magstar

Idag har jag, återigen, fått höra att jag är "rakryggad, ärlig och en fin människa"...

Visst borde jag glädja mej åt sånt ?? Det gör jag inte, på sin höjd ler jag lite en stund, suger in gottetramset, för att sedan misstänksamt undra vad det baseras på.. Även om jag får veta så tror jag inte riktigt på personen som yppar det.. Saken är den att jag känner inte igen mej !! Eller... Jo, jag känner igen mej, men tycker inte jag är mer rakryggad, ärlig eller finare än nån annan. Möjligtvis är jag lite mera orädd. Jag backar inte i diskussioner om jag vet att jag har rätt. Blir jag överbevisad så kan jag ändra mej lika snabbt vilket väl tyder på en nyans av ödmjukhet..(?)..

Idag hade jag hoppats på att en annan persons ärliga, rakryggade löfte skulle infrias, men tystnaden är kompakt. Där råder tydligen varken nyss nämnda särdrag eller ödmjukhet, men väl en dos av självupptagenhet.. Men det sista som överger en är hoppet. Jag försöker, trots allt, tro på mänskligheten.. Jävla knasboll man är..