männen/vännerna fortsatte sedan sin resa norrut och allt återgick
till det vanliga. Amen.

Visst har jag vaknat med en del skavanker förr. Sanningen är väl att hela jag börjar bli en skavank. Nåja. Idag när jag slog upp mina ljusblå så kunde jag konstatera, efter en titt i en spegel, att på ena ögat så är ögonvitan röd. Den är inte sådär bakisröd (som det andra ögat), som den är lite titt som tätt, den är typ blodröd. Något har hänt. Riktigt vad vet jag inte, men ska jag ut på galej idag får det bli maskerad. Utklädd till sjörövare med lapp för ögat.

På förekommen anledning: Bob Marley & The Wailers - "Concrete jungle"

Det var ett tag sen jag hade nån form av lista. Fick den här skickad från en vän.
Naturligtvis var den inte ifylld. Nu är den det.

Choose an artist and answer only in song-TITLES by that artist: Bob Marley

Are you male or female: No woman, no cry
Describe yourself: Iron Lion Zion
How do some people feel about you: Crazy Baldhead
How do you feel about yourself: Soul rebel
Describe your ex boyfriend: War/No more truoble
Describe where you want to be: Smile Jamaica
Describe what you want to be: Natural Mystic
Describe what you want: Stir it up
Describe how you live: Waiting in vain
Describe how you love: Time will tell / Screw face

Hamnade i funderingslandskapet. Jag gör det ibland.
Men nu får det vara slut på grubbel. För den här gången.
Jag har tänkt för mycket på vad som ska göras, skrivas och hur jag ska förhålla mej till vissa saker och personer. Det är bara att låta det som ska ske ske. Get it?
Inte hålla på och överanalysera och göra allting bra mycket svårare än vad det är. För så jävla svårt är det inte egentligen. Livet alltså. Är det nånting vi människor kan så är det att leva. Det finns liksom där, djupt rotat inom oss, som en gammal vana. Livet alltså. Det finns där och bara väntar på att komma ut. Det vill inget annat än att få springa fritt på gräsmattan och jaga sin egen svans. Mitt ligger där nu på golvet framför mej och gottar sig i sol som skiner in genom fönstret. Det ska nog bli bra det här. Jag måste bara ge honom ett ben att bita i. Eller en leksak. För stunden.

Smålustigt datum.

Idag gifter sej Malin & Frida.
Tallyhoo.
Grattis!!

Bloggen fyller jämt.
Igen. Den här gången kommer jag t o m ihåg det.
Det är antal inlägg vi firar.
800 förvirrade texter om allt och inget har det blivit.
Grattis då, bloggen.
So fucking very much.

Brukar ni tänka på era kärlekar från barndomen?
Undrar ni som jag vad som hände sen?
I 8:an var jag ihop med Karin. Hon var den första jag frågade chans på. På riktigt.

Jag minns att vi åkte slalom i Ljustorpsbacken. Jag var en usel åkare. Rädd var jag också. Det var inte Karin. Vi hade gemensamma kompisar och jag försökte hänga med och hålla god min. Mitt hjärta bultade lite när jag gick över Ala skolas skolgård och såg den heta Karin i röd täckjacka, blåa jeans och skoterkängor. På den tiden då det här utspelade sej så gick man igång även på skoterkängor.

Vi hånglade (tungkysstes!!) första gången på en fest i liftstugan som nån hade hyrt. Vill minnas att "Ryska posten" fanns med på festagendan. Efter det så blev vi ett ganska etablerat par. När jag berättade för en av mina killkompisar om hånglandet så tyckte han att konceptet var så chockerande äckligt att jag kände mig tvungen att ljuga och säga att jag också tyckte det var jätteäckligt. Det var det inte. Karin blev bästis med Bettan som var ihop med min bästis Kent. Vi brukade stå nere i lekparken och hångla i vinterkylan. Vi t o m ristade in en kärleksförklaring på en husvägg. Tro´t eller ej, men den finns kvar. Jag har kollat.

Jag undrar vad Karin gör nu. Förmodligen hånglar hon med nån kille som kör en snöskoter av märket Yamaha och dricker hemmagjort vin han snott från farsans garage. Jag hoppas att det är så. Om inte så betyder det att vi blivit äldre. Och så får det bara inte vara. Man borde fråga chans mer. Och fan vet om vi inte borde leka "Ryska posten" oftare. Tänk er det idag. Jävlar vilken hångelfiesta det skulle bli.

Min mamma funderar på att skaffa sej en dator.
Hon har redan tidigare funnit gillande i att hon kan komma till mej och få
hjälp med att googla efter svar i korsord.
Hon uppskattar möjligheten att läsa fakta om vad man vill, att man med
lätthet kan hitta telefonnummer och adresser utan att ringa 118118 = Gratis.
Nu dansar hon på bordet för att man kan lyssna på Sommarpratarna i P1 i efterhand.
"Jag borde kanske skaffa mej en sån där...".

Jag säger då det...
Det tog mej ett år att få henne att förstå hur man skickar ett sms.
Behöver jag säga mer?

Jag vet. Det är inte värsta sommarvärmen längre.
Ni behöver inte gnissla tänder, muttra om glögg, bergsvärme, filtar och duntäcken. 
Inte än.

Kalla mej Don Magstaro. Inte än, men snart.
Ett par av mina allra bästa vänner ringde ikväll och ställde frågan om jag vill bli Gudfar.
En totalt överrumplad bloggare, lite lagom vinstinn, uppfylldes av en stolthet som
(i vanlig god ordning) renderade i stockad hals och tårade ögon.
Min goda uppfostran och förhållande till uppdrag som detta gjorde mej rörd.
Inte skakad, men rörd.

Lille Erik kommer att gå en ljus framtid till mötes.
The Godfather tar hand om de sina.

Jag får ganska ofta frågor om min sexualitet. Av naturliga skäl så har förståss frågorna blivit fler i samband med Europride. Den mediala bevakningen och dess vinkling gör att jag, i min "vanlighet", ses som mer udda än många av dom som lägger ner timmar på sin outfit, inte minst i Prideparaden. Jag är "såå vanlig"... Jag och några vänner pratade just om detta häromkvällen, om hur (och vad) HBT-världen "visar upp" och hur samma värld speglas i media. Jag skulle kunna skriva mycket om det här, men lämpligt nog så har Jens Fagerlund skrivit en debattartikel i QX-debatt som jag tycker är säger en del. Läs den här

Kom hem och satte på tv´n.
Det är sommarkväll och jag ser Debra Winger, Jack Nicholson och Shirley MacLaine. Igen. "Ömhetsbevis" är faan inte dålig. Tror det är nåt knas med min kärleksnivå eller nåt sånt. En cynisk idiot har hittat hem, en bitter jävla apa grinar åt allt, och nu råkar en film med Debra, Jack & Shirley få tårkanalerna att fyllas. Jag älskar och jag saknar, mina känslor svämmar över som aldrig förr. Ni känner inte mej. Men jag känner. Och grinar åt allt som rör sej.
Allt är som vanligt. Jävla lipsill.

Fadern: Kan du vara hemma hos oss mellan 4 och 5 i em? Vi behöver bärhjälp.
Den gode sonen (som nyss kört 60 mil): Okejrå. Jag kommer.

Klockan halv-5 ringer sonen till fadern (e 3 mils körning, bara 2 mil kvar)
och utbrister glatt: Nu är jag snart framme.
Fadern: Vi har redan burit in alltihop.
Sonen: Jamen, vafaan...

Nämnde Gotland i förra inlägget. Det startade en reaktion. I mej.
Jag vet inte varför, men jag saknar Gotland.
Stockholm, Örebro eller Höga Kusten är finemang, men jag saknar Gotland iaf. Alla gånger jag har skumpat ut till stugan i Fröjel. Alltid ro för själen. Nästan alltid sol. Nästan alltid badväder, men framförallt (konstigt nog?) saknar jag doften av hav och tång. Det saknar jag just nu, trots att jag nyss kommit hem.

Sen saknar jag en bit grönmögelost av märket St Agur.
Men på ett annat sätt.

Det har inte blivit särskilt många "låtar" på senaste tiden.
Nu ändrar vi på det. Vi det är jag.

Förra sommaren jobbade jag med ett projekt på Gotland.
Min kompis Lisa "gav" mej "Familjen".

Lånade ut min lägenhet medans "minisemestern" pågick.
Kom hem och kunde lägga mej i rena sängkläder och  kliva
upp och äta frukost ur välfylld kyl. Så var det inte när jag åkte.
Det kallar jag bra gäster.

Jag konstaterar, precis som en bloggkompis, att det är nog inte är så mycket bevänt med mitt liv på hemmaplan. Minisemestern blev av och i samma sekund jag ankom kungliga hufvudstaden så glömde (?) jag bloggandet, trots att jag inte bara kånkat med mej hela klädgarderoben, utan även min laptop.

Nu är ordningen återställd. Jag är hemma och tillbaka i bloggandets illustra lilla värld. Men trots att någon kanske läser mellan raderna att jag är missnöjd med att vara  hemma så är det inte så. Känslan av att vara hemma igen är  barnsligt skön. Tvättmaskinen går för högtryck. Home sweet home. Eller som det också kan heta, såhär dagarna efter Europride, Homo sweet homo.