magstar

NO, IT´S NOT! WE CALL IT: TORSDAG!

Visst försöker man göra sitt bästa för att fortfarande vara lite småcool sådär.
Yeah! Rock'n'roll! Typ. Ni fattar.

Men så kommer Micke med sin lille son, Pavel, till jobbet...

Det där med småcool och rock'n'roll drunknade i bebisspråk.
Fan också... 

Jag hatar bebisspråk!

Hej och hallå, det här är bloggen som talar!

Just nu sitter Magstar ett gäng mil från staden i sten och med största sannolikhet svettas som en gris, men spelar trevlig iaf. Exakt var är oklart, typ hemligt. Detta är nämligen bara ett tidsinställt inlägg som skrivits för att meddela att Magstar-butiken (högst troligt) kommer att vara helt stängd fram till torsdag eller fredag. Men snart är det business as usual igen.

Morsning korsning.

Nej, nej, nej... Detta får inte ha hänt, men det har hänt...
En kamrat, som är endast ett fåtal yngre än jag, blev anmodad att visa leg på Systembolaget av en söt kille (sa han). Jag försökte givetvis genast komma på nåt spydigt att säga till honom men det gick inte. Det finns ju inget som kan förminska en sådan sak. Satanshelvetsjävlaskit. Istället lät jag bara en våg av simpelt, billigt avund skölja över mig. Den jäveln. Han levde just min dröm.

Jag har alltid velat få legitimera mig på systemet. Alltid. Jag har alltid velat få uppleva den underbara misstron om att jag inte är gammal nog för att handla rusdrycker. Jag minns dagen jag fyllde 20 och malligt gick ner till Systembolaget i gamla Härnta. Jag lastade upp en flarra Kir och en kvarting Brännvin special (vem dricker Brännvin special egentligen?) och väntade spänt på att få bitchslappa tanten i kassan med mitt leg. Men frågan kom inte. Hon synade mig inte ens. "Var det bra så", var allt hon sa. Och inte en endaste gång har jag fått frågan sedan dess. Det känns för jävligt. FÖR JÄVLIGT!

Jag har försökt se nervös ut, flackat med blicken och tittat skyldigt på dem. Jag har gått till såväl ung som gammal kassapersonal, gärna med en tendens till synfel, och ibland har jag nästan trott att de ska fråga mig. Men det har de aldrig gjort. Jag har under årens lopp tvingast acceptera det faktum att jag aldrig kommer få uppleva den där ynnesten att "tvingas" visa mitt körkort. Tiden är ju inte på min sida direkt. Tvärtom.

Mitt sista desperata försök får bli att köpa mig en t-shirt med Twillight-motiv och börja handla Blue Nun, cider och alkoläsk.

Firar den avslutande "inomhusdagen" med en stooor Martini Bianco med massor av is. Helt plötsligt känns livet lättare, trots vetskapen om morgondagens 3-timmarsresa i bilen, möte i solsken och sedan 3 timmar hem igen. Hujedamej.

Jo, jag tycker det känns sisådär att sitta inomhus med tusen arbetsuppgifter då solen skiner, och termometern visar typ 30 grader... Jag tycker verkligen inte det är ok. Jag tycker t om att det är orättvist, att det är fel. Ja, det tycker jag faktiskt.

Jag börjar få problem med de där nummer- och bokstavskombinationerna som man ska fylla i för att bevisa att man är människa, och att man finns,så fort man använder ett formulär. Jag vet inte om det är min syn som håller på att bli sämre eller om nummer- och bokstavskombinationerna rent generellt börjar bli svårare att tolka för att robotarna har blivit smartare.

 

Det känns som en oroande utveckling eftersom jag inser att  robotarna antagligen kommer att vara smartare än vad jag är om några år. Då lär jag aldrig kunna bevisa att jag är människa. Och att jag finns. Hujedamej.

Solen skiner. Jag har flyttat ut verksamheten till ett café. Bredvid mig sitter en kille och Facebookar (ja, det heter så på min blogg denna söndag). I tio minuter har jag försökt att snegla fram vad han heter så att jag kan poka honom på Facebook från sätet bredvid.

 

Det kändes som en rolig idé i början men nu verkar han mest lite stirrig över att jag sitter och sneglar på hans skärm och idén börjar kännas sådär. Kanske kan man lätta upp stämningen genom att poka honom på riktigt med en IRL-poke? Eller...?

Eftersom han sitter och läser på Giffarnas (fotbollslag i Svall) hemsida så har jag nu bestämt mig för att låta bli. Mina fördomar säger mig att fotbollsentusiaster inte har någon humor.

Inlägget från igår handlade om kärlek. Typ.

Kärlek och jag har försökt komma överens med varandra hela livet.

Med blandat resultat.
Väldigt blandat.

Du måste kunna läsa böcker för att få mig.
Kunna uttrycka dig hyfsat i tal och skrift.
Kunna simma 25 meter.
Och sen hoppa från kanten.
Kanske le lite.
Och säga att jag är fin.
Svårare är det inte.

Ränderna går aldrig ur, brukar det heta...
Hur mycket får man egentligen dricka på en midsommarafton?
Det där var en retorisk fråga. Skit i den.

Hursomhelst - Hade otroligt trevligt och kul igår.
Trevliga människor, god mat, god dryck. T o m lekarna var kul.
Inte fullt lika kul att vakna idag.
Bakfull, okänd karl i sängen, trasigt champagneglas på golvet.
Prisar min Sodastream och Alvedontillverkarna.

Hepp!

Första veckan på "nya" jobbet är avslutad. Kul, men jobbig.
Chefsjobbet är onekligen varierat. Från offertintag på golvvård till teknik för P2-inspelning av klassisk konsert, och allt däremellan. Ser fram emot helgens firande och tillhörande umgänge. Önskar bara att jag kunde klona mig själv och vara på alla festligheter jag bjudits på samtidigt. Men, men...

Önskar er alla en bra midsommar. Vädret verkar, på de flesta håll, bli ett typiskt svenskt midsommarväder. Jag klagar inte, jag konstaterar. Som sagt. Ha en:

Läste en artikel om att det amerikanska uttrycket "cougar" nu har nått till Sverige. Enligt artikeln så handlar det om äldre kvinnor som vill ha yngre män som vill ha äldre kvinnor. De skriver: “En cougar är alltså en äldre kvinna som är sexig. Kort och gott. Hon är också klart besläktad med en milf. Det senare är en förkortning för ”mothers i’d like to fuck” (mammor som jag vill ligga med).”

Det var som sjuttsingen! Jag vill i sammanhanget informera om att jag är 8 år äldre än min senaste erövring, och ännu äldre i förhållande till min förra sambo. Jag är således en manlig cougar (så länge vi bara ser på åldersaspekten i alla fall). Min ödmjukhet förbjuder mig att lägga några värderingar i hur sexig jag är. Möjligen är jag också en filf. Det känns bra.

 

PS. För alla eventuella yngre bloggbesökare så vill jag tillägga att när jag skriver “det amerikanska uttrycket” så betyder det att uttrycket kommer från USA. En synnerligen jobbig kamrat brukar vilja förtydliga att man slutade att säga Amerika om USA i början på 1900-talet.

Hahahaha....  Ja, jag säger då det....

Det här klippet är ju underbart, för att inte säga fantastiskt. Jag får lite känsla av “katten på råttan och råttan på repet” av det...

Det är lite kul det där med att man knyter kontrakt med "polare från förr" via Facebook.

Jag ringde upp en gammal klasskompis, som jag inte har träffat på sisådär 25 år, och blev förvånad när han lät som en "40+farbror". Är det detta som kallas självbedrägeri?

Mina stunder av nyfikenhet tillsammans med min HTC fortsätter... "Inhandlade" nyss, via appstore ett program till mobilen som, på bara fem veckor, ska hjälpa mig att klara av över etthundra armhävningar i sträck. Kanske till och med 150 stycken. Hörde ni? I sträck!

 

Varför? Ja, det undrar jag också. Vad kan man möjligtvis ha för nytta av att kunna göra över hundra armhävningar?

 

Program skrotat!

Har ni sett den? Självklart har ni det! Använder ni den?
Jag har jobbat hårt på att använda den, lära mig osv, men nu är jag tveksam.
Jag snackar naturligtvis om applikationen till mobilen som publiceras på Facebook var du befinner dig. Om man hade presenterat den här för 3-4 år sedan, hade alla skrikit om storebrorssamhället, kränkningar av mänskliga rättigheter och kanske något inlägg om hur det här kan användas av totalitära stater. Men idag är det annorlunda och en hel drös av lallande, jagsvaga dumskallar (undertecknad som ex.) har naturligtvis hakat på, desperata efter att försöka ge sken av att leva rika och spännande liv. Men efter en tillbakablick på vart jag landat så tror jag att jag fr o m nu avstår. Jag, och mitt liv, är helt enkelt inte tillräckligt intressant.

Lördag 14.30 Magnus är på Dressman. Gilla!
Lördag 16.30 Magnus är på Gotlandsbåten. Gilla!
Lördag 21.30 Magnus är på Tönnebro Värdshus. Gilla!
Lördag 23.45 Magnus är på Toaletten. Gilla!
Lördag 00.48 Magnus är på soffan. Gilla!

Är hemma igen efter en intensiv snabbtur till Gotland.
Hann med att städa ur Visbylägenheten, inför sommarens frånvaro, och dessutom vara i stugan, insupa atmosfär, natur, höra göken, se fasaner, softa... Älskar Gotland, men fick lite ångest över att känslan inom mig skrek "semester", men sanningen är att jag ju inte har min ledighet förrän senare i sommar. Life´s a bitch...

Men.. Trots den korta resan över 4-5 dagar så kan jag ändå konstatera att den gamla klyschan "borta bra, men hemma bäst" stämmer hyfsat bra, men "borta" är inte heller fel. Inte om "borta" är Gotland.

Sista sändningen på länge är gjord. Konstig känsla, men skönt.
Nu väntar nytt jobb. Fick dessutom en jobbförfrågan från hufvudstaden.
Kanske kan bli något 2012. Konstigt det också.

Mobilen, min Galaxy, som toalettdök igår, funkar igen! Hårtork is da shit!
Tror dessutom det kommer att funka på K&M´s bröllop i juli.
Idag besökte vi den herrgård där festligheterna kommer att ske.
Jag ska vara toastmaster. Ett hedersuppdrag.

Just nu. Tvättar och packar. Efter avslutad utbildningsdag imorgon så
blir det en Stockholmssväng följt av ett besök på Gotland.
En sorts kortsemester. Önskar det vore en långsemester.
Ser fram emot att få komma till stugan, till lugnet, där själen vilar och läker.
Ser fram emot att träffa Hampus igen. Min bästa unge.

Jag sitter i soffan och försöker ta mig i kragen. Borde ta itu med annat än bara sitta.
Men tankarna är fokuserade på morgondagen.

För första gången på många år så ska jag ta en längre paus från mitt jobb som sändande journalist och programledare. Så gott som varje dag i över 15 år har jag dagligen pratat i radion. Det är en del av min identitet, en del av mitt liv.

Känslorna är blandade. Jag älskar verkligen det jag gör, men ändå ska det bli oändligt skönt att inte göra det jag gör, och göra något helt annat. Anar att det är detta som kallas "skräckblandad förtjusning".

Vatten 1:
Det regnar rejält idag. Typ monsunregn. Jag älskar det!
Skulle det regna länge, typ flera dagar, skulle kärleken avta, men en dag med skitväder då man, efter jobbet, kan ligga inomhus, se på film, läsa, sova osv är underbart.

Vatten 2:
Plums lät det när jag var på toaletten. Nej, det var inte "bumelibum".
Det var den ena av mina mobiltelefoner som valde att göra en saltomortal och dyka rätt ner i porslinsfotöljens nyspolade (thank god) vatten. Det var bara att låta handen dyka ner i stolen, fiska lite med fingrarna och sedan lyfta upp min månadsgamla Samsung Galaxy som inte längre ville tjänstgöra. Helt plötsligt så känns det bra, efter alla svordomar över att jag måste ha två apparater, att jag har min HTC Desire S att tillgå. Kan man nås på mobilen finns man. Jag finns.

"Det luktar alkis här" sa kollegan Emil på morgonmötet. Det var mina händer som spritats 3 ggr efter toalettbadet som spred den socialrealistiska, och välbekanta, doften av alkohol.

Vem lyckas boka tre extrajobb + ett 50-årskalas, på en och samma helg, då det är kanonsol, 30 grader varmt och en båt, bunden vid land, guppar på vattnet och ropar "Maaaaagnus. Kom hiiiit och åk med mig..."..??

Som ni redan fattat är svaret: Jag, eller Magnus eller Magstar.

Tre av de fyra punkterna är redan avklarade. Nu väntar den sista. Kl 16 har Travet (vad kan en travbana ha för firmanamn? AB Trav & Galopp, kanske..?) köpt mina tjänster, så då ska jag svettas offentligt, inför publik. Som man bäddar... Båten får vänta...


Ps. Klockan 07.20 var det 25 grader varmt... Nu är det varmare...

This is the first bloggrej jag fixar via nya mobilen. Vill bara meddela, to the southern part, of Sverige. Ni har regn. vi har sol och ca 30 grader varmt. Kollar man i ex Aftonbladet kan man tro att regnet  finns i hela landet. Mitt enda problem just ar att det gar att skriva bokstaver med prickar. Utom i.... Tuff shit. I'll be back.

Ibland (läs: ganska ofta) så inser jag att jag inte var tillräckligt uppmärksam när jag gick i skolan. Men numera så kan man ju surfa runt på nätet (läs: Googla) för att slippa framstå som helt oduglig. Problemet är bara att så fort jag googlar efter något så inser jag hur mycket annat det är som jag inte heller kan. Vojne vojne!

 

Idag, efter Sveriges vinst över Finland i kvalet till fotbolls-EM igår, så kunde jag inte släppa tanken på det finska språket, som ju är hyfsat svårt att förstå. Detta ledde mig in på Wikipedia där jag hittade den här texten:

“Finskan saknar liksom de övriga uraliska språken grammatiskt genus. Bestämd och obestämd form finns inte. Finskan är ett agglutinerande språk och har 15 kasus: nominativ, ackusativ, genitiv, essiv, partitiv, translativ, inessiv, elativ, illativ, adessiv, ablativ, allativ, abessiv, komitativ och instruktiv. Böjning av ord sker i kasus och numerus, med ändelser och med stadieväxlingar.”

 

Men hallå...!! Jag blir nästan lite konspiratorisk och misstänker att någon har lagt upp ett stycke hittepåtext för att jävlas med oss som inte var tillräckligt uppmärksamma i skolan.

Nationaldagen är snart slut.
Har jobbat, stått på en scen, hela eftermiddagen inför "glada svenskar".

Igår fick jag någon sorts zigenargen aktiverad. Åkte runt hela dagen och hälsade på hos vänner. Tror det hann bli fem olika mellanlandingar innan klockan var kväll och det var dax att dra hemåt. Trevligt värre.
Frank, min bästa hund, är nu i Uppsala. Han har, som vanligt, skött sig utmärkt under sin första tågresa.

Nu väntar ännu en vecka. Det ska bli kul att se vad som händer.
Återkommer (förhoppningsvis piggare än nu).

Storyn om min lilla bästis, Frallan, fortsätter.
Jag hoppas och tror att det jag gör är det rätta. Jag hör min kamrat Evas ord: Hundar är inte som människor. De är inte bittra eller saknar. Blanda inte ihop dina egna känslor med hundens.

Eva är krass. Hon får Clint Eastwood att framstå som en mjuk filt, men jag tror hon har rätt.
Eftersom det inte längre funkar med en hund i mitt liv så försöker jag fixa så att det ska bli
så bra som möjligt för min lille kamrat.

Frank ska, om det går som det ska, bli "sällskapshund" åt en flickhund.
Igår lämnade jag honom över helgen hos Maja, presumtiv matte.
Frallan var lycklig, som bara en liten kåting som han kan vara, av att få vara nära en tik.
Som vanligt så märks det inte för en sekund att han egentligen börjar bli lite till åren. Han är
lika pigg, lika glad, lika leksugen, social OCH lika kåt. Ja, jävlar vad han kan dreggla...

Jag har nyss stämt av läget med Maja. Det går bra. Så nu sitter jag här och dräller ett gäng tårar. Det kan vara så att en drygt åtta år lång vänskap är över. Det svider. Som satan.
Men jag tror att det jag gör är det rätta. Jag gör det för Frallans skull. Han förtjänar något bra.

Gårdagen var en stor dag.
Jag må vara både högljudd och kaxig emellanåt, men mest är det bara käften som går.
Sedan ett halvår ingår jag i farbrorkonstellationen "NeverNeverband". Vi är fyra killar/
farbröder/gubbar som börjat spela musik tillsammans. Jag sjunger, Mange lirar trummor,
Peter bänder gitarrsträng och Stefan trakterar bas. Vi har repat sisådär en gång i veckan.

Igår var det premiär. Första spelningen inför publik.
Jag har gjort det tusen ggr förr, men inte det senaste 10-15 åren.
Jävlar i min lilla låda vad spänd och nervös jag var.
Jävlar i min lilla låda vad bra det gick!
Ursäkta min ödmjukhet, men jag sjöng som en Gud. Nästan iaf.
Grabbarna briljerade som de ekvillibrister de är.

Det är detta jag lever på idag. Går omkring på små moln och älskar mina medfarbröder.