magstar

Det brukar sägas att "Kompisar har man många, men vänner har man få".
Jag har konstaterat precis det mer än en gång. Men den senaste veckan har jag ändå reviderat det där en aning. Jag har märkt att jag emellanåt hänfallit åt tron på att jag knappt har några vänner alls. Jag liksom glömmer en del vänner och ser bara kamrater (u know the difference I hope). Är jag bara receptiv så finns vännerna och fler kommer(?).

Minisemestern som tog mej till Stockholm, Uppsala och Örebro blev lite av en "ögonöppnare", dvs den fick mej att inse att jag faktiskt har ganska många vänner, åtminstone fler än jag tyckte mej ha hemma på kammaren. Beklagligt är det väl att så många av dom, inte alla, inte finns där jag finns.

Förutom min klarsynthet (?) i ämnet vänner/kompisar så har jag funderat mycket på tiden och vad jag gör av den. Kontentan av mitt storvulna tänkande är att jag inte tänker fortsätta lägga tid på onödiga saker, onödiga personer, yta och elände. Jag har ägnat så sjukt mycket tid åt personer som ger lite eller inget tillbaka. Jag är för viktig för mej själv för att fastna i negativa tankar och onödigt tjafs som upptar tid, viktig tid. Därmed basta!