magstar

Det var ett tag sedan, men idag gjorde jag det. Jag smutsade ner min kropp med lunchfoder från Sibylla. Deppigt. Jag visste redan när jag gick in genom dörrarna att det var fel. Alla människor som satt där och åt såg så håglösa ut. Jag fattar inte varför jag gjorde det. Dålig påverkan? Svag karaktär? Slö och bekväm? När det här händer så känner jag mig ju alltid lika värdelös efteråt.

Först blir man mätt och går in i mättma. Man känner sig nöjd fast med en underliggande oro i sin vanhelgade kropp. Sedan smyger sig tröttheten på och man går in i tröttman, snabbmatens oundvikliga dvala.

Där är jag nu. Känner mig slö och viljelös. Ångerfull. Men jag förtjänar det som den självskändare jag är.

Det värsta är att när man upplevt mättman och tröttman ett antal gånger så sitter man plötsligt där, mitt i tredje och värsta fasen, dvs fetman. En präktig Sibyllafetma går aldrig bort.

- Snälla Gud, straffa mig inte så förbannat hårt. Jag gör vad som helst. Bara inte bli Sibyllafet. Jag har så det räcker.