magstar

Vi satt och fikadiskuterade häromveckan, jag och några arbetskamrater. Det diskuterades i upprörd ton över diverse TV-program. Jag beslöt mej för att ansluta i diskussionen. ”Nämen jag tycker faktiskt att Anna Anka har en poäng i det hon säger” tryckte jag fram avspänt. Skaran runt bordet stannade upp och tiden stod stilla för en sekund. Kollegan närmast tog sats som i slow motion ”Men vad i helv…” innan jag hann avbryta henne. ”Alltså jag skämtar ju för fan, haha. Det kallas ironi!” Allt återgick med ens till det normala. Jag hade än en gång använt ironi alldeles för tidigt i mina mellanmänskliga relationer.

Jag måste sluta förutsätta att folk förstår mej. Tidigare har jag droppat små ironibomber som ”Jojo, men Hitler fick i alla fall tågen att gå i tid, och nog fan var det pli på skolsystemet” vilket för mej är ett uppenbart skämt när det diskuteras nåt i relation till förintelsen eller 2:a världskriget.

Här är några andra ironiska skämt man absolut inte får dra om man inte är en sammanvuxen siamesisk tvilling med personen man skämtar med.

”Nämen jag tycker ni tjänar tillräckligt. Det är ju inte direkt som att ni jobbar särskilt hårt.”
”Hon lär ju ha provocerat honom en hel del.”

Man måste tänka efter före...