magstar

Jag vet inte om det framgått, men jag har börjat träna.
4-5 dagar i veckan i tre veckor nu. Det märks inte. Alls.
De första två veckorna körde jag nästan bara ben, pga av mitt trasiga korsband,
men efter det har jag succesivt utökat programmet med hjälp av Thomas, min PT.

Häromdagen lade vi till momentet "rodd"...
Jamen jävlar vad jobbigt!

Jag fick oroväckande flashbacks av blodsmak i munnen och yrsel när jag satte mig på roddmaskinen. Hela mitt inre skrek NO NO NO och kastade ruttna tomater på mig.
Det tog jag ingen som helst notis om.
Jag var laddad till tänderna.

Efter bara fyra minuter ville jag kasta mig av maskinen och hänga mig i en ribbstol. Tyvärr för mig var jag mitt uppe i en imaginär kamp mot vågor och hade tränarens onda öga inborrat i mig. Då kan man ju inte bara gå hänga upp sig hur som helst och dö. Det gäller ju att hålla masken.

ÖKA MOTSTÅNDET, KOM IGEN! vrålade ledaren.
I HELVETE HELLER, brölade mitt inre.
Och så vred jag upp motståndet lite till.

Roddmaskiner är ett djävulens påfund.

Så här var det ungefär:
Först uppfann djävulen digerdöden.
Sedan uppfann han bajs.
Efter det tänkte han: Bättre kan jag!
Det var då han uppfann landminor, vinterkräksjukan, råttor och knark.
Sedan var han ganska nöjd, men tyckte ändå att det saknades en grandios
avslutning på eländet.
Och voilà!
Roddmaskinen kom till världen.

Men men.
Nu är det över. För den här gången.
Jag lever.
Man får vara glad för det lilla.