Att undvika smärta

 

Jag undviker sånt som gör mej ledsen..

Det låter kanske som en självklarhet, men så är det inte alltid. Ibland måste man nog fronta sånt som smärtar.. Jag har inte lyckats fullt ut på den fronten..

 

Jag har förlorat ett gäng vänner, eller sånna som jag åtminstone trodde var vänner.

Ibland kan jag förstå, ibland inte.. Om jag bestämmer mej för att dom verkligen var "Vänner" (med stort V) så fattar jag ingenting, men om jag istället ser dom som lite mer ytliga bekanta så gör det saken enklare.. Det är så jag väljer att se det.. Oftast.. Det gör inte lika ont då..

 

Men lik förbannat så finns det situationer då jag blir så jävla lessen då jag "inte får vara med", då det blir uppenbart att jag inte var så speciell i en grupp människor som jag trodde.

Alla vänner är speciella, så tydligen var jag ingen vän, vilket i sin tur betyder att jag, precis som jag väljer att se dom, var en ytlig bekantskap.. Trots det så saknar jag flera av dom här personerna, jag saknar att inte vara med och jag hatar att vara bortvald.. M a o så misslyckas jag nånstans eftersom jag vill dom ska "ytliga bekanta", men samtidigt blir jag ledsen vilket på sätt och vis visar att dom inte är bara bekanta, för då skulle jag ju inte bry mej..
Snurr i hjärnan...

 

Med tiden har min självkänsla vuxit och jag har accepterat läget.. Men jag undviker att fronta, jag undviker att träffa personerna ifråga, och om så sker så pratar jag om "ingenting", om sånt som inte "berör". Jag vill inte veta nåt om festen, bröllopet, resan, bilen, familjen eller nåt annat som jag inte längre är delaktig i.. Det gör ont, trots allt..

Jag undviker sånt som gör mej ledsen och vågar inte annat.
Jag är grymt tacksam för dom vänner jag har kvar, som accepterar mej och hur jag är, på gott och ont..

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0