magstar

För varje år som går har jag blivit allt mer "anti-sportig".. Förr kunde jag tycka det var kul att titta på ishockey, skidor (både nerför och på längden), simning, Finnkampen osv.. På senare år tittar jag väldigt sporadiskt.. Det är egentligen bara när det är Formel 1 som jag tittar koncentrerat + att det händer att jag fastnar framför Tv´n när det är hästhoppning nån gång emellanåt.. Att se idrott i verkligheten har knappt funnits på världskartan.. Tills igår..

Det stora mediaföretaget (dvs min arbetsgivare) bjöd på middag och efter det på matchen, tillika derbyt, i hockeyns elitserie mellan Timrå och Modo.

Jag är s.k "Timråit". Sen barnsben har jag alltid "hejjat" på Timrå. Trots att jag inte sett nån match på många år så har jag ändå glatt mej åt då det gått bra. Men igår var jag alltså på plats på E-on-arena..
Redan innan jag hittat min sittplats var jag liksom "igång".. När jag väl satt mej så skedde förvandlingen.. Mina arbetskamrater tittade storögt, nästan oroligt.. Den timide Magstar förvandlades till en hockeyhuligan.. Jag skrek, applåderade, jublade, skällde, vrålade osv.. Helt galen.. Efter matchen var det som vanligtvis kallas för "röst" bara ett hest gnisslande.. Idag ska jag försöka återställa respekten för min person hos arbetskamraterna..
Wish me luck.. (Ps. Timrå vann)