magstar

Jag är lite nervös, eller kanske orolig.. Inte obehagligt nervös/orolig, utan sådär ganska skönt..
För ganska precis ett år sen gjorde jag nåt som jag aldrig gjort. Jag mailade till en, för mej, okänd person och delgav honom vetskapen om min existens och om att jag ville lära känna honom.. Anledningen till mitt lite udda tilltag var att två personer, oberoende av varandra och med ett par års mellanrum, sagt ungefär samma sak: "Du borde lära känna Johan. Han är en sån där typ av människa som du skulle gilla"..
"En sån där typ" betyder i sammanhanget att vederbörande har humör, ifrågasätter, har humor, intellekt och kan uttrycka sej i tal och skrift. Att han dessutom är vacker som en Gud är bara en bonus.. Jag hade nämligen sett honom, t o m handlat av honom i en butik, men inget mer..

Hursomhelst.. Han svarade på min förfrågan och "tycke" uppstod, åtminstone på nätet.. Vi har nämligen inte träffats, inte ens pratat i telefon. Det låter kanske konstigt, men det har inte varit nödvändigt. Vi snackar på msn i princip varje dag om allt och inget. Det kanske kan fortsätta så, men nu ska vi iaf träffas.. Åtminstone är det vår plan.. Vi ska på samma födelesdagsfest till helgen och har bestämt att vi, som ett gammalt strävsamt par, ska inhandla present till födelsedagsbarnet tillsammans..

Spänningen ligger i det faktum att vi kanske inte borde ses, vi kanske är gjorda för att, på distans, vara varandras nätpolare.. Jag vet inte.. Å andra sidan vore det ju tragiskt om vi kanske gillar varandra även irl, men inte tar chansen att få veta det.. Ser helgen ann och hoppas att inga "ursäkter" kommer i vägen.. Det ska va gött å leva...