magstar

Halli, hallå! Tyst allesamman! Lystring!
Det har skett något fantastiskt!

Efter drygt 4 decennier med total avsaknad av bollsinne (iaf gällande fotbollar och golfbollar) vaknade jag plötsligt på måndagen (idag) med en bollhantering i klass med självaste Zlatan.

Efter en del spekulerande och dividerande i kamratkretsen, så bestämde vi oss för en runda bangolf (det som hette minigolf på min tid). För första gången någonsin så gick jag raka vägen ut på en golfbana och puttade som om jag aldrig hade gjort något annat. Det är dagens sanning, ni skulle ha sett mig. Jag puttade som en gud! Med allvarlig stämma beskrev Per (kamrat) hur svåra förhållandena på första banan var:

Nu måste du tänka klokt och koncentrera dig. Inte för hårt, inte för löst. Det lutar både uppåt och ner mot höger. Det här är en svår bana. Men du kan ju alltid försöka iaf.

Replik: Jag sänkte bollen med ett slag!
Jag fortsatte med samma säkra stil serien igenom.

Jag vet inte hur stor vikt ni lägger vid det här, men för mig är denna händelse likvärdig med Jesus lilla promenad på vattnet. (Alla som någon gång sett mig försöka spela fotboll nickar nu i samförstånd). Mirakel räcker inte som ord i sammanhanget. Låt oss nu förenas i en bön om att det här inte var en engångsföreteelse. Utan att:

Jag. Faktiskt. Vid mogen gubbålder. Har fått bra bollsinne.
Hallelujah!