magstar

Jag nämnde konstnären och illustratören Carina Kågström, fr Härnösand, i mitt förra inlägg. Hon är värd en närmare bekantskap, så kolla in hennes alster på nätet.



Fredagsmys (Carina Kågström)

Jag skulle vilja blogga om min helg.
Jag skulle vilja skriva massor om konserten med Säkert i lördags.
Jag skulle vilja hitta de rätta orden. Men jag lyckas inte med det.

Fina Myran kom på besök. Carina Kågström (som gör sjukt roliga tecknade vardagsbetraktelser) tittade också förbi. Samma sak gjorde Malin & Frida som ska bli föräldrar. Frida är annu sötare med sin lilla putmage. Vi gjorde sällskap till Säkert-konserten där "Mackis" väntade. Träffade Tove, Jerker, Anna och en del annat skönt folk.

Men det var ju det där med konserten.
Jag har gillat Annika Norlin ganska länge nu. Inte avgudat. Inte hängivet. Bara gillat.
Jag har lyssnat, hittat mina favoritlåtar och varit nöjd med det.
Nu stod hon där på scenen med sitt band. Enkel. Inget krångel.
Jag smalt som is i ett drinkglas en varm sommardag.

Hon kan berätta. Jag tror det är det som gör det.
Hon berättar, både i texter och i sitt mellansnack. Enkelt. Lättillgängligt.
Vi förstår, känner igen, identifierar händelser och känslor. Inget jidder.
Hon har grova "L" när hon både pratar och sjunger. Hon är liksom "en av oss".
Jag tror det är den norrländska melankolin, som berättar om livet som är ett helvete,
men som ändå har ett ljus någonstans, som gör att jag suger i mig.

Jag kom på mig själv med att gråta ett par gånger. Jag är såld.
Det är detta som hänger kvar efter en helg som erbjudit så mycket mer.
Men allt annat överskuggas av Annika. Säkert!

Ps. Negativt? Ja, hon spelade inte "Min hemstad"....  Ds

Jag somnade ovaggad igår. Lite lagom vinstinn. Hade inte ont nånstans.
Imorse vaknade jag med en oförklarlig träningsvärk i höger underarm.
Bara där. Ingen annanstans.
Men hallå...

Jag sitter och lyssnar på Antony Hegarty.
Och mycket kan man ju säga om Antony Hegarty.
Han är bra, men nån muntergök är han ju inte.
Alls.

Emellanåt hör man begreppet "halvfart".
Används ofta i begrepp som "Just nu går jag på halvfart".
Det är lätt att säga. Ännu enklare att göra.
Att säga "Jag går på en åttondelsfart" klingar inte alls lika bra.
Men det är så det är. Jag går på en åttondelsfart idag. Högst.

Kan helt enkelt inte låta er missa detta objekt.
Stockholm - Here I come!

Nästa bostad?

Once upon a time hade jag bestämt att min yrkeskarriär skulle bestå av idel musik. Det första steget var att bli sångare och rockstjärna i ett och samma paket. Min gymnasietid bestod av stora delar sång, elbas, gitarr och trumpet. Men sen liksom dog allting sakta men säkert. Idag är det bara sång och ett klink på gitarren som emellanåt slipper ut ur den musikaliska tvångströjan.

Det är därför jag funderar på: Varför kan jag inte spela något instrument riktigt jävla asbra? Det stör mig. Mycket. Jag kanske helt enkelt valde fel instrument från början?

Jag vill så sjukt gärna vara bra på ett instrument. Mina tankar går mest till:

1. Säckpipa. Wow! En påse med luft och ett ljud som ingen missar. Att sedan få komplettera själva instrumentet med en rutig kjol, utan att bli kallad för "transa", och få lufta "paketet" känns som en belöning värdig a real star.

2. Kontrabas. Ett av dom allra fräckaste instrumenten. Dessutom ett av dom största. MEN: Det jag vill är att vara bra på att spela, inte att måsta bära eländet överallt. Det får någon annan göra. Jag är ju ändå en världsvan diva med miljonpublik .

3. Trummor. Trummor är kung! Jag känner att jag har fallenhet för trummor. Jag har väldigt bra taktkänsla och kan göra många saker samtidigt, typ dra med ena handen upp och ner för bröstkorgen samtidigt som jag trummar med den andra och på samma gång småsteppa med fossingarna och prata utan paus. Det är inte många som kan det. Hallelujah!

Jag kan också i nödfall tänka mig att över en natt bli skitbra på harpa eller piano. Jag gillar verkligen bägge två. Varje ledsam låt som börjar med ett fint pianointro får mig i melankoli. Varje konsert med en skir harpa ger mig hopdragningar i scrotum.

Men som sagt: Helst ändå säckpipa. Hur fixar man det här på bästa sätt? Jag är inte så sugen på att traggla skalor och fingersättning, och mina grannar kanske tycker att säckpipa inte gynnar sämjan i huset. Jag vill kunna allt nu, helst igår. Finns det någon genväg, något fusk man kan ta till?

Alltså...
Borde jag vara orolig?
Min näsa är röd. Nej, inte sådär lite rodnande förkylningsrosa.
Den är röd. RÖD. R-Ö-D!

Tänk clown, tänk renen Rudolf med röda mulen, tänk fyllegubbe.

Jag hade för avsikt att gå och handla, men råkade passera en spegel...
Nänämensan. Inget uppdrag i offentligheten idag.

Borde jag uppsöka någon sjukvårdskunnig?
Eller ska jag nöja mig med en sminkös?

Rött ljus. Avvaktar.

Det är en enradsdag idag!

"Tänkte bara upplysa dig om att jag älskar dig. Man ska göra det en gång om året tydligen. Men jag älskar dig hela tiden".

Tack! Det är ömsesidigt!

Egentligen så tycker jag inte att "Alla hjärtans dag" är så mycket att bry sig om, men det är svårt att värja sig då alla, inklusive jag själv, pratar om det på olika vis. Visst är det ett kommersiellt jippo, men man väljer ju själv hur pass mycket man engagerar sig och gynnar mammon.

Jag borde skriva en grej jag lovat.

Jag borde fixa massa annat också.

 

Istället dricker jag vin och låtsas jobba.

 

Mina fingrar springer över tangenterna som om jag hade nåt att säga.

 

Jävlar vad lurade de är.

 

Fingrarna alltså.

 

De vill skriva nåt fint.

 

Jag flinar och lovar.

 

En annan dag.

En annan dag

Nästa gång ni går ut på krogen, beställ då en Dry martini på första stället ni går till. Även om ni tycker det smakar kattpiss är det omöjligt att inte känna sig glammig med en "drajja" i näven. Man intalar hjärnan att den här kvällen ska fanimej bli lyckad. Säg att: Ikväll skiter vi i alla problem, och annat elände, och har roligt istället. Kan ni inte beställa en Dry martini där ni är så är det dags att lämna syltan och gå nån annanstans. Överens?

Jag har seriösa planer på att beställa en resa.
Packa och sedan dra iväg en vecka till solen.

Det är sådant man kan göra då man har komp och semester kvar,
då både sonen och hunden lämnat boet. Man rår sig själv.

Frågan är: Ska jag åka ensam, eller vill Du följa med?
Fundera på det du...

Hör av dig till signatur "Du, jag och solen"

Det var Kroppen som ringde och undrade när den utlovade hälsoperioden börjar.

Oftast så funderar jag inte alls på det...

Jag har rest fram och tillbaka mellan Staden av sten och Hufvudstaden sjuttioelva gånger de senaste månaderna. Ofta säger jag inget till någon. Jag bara drar, tar flyget, gör det jag ska och flyger hem igen. Och snart bär det av igen. Stress, stress. Tillbaks till Stockholm. Igen. Säg inget.

Jag märkte, lite oväntat, förra gången jag var ner att jag saknat Stockholm. Förvånande. Hon är iofs bra mycket snyggare än Sundsvall. Men hursomhelst - Berätta inget för Sundsvall. Hon är såå jävla svartsjuk.

Idag är det söndag, imorgon måndag.

Ja, det glappar. Igen. Ska försöka att hålla i och inte låta tiden gå.
Jag är inte rädd. Jag ska blogga!

Fredag igen. Går omkring med de stora tankarna i huvudet.
"Jaså?" tänker vän av ordning. "Hur stora tankar då?"

Exempel: Är motsatsen till "Timeout" "Dajm-in"?

Någon som har ett stort svar i bagaget?

RÄTT!